Spelaren

Fjodor Dostojevskij

Artnr: 1134

ARTIKEL INFO

Fjodor Dostojevskijs roman Spelaren.
    När Fjodor Dostojevskij (1821–1881) var 28 år hade han redan publicerat flera romaner. Han umgicks i de politiskt radikala kretsarna i Sankt Petersburg som samlades till möten och diskuterade den utopiska socialismen och andra politiska nymodigheter. Man var av uppfattningen att den ryska statliga censuren var orättfärdig och diskuterade möjligheterna att starta ett eget hemligt tryckeri. Den 23 april 1849 slog polisen till och arresterade ett antal unga radikala. Samtliga fördes till Peter-Paulsfästningen och kastades i isoleringsceller. Under åtta månader pågick förhören. Den 22 december fördes fångarna till Semenovskaplatsen varpå domen lästes upp: 15 av dem, däribland Dostojevskij, dömdes till döden och skulle omedelbart arkebuseras. Dostojevskij var i detta ögonblick övertygad om att han strax skulle dö, att han bara hade några minuter kvar att leva. Han har både i brev och i sitt författarskap ingående beskrivit denna känsla. Soldaterna lade an för att skjuta, men hejdades i sista sekund av att ett benådningsbrev från tsaren lästes upp. Dödsdomarna hade omvandlats till fängelsestraff. Skenavrättningen hade arrangerats av tsar Nikolaus I själv för att skrämma de upproriska till underkastelse. Dostojevskij fick sitt dödsstraff ändrat till fyra års straffarbete i Sibirien följt av tjänst som menig soldat i ett fångregemente på obestämd tid.
   Under svåra umbäranden uthärdade han tiden i fängelset i Omsk i Sibirien där han satt bland tjuvar och mördare. Han sov med etthundrafemtio fångar i en barack under vidriga sanitära förhållanden, fick inte lov att skriva, vare sig brev eller manuskript, och hade inte tillgång till någon annan bok än Bibeln. Först mot slutet av de fyra åren kom han över ytterligare några få böcker. Arbetet bestod bl a i att bära tegel på ett tegelbruk och var fysiskt tungt och nedslitande, särskilt för Dostojevskij som var vid svag hälsa. Hela tiden samlade han intryck och skapade berättelser som han memorerade. Han var illa omtyckt av de andra fångarna för att han var intellektuell och kom från överklassen. Ändå fick han djupa inblickar i många fångars livsöden. Han menade att han i fängelset lärde känna det ryska folket, "vilket härligt folk!", att han fick kontakt med själva den ryska folksjälen och att han under dessa fyra år fick oändligt med stoff till kommande romaner.
   Efter de fyra åren i Omsk flyttades han till garnisonsstaden Semipalatinsk i nuvarande Kazakstan där han skulle tjänstgöra som menig soldat på obestämd tid. Äntligen fick han möjlighet att på lediga stunder skriva på sitt författarskap.
   1859 lyckades Dostojevskij efter en nådeansökan hos den nye tsaren Alexander II och läkarintyg på sin epilepsi bli befriad från militärtjänsten och kunde återvända hem till Sankt Petersburg som en fri man.
   1861 lärde han känna Apollinaria "Polina" Prokofjevna Suslova i Sankt Petersburg. Hon var 21 år, dotter till en fabriksägare, intelligent och intellektuell, med ett eldigt temperament. Dostojevskij kände en mycket stark dragning till henne som han ofta gjorde till självständiga och temperamentsfulla kvinnor. Sommaren 1863 reste han till Wiesbaden och spelade roulett för första gången – och vann 10 000 mark! Han blev överlycklig och skickade hem en del av pengarna. Sedan fortsatte han att spela och spelade bort hälften. Därefter sökte han upp Polina i Paris och de följdes åt till Baden-Baden där de inledde en virvelvindsliknande tid med roulettspel och champagne. De fortsatte tillsammans till Italien tills pengarna var slut och skiljdes sedan.
   Dostojevskij återvände till Sankt Petersburg för att som han hoppades fortsätta det framgångsrika arbetet med den tidskrift som han drev tillsammans med sin bror Michail, men plötsligt förbjöds den på grund av en politiskt kontroversiell artikel och måste läggas ned. Bröderna startade en ny tidskrift, men den drabbades redan från starten av svåra ekonomiska problem. Under loppet av några månader 1864 dog först Dostojevskijs hustru Maria Dmitrijevna (som han inte längre levde tillsammans med) och sedan hans bror.
   I ett förtvivlat försök att vinna pengar till att betala skulder flydde han 1865 utomlands för att spela roulett i Wiesbaden, men återvände tomhänt och ännu mer skuldsatt. 1866 var hans ekonomiska problem så akuta att han blev tvungen att gå med på ett synnerligen ofördelaktigt avtal med en förläggare: För 3 000 rubel (som genast gick åt till att betala gamla skulder) sålde han rättigheterna till alla sina dittills skrivna verk och förband sig dessutom att före ett visst datum leverera en nyskriven roman. Om han misslyckades med detta skulle förläggaren dessutom få intäkterna av alla verk han skulle komma att skriva under de kommande nio åren. I denna ekonomiskt tvingande situation tillkom Spelaren.
   Dostojevskijs idé var att berätta om sina egna duster med speldjävulen, i lätt maskerad form – huvudpersonen fick namnet Alexej. Kvinnan som han är så besatt av, Polina, står den verkliga förebilden mycket nära. Allra roligast i boken är farmor, den gamla stormrika gumman som arvingarna, med den pensionerade generalen i spetsen, önskar livet ur för att få ärva hennes ofantliga rikedomar – men så grips även hon av spelraseri och spelar bort allt hon äger! Trots romanens korta format – blott 150 sidor – lyckas Dostojevskij ingående presentera en rad personlighetstyper och nationella karaktärer, fransmän, engelsmän och framförallt ryssar. Särskilt komplicerade är hans känslor för dessa sysslolösa rika ryssar som lever lyxliv i Europa och bevistar casinon som slappt överklassnöje. Med Dostojevskijs sedvanliga febriga intensitet blixtrar det ena mästerliga personporträttet efter det andra fram, i förbifarten, samtidigt som han berättar den maniska historien om Alexej och rouletten.
   För att hinna få boken färdig i tid fick han rådet av sina vänner att anställa en stenograf. Det blev den unga Anna Grigorjevna Snitkina, som varje dag kom till hans lägenhet i Sankt Petersburg och stenograferade på hans diktamen. Dostojevskij skapade romanen mening för mening eller läste upp från nattens anteckningar. När Anna kom påföljande dag hade hon renskrivit gårdagens text. Dag för dag växte högen med färdiga sidor och efter 26 dagar var manuskriptet klart och kunde levereras till förläggaren på utsatt klockslag. Dostojevskij undgick därmed konkurs.
   Under arbetet blev Anna Grigorjevna förälskad i Dostojevskij. De första dagarna uppmärksammade han henne inte alls, så upptagen var han med romanen, men sedan upptäckte han vilken extraordinär flicka han arbetade tillsammans med och han blev strax upp över öronen förälskad i henne. När manuskriptet var färdigt friade han och fick ja.
   Dostojevskij var 45 år, tärd av sitt hårda liv och sjuk i epilepsi, Anna var i blomman av sin ungdom, bara 20 år. Hon avråddes av många att ingå ett äktenskap med en sådan åldersskillnad, men äktenskapet blev mycket lyckligt. De blev oskiljaktiga livskamrater och älskade varandra innerligt under återstoden av Dostojevskijs liv, dvs i 15 år. Med Annas stöd i alla svårigheter författade han flera av sina största verk, bl a Idioten, Onda andar och Bröderna Karamasov.
   De sista åren av sitt liv fick Dostojevskij uppleva det totala erkännandet. Den bokläsande allmänheten hyllade honom, författarkollegorna med Tolstoj i spetsen uttryckte sin invändningsfria beundran, tsaren slöt honom till sitt bröst. Innan han dog hade han till och med lyckats betala alla sina gamla skulder. På slutet hade han problem med lungorna och dog hastigt efter en lungblödning 1881, 60 år gammal.

Fjodor Dostojevskij: Spelaren. Nyöversatt av Bengt Samuelson. Efterord Peter Glas. Inbunden bok, högkvalitetspapper, sydda ark, hårda pärmar och skyddsomslag. 159 s. ISBN 91-7742-204-X.