Krazy Kat

George Herriman

Artnr: 1039

ARTIKEL INFO

En av alla tiders bästa serier: George Herrimans Krazy Kat. Albumet får titeln En nåbel woffla (för det är vad katten och albumet och hela anrättningen är, en nåbel woffla, med tokig stavning och allt!)
      Krazy Kat är en serie som inte liknar någon annan. Vid första anblicken tycker man kanske att den verkar hård och brutal (i princip vartenda avsnitt går ut på ett och detsamma: att musen Ignatz uppfinner ännu ett sätt att kasta en tegelsten i huvudet på Krazy Kat) men strax märker man att serien är rik och mångfassetterad och kolossalt rolig – att den trots sin tegelstenskastarmonomani inte alls är särskilt kallhamrad och rå utan att den tvärtom på många sätt är mycket varm, ömsint, eftertänksam, sökande, stämningsfull, lyriskt kringsvävande och alltomfamnande, att serien innehåller finstämda funderingar över både språkets funktion och tillvarons väsen, att den har ett hisnande filosofiskt djup och ett innerligt förhållningssätt till livets så gott som samtliga viktiga sidor.
      Katten själv är en fascinerande och mycket sublim gestalt. Enkel, naiv, oskuldsfull och på katters vis evigt oanfrätt och onåbar. Vi får aldrig veta om det är en han eller en hon. Herriman har uttryckligen uttalat sig om detta i en intervju – att så vill han ha det, att Krazy precis som älvor och andeväsen ska sakna kön, eller vara tvåkönad, eller stå över det könsliga. Kanske en sinnebild för kärleken som sådan. Krazy strosar varje morgon ut i världen med samma fullkomligt oförmörkade sinne, spelar banjo, sjunger och trallar på rotvälska, utför små parader och trix, drömmer sig bort, och framför allt – drömmer om sin stora kärlek, musen Ignatz, och längtar och trängtar efter dagens tegelstensbombardemang.
      Centralt för serien är nämligen detta: att katten är hett förälskad i musen och ser tegelstenskastningen som kärleksbevis!
      Vilket den inte är. Vi som känner musen vet att han kastar dessa tegelstenar enbart av ren och skär elakhet, och i besatthet, han gör det tvångsmässigt, han kan inte hindra det onda han gör och inte förklara varför han gör det, han bara måste. Och han uppbådar all sin list och förslagenhet, all sin uppfinningsrikedom, all sin kreativa intelligens för att vareviga dag få in en ny fullträff.
      Och konstapel Pupp, hunden som varje dag lika enträget försöker hindra misshandeln, är även han obesvarat förälskad – i katten. Konstapel Pupp är sinnebilden för den tröga och träaktiga ordningsmakten, själva samhället som system och maskineri, som valhänt försöker skapa ordning i den av känslor och vansinne genompyrda tillvaron. Pupp är mångordig och inbilsk och töntig, en viktig motfigur till både oskulden (Krazy) och besattheten (Ignatz).
      Handlingen tilldrar sig i det ökenartade Coconino County, som liknar västernfilmernas Monument Valley i södra Arizona med sina lodräta klippformationer och skulpturala kaktusar.
      Ofta byggs episoderna upp kring mästerligt arrangerade paradoxer. Om Pupp förklär sig till oigenkännlighet för att förbättra sin vakthållning är Ignatz inte sen att också förklä sig till oigenkännlighet och i denna nya dubbelförklädda situation är allt tillbaka på noll och – fritt fram för tegelstenen.
      Om Ignatz för att gäcka Pupp endast kastar en fejkad tegelsten, stoppad med dun, på Krazy, och påpekar detta när Pupp fångar in honom och dänger till honom med batongen, varför slår du mej? stenen var ju bara av dun! – men batongen då, ropar Pupp och drar upp ett blixtlås i den, den är också bara stoppad med dun! Så beskyll inte mig för övervåld, din förgrymmade pultron, utan följ nu med till sinkabirum!
      Allt som oftast är det Ignatz som drar det längsta strået, tegelstenen prickar sitt mål, och Ignatz flyr fältet utan att hamna i finkan, eller också hamnar han ändå i finkan, på något vis, varianterna är otaliga. Inte så sällan tappar Pupp orienteringen totalt, han är den evigt misslyckade ordningsväktarn. Ibland sätter han i protest sig själv i finkan.
      Serien tecknades i trettio år i tusentals ensidesavsnitt och strippar endast av sin skapare, George Herriman, som beskrivs som en tystlåten och tillbakadragen man, av svartkreolsk härkomst, född i New Orleans, levde 1880–1944, huvudsakligen i Hollywood. Under så gott som hela sitt yrkesliv tecknade han på direkt uppdrag av tidningskungen William Randolph Hearst vilken var hänförd Krazy Kat-beundrare och dikatoriskt bestämde att serien skulle gå varje söndag i alla hans oräkneliga tidningar – trots att de lokala chefredaktörerna hävdade att den var obegriplig för flertalet läsare och rentav försämrade försäljningen.
      Listan av prominenta Krazy Kat-freaks är lång. Det sägs att Gertrude Stein varje söndag ringde till Picasso och läste det nya Krazy Kat-avsnittet för honom. Även F Scott Fitzgerald och Hemingway var stora K K-fans, och James Joyce – för att bara nämna några.
      Krazy Kat är en serie att älska och förlora sig i, en serie som i sin mångbottnade underlighet kan göra sin läsare (om han inte först hinner bli komplett galen) mycket vis och klok, på ett bakvänt sätt, stearinljusupplyst, månljusförklarad, evigt förunderligt leende.

George Herriman: Krazy kat – en nåbel Woffla, utvalda serier, översättning Johan Frick, textning Jan-Erik Höglund, utförligt efterord om serien och upphovsmannen författat av Johan Frick. ISBN 91-7742-133-7.