Tankar

Blaise Pascal

Artnr: 1195

ARTIKEL INFO

En volym med valda avsnitt ur 1600-talsgeniet Blaise Pascals bok Tankar – boken som fastän den kom till i största hast och aldrig blev färdigskriven ändå, av generation efter generation i hundratals år, har kallats den ultimata boken.
     Pascal, den franske 1600-talsmatematikern och filosofen, genomgick en akut livskris fem år före sin död, en kris som inspirerade honom att försöka ta itu med livets viktigaste frågeställningar, försöka hitta tillvarons kärna. Han hann dock bara arbeta med boken en kort tid, sedan blev han alltför sjuk för att fortsätta. Materialet blev liggande på hans skrivbord.
     Det var dessa fragmentariska oordnade funderingar som efter hans död publicerades som boken Tankar.
     En samling hastigt nedtecknade anteckningar som med tiden blivit en av den västerländska vitterhetens mest inflytelserika och än i våra dagar mest beundrade intellektuella texter.
     Detta trots att boken är både oavslutad och ofullständig och faktiskt bara utgör en ansats till bok som inte genomför sina planerade undersökningar utan bara drar upp sina tankegångar med grova streck och strör ut några snabba exempel.
     Boken är bara en skiss, men en utomordentligt intressant skiss, det är en skiss till den totala boken, boken om människan, om tänkandet, om samhället och gemenskapen, om existensförståelsen, om människans relation till Gud.
     Blaise Pascal (1623–1662) var som pojke ett brådmoget barn, vetgirig och exceptionellt klipsk. Han gick aldrig i skola utan undervisades i hemmet av sin far. Fadern hade bestämt att de olika ämnena skulle introduceras enligt att visst schema. Tiden upp till 12 års ålder skulle ägnas åt "förberedande studier". Vid 12 år var det dags att börja med grekiska och latin. Först vid 15 skulle gossen få börja med matematik.
     Men så länge hade den gode Blaise inte tålamod att vänta. Han var alldeles för ivrig, alldeles för kunskapshungrig, och det som särskilt lockade honom var matematiken och naturvetenskaperna. Som tolvåring skrev han en uppsats om akustik, alltså om ljudets utbredning i olika medier, och i smyg började han studera geometri, med termer och metoder som han uppfann själv, utan tillgång till lärobok. Fadern – som var framstående i matematik – blev mycket förvånad när han en dag ertappade sonen mitt uppe i en invecklad geometrisk problemlösning, med en mängd avancerade ritningar utbredda framför sig. Det visade sig att Pascal helt på egen hand hade arbetat sig fram till vad som motsvarar den euklidiska geometrins trettioandra sats och detta tre år innan fadern hade tänkt introducera ämnet geometri för honom.
     Underbarnsbravaderna fortsatte. Vid 16 år lade han fram en avhandling i geometri om kägelsnitt som ansågs genial av samtidens matematiker. Vid 19 år uppfann han en av historiens första räknemaskiner. När han var 23 konfronterades han med det fysikaliska problemet med tomrummet som samtidens naturvetenskapsmän grubblade sig gråhåriga över.
     Pascal löste problemet. Frågan gällde vad det var som gjorde att en kvicksilverpelare i ett glasrör hölls uppe på en viss nivå. Pascal visade att det var "luftmassans tryck", dvs det tryck som bildas av tyngden av luften omkring oss och ovanför oss, alltså av själva atmosfären. Idag används ordet "Pascal" just som namn på mätenheten för tryck.
     Hans fysiska hälsa hade ända sedan tidig barndom varit klen och i slutet av tonåren försämrades den ytterligare. "Sedan 18 års ålder har jag inte upplevt en enda smärtfri dag" konstaterade han mot slutet av sitt liv. Förmodligen led han av tuberkulos.
     När han var 28 och försvagad av sjukdomen fick han rådet av sin läkare att radikalt ändra livsstil. Han måste arbeta mindre med sina projekt och försöka ta sig ur sin instängdhet.
     Han började då umgås i Paris förnäma salonger och genast förbättrades hälsan. Under tre år levde han ett ytligt, för att inte säga utsvävande liv i de fina kretsarna där man roade sig raffinerat, samtalade vittert, åt gott och förlustade sig bekymmerslöst. Underligt nog hade han inte, åtminstone inte till att börja med, några svårigheter med att finna sig tillrätta i detta glam. Alla var nyfikna på honom, den berömde Pascal, och han levde upp till förväntningarna: genialiteten blixtrade om honom och allroundbegåvad som han var bemästrade han även konsten att konversera … la mode med finess och esprit.
     Men i längden kändes salongslivet otillfredsställande och plötsligt vreds Pascals livsinriktning 180 grader åt det hängivet religiösa hållet. Den avgörande omvändelsen inträffade på natten den 23 november 1654 när Gud i en uppenbarelse förde honom till tro och frälsning. Pascal skrev ner en sammanfattning av upplevelsen i form av en lång rad utrop i stil med "glädje, glädje, glädje, tårar av glädje!", "glömma världen, allt utom Gud!", "måtte jag aldrig i evighet bli skild från honom!" och överförde senare anteckningarna till ett pergamentark, kallat hans Mémorial, som han sydde in i sin rock och alltid bar med sig.
     Han drog sig tillbaka från det utsvävande livet. Han bestämde sig för att för det första avstå från alla nöjen eftersom nöjen avleder tankarna från det enda som är viktigt, Gud, och för det andra avstå från allt onödigt, för att kunna skänka allt som han inte absolut behövde till de fattiga.
     Sedan började han fundera över vad som verkligen är rätt och riktigt i denna värld av distraktioner och felslut. Han ansträngde sig för att resonera fullkomligt förutsättningslöst, utan att vara fjättrad av konventioner och tabun och andra tankemässiga låsningar.
     Just människans tankeförmåga slog honom som en svindlande paradox. Tänkandet är visserligen människans största talang – "Människan är ett grässtrå som tänker" – och tänkandet ger människan en särställning i tillvaron, så det är inte underligt att hon i sitt högmod tycker sig vara väldigt bra på det, på att tänka. Men snart upptäcker hon att hon inte når särskilt långt med detta tänkande, att tillvaron är ofantligt mycket mer komplicerad än den först verkar, och att hela människan som företeelse egentligen är futtig. Människans storhet, tänkandet, används alltså till att leda hennes låghet i bevis. Ju mer vi vet, desto mindre vet vi.
     Det är här människans själsliga förmågor kommer in, för där förnuftet tar slut tar själen vid. Övergången är dramatisk och görs med ett språng ut i det ovissa. Människan har med förnuftet och den fria viljan en gång för alla visat sin bångstyrighet gentemot Gud – av nödvändighet, för så är det att vara människa. Hon är utkörd ur paradiset, och synden, arvsynden, den människoförvållade ondskan som rullar genom historien, är ett faktum. Individens uppgift är att med förnuftets hjälp göra sitt bästa för att minska ondskan och öka godheten i sig själv och världen, och den egna kapacitet är av betydelse men den räcker inte hela vägen fram. Det avgörande som återstår är den gudomliga nåden, frälsningen, som är ett mysterium, en oförtjänt gåva, som upplevs som en katapultfärd från tankens värld in i ett större ljus.

Blaise Pascal: Tankar. Urval och efterord av Peter Glas. Översättning Ingar Gadd. 95 sidor, klotband, kvalitetspapper, sydda ark. ISBN 10: 91-7742-258-9; ISBN 13: 978-91-7742-258-7.

* SLUT *