Salvador Dalis hemliga liv

Salvador Dali

Artnr: 1059

ARTIKEL INFO

En av alla tiders märkligaste självbiografier: Salvador Dalis bok om sig själv: Salvador Dalis hemliga liv. Vad sägs om öppningsraderna: "När jag var sex år ville jag bli kock. När jag var sju ville jag bli Napoleon. Och min ärelystnad har sedan dess hela tiden vuxit."
    Denna berömda inledning är inte bara lyckad som rivstart på en självbiografi, utan dessutom mycket rättvisande. Hela boken på 424 sidor består nämligen mest av skryt, oförblommerat överspänt skryt. Men intressant skryt – Dali är synnerligen kunnig i ämnet sig själv, mycket intresserad, och preciserad, han har anekdoter att berätta och fakta att förmedla, om sina otaliga fixa ideer, om sina fobier, om sina besatthet av sjöborrar, gräshoppor, kryckor, byrålådor, armhålor, smältande klockor, om sina metoder som konstnär, "den kritisk-paranoiska metoden", dvs hur han bearbetar sin egen paranoia med hjälp av sin konst, om sina möten med andra konstnärer och författare, och förstås också om Gala, hans ryskfödda hustru som blev hans sammansvurne och hans överjag.
    Dali började måla redan som barn i Figueres i Spanien. Han hade sin första ateljé som 9-åring i ett före detta tvättrum på takterrassen till hemmet. Han var redan då övertygad om sin talang och om att han skulle bli en berömd konstnär. "Om jag spelar geni kommer jag att bli ett geni." Han poängterar ofta just detta, att han spelar geni, att han spelar galen. "Enda skillnaden mellan Salvador Dali och en galning är att Salvador Dali inte är galen." Genom att spela galen fick han kontroll över sin personlighet och över sitt intryck på omgivningen.
    Han kom på många av sina trick redan under skoltiden. T ex att följa ett plötsligt infall utan att reflektera och först efteråt hitta på en förklaring. Han ryckte till sig en skolkamrats fiol och hoppade på den så att den krossades. Sen sprang han sin väg. Kamraten hann upp honom och började slå honom. Dali bad och bönade om att slippa stryk. När en lärare avbröt tumultet förklarade Dali att han krossat fiolen bara för att visa att bildkonsten står över musiken. Och genast tog saken en ny vändning, med denna utstuderade förklaring vann han respekt hos både lärare och elever, trots att handlingen egentligen bara varit ett ogenomtänkt och i grunden enbart elakt pojkstreck.
    Dali beskriver sig själv som överspänd, fanatisk, neurotisk, renons på humor (?) och sexfixerad men samtidigt livrädd för sex, en evig masturbator oförmögen till vanlig kärlek. Som ung klädde han sig som en gigolo, som en tangokavaljer, med kråsskjorta, och klippte sitt långa svarta hår i kvinnlig frisyr. Senare blev han striktare men alltjämt fåfäng och alltid upptagen av sitt yttre. Särskilt hans långa uppåtböjda mustascher har blivit allom bekanta. Han övade sig metodiskt i avvikande beteende. Som ung hade han en teknik att i sällskap, när han ville göra extra stort intryck på någon, plötsligt drabbas av ett hysteriskt skrattanfall, hemska paroxysmer, sprattla redlöst på golvet. Efteråt förklarade han vad han skrattat åt, t ex att han föreställt sig en respektabel herre med en uggla på huvudet och en stapel med exkrementer ovanpå ugglan.
    Men man kan förstås inte lita på Dalis egna uppgifter, allt han skriver måste självklart ifrågasättas ordentligt. Som han ofta sagt i intervjuer: "Bara idioter talar sanning. Jag som är mycket intelligent talar aldrig sanning." Ändå ger boken i högsta grad en känsla av närkontakt med honom, temperaturen och stämningen i hans liv kommer fram mycket starkt.
    Han utbildades på Konstakademien i Madrid (i Madrid blev han vän med både Lorca och Bunuel) men relegerades för medverkan i upplopp mot lärarna. Han reste till Paris och lärde känna surrealisterna, Breton, Eluard m fl. Gala var Eluards fru. Paret besökte Dali i Spanien sommaren 1929 och Gala satte från den stunden klorna i Dali, gjorde honom till sin egendom. Gala var även hon komplicerad, men en helt annan människotyp än Dali. Hon var mästare i att fånga män och att styra män. Hon hade fått tag i Eluard och gift sig med honom, men sökte ständigt efter nya objekt att erövra. Eluard uppmuntrade hennes mansjakt, ville själv vara med i trekant, men när Gala hittade Dali lämnade hon Eluard och bestämde sig för att göra Dalis karriär till sitt stora livsprojekt, göra Dali berömd och sig själv rik. Gala blev Dalis manager, med en hårdhet som en slavdrivare. Dali kunde själv inte klara praktiska arrangemang, inte beställa en biljett, inte ta sig till en järnvägsstation, inte flytta sina mängder av tavlor mellan ateljeer och gallerier. I alla år lät han det praktiska skötas av Gala och andra som han kallade sina "bärare". Hans produktivitet blev enorm under Galas piska, hon pressade honom att få tavlorna färdiga, tog upp beställningar från köpare och hetsade fram ständigt nya verk, allt för pengarna. Gala ville ha lyx, hon vande sig att sätta sprätt på enorma summor. Hon höll sig dessutom med älskare, unga män som hon plockade upp och som hon öste pengar över.
    Dali och Gala flyttade till New York 1940 och hade under flera decennier en svit på Hotel St Regis på Femte Avenyn som bas. Därifrån gjordes utfärderna till gallerierna världen över och till huset på stranden i Port Lligat i Spanien. Under decennierna i USA växte Dalis världsberömmelse, hans position som en av 1900-talets allra största konstnärer, bredvid t ex Picasso, befästes.
    1981 återvände det åldrade paret för gott till Spanien. Dali hade styrt och övervakat byggandet av Dalimuseet i Figueres. Även politiskt spelade han hela sitt liv galen. Han kallade sig "övertygad monarkist och övertygad anarkist, båda delarna enbart i metafysisk bemärkelse". Han gjorde sig skyldig till en hel del politiskt groteska uttalanden som upprörde många, t ex att fattigdom är bra för folket och att general Franco gärna kunde avrätta ännu fler av sina meningsmotståndare.
    När Gala dog 1982 blev Dali passiviserad och tynade bort. Han drog sig tillbaka från omvärlden helt. Han dog 1989, 85 år gammal, i Figueres och ligger begravd under golvet mitt i museet. Alla som besöker museet trampar på hans grav, många utan att veta det.  * SLUTSÅLD *