Jag har alltid tillbett kvinnorna

August Strindberg

Artnr: 1174

ARTIKEL INFO

Jag har alltid tillbett kvinnorna, dessa förtjusande brottsliga tokor – är en samlingsvolym med noveller och andra texter av August Strindberg som rejält korrigerar den utbredda uppfattningen om honom som kvinnohatare.
     Den korrekta etiketten på Strindbergs konflikter med kvinnorna är, menar Peter Glas i sitt efterord, inte alls hat utan förtvivlan.
     Strindberg är förtvivlad över vad han uppfattar som kvinnans svek mot även det mest självklara i könsrollerna, och över hennes dubbelspel: samtidigt som hon på gammaldags vis förväntar sig att mannen ska stötta henne, ge henne allt hon behöver och bejaka alla hennes nycker, hävdar hon sin moderna frihet, sitt iskalla oberoende så fort det passar henne. Och han är förtvivlad över hennes utstuderade sätt att kritisera mannen med grova generaliseringar om mäns omogenhet, deras överkänslighet för kritik, deras dåliga humör, deras brutalitet – en kritik som dessutom inte går att bemöta med den aggression den förtjänar för då får hon ju rätt!
     Strindberg må i sin ilska ha gjort sig skyldig till formuleringar om kvinnan som är rena klavertrampen, men att säga att han skulle hata kvinnan är lika orimligt som att säga att en förälder som är förtvivlad över sin tonårings oresonliga revolt mot varje inskränkning i den individuella friheten skulle hata sitt eget barn.
     Tvärtom ger Strindbergs författarskap otaliga exempel på hans passionerade kvinnodyrkan, låt vara med blodsmak.
     Denna urvalsvolym innehåller ett antal av hans mest briljanta noveller och flera andra strålande uttrycksfulla texter från hans mästarhand som ger tydliga prov på hans mångfasetterade kvinnosyn.
     Som alltid när det gäller Strindberg är det en fröjd och en fest att läsa – även om det också kan vara smärtsamt – av det enkla skälet att det är Sveriges största författare genom tiderna som exekverar ordbehandlandet.
     Volymen innehåller även utdrag ur Strindbergs allra vackraste kärleksbrev till Siri von Essen och till Harriet Bosse och citat från hans många blixtrande debattinlägg i "kvinnofrågan".
     Strindberg ansåg själv att han var en god familjefar: han arbetade hårt för att dra in pengar till familjens försörjning och ansåg sig också ta hand om sin familj känslomässigt. Han var gift tre gånger och fick sammanlagt fem barn – med Siri von Essen fick han Karin, Greta och Hans, med Frida Uhl fick han Kerstin och med Harriet Bosse Ann-Marie. Barnen såg ytterst sällan skymten av hans mörka sidor, mot dem var han mild och vänlig, rentav barnkär. Alla tre äktenskapen var till att börja med mycket lyckliga, intensiva, passionerade, men efterhand hopades problemen: dels var det Strindbergs patologiska svartsjuka och dels var det den inflammerade könsrollsproblematiken – och det slog gnistor, eftersom Strindbergs fruar, alla tre, var moderna emanciperade kvinnor som vägrade acceptera den urgamla kvinnorollen.
     Det finns otaliga skarpa Strindbergutsagor, från hans författarskap och från hans brev och anteckningar, utsagor om hur världen är beskaffad och vad som måste ändras, däribland också påståenden om mannen, kvinnan, äktenskapet, som ofta citeras i de mest skilda sammanhang just för att de är så skarpa, så kategoriska, så slående. Det är formuleringar som gör sig bra som citat och kastar ett extremt ljus över Strindberg som passar med genimyten. Men innan man drar för stora växlar på sådana lösryckta citat bör man betänka att Strindberg var en överdrifternas gladiator. Han avskydde att uttrycka sig försiktigt och balanserat, han var oförmögen att kritisera med små bokstäver. Stötte han på motstånd tog han genast till stora artilleriet, han vräkte på med invektiven, gjorde tydligt hur mycket han hatade den satans skurken – om det så bara var en förläggare som han tidigare öst lovord över som nu kommit med ett försynt påpekande eller visat sig ovillig att omgående skicka ett stort förskott. Dagen därpå – det hände ofta – kunde Strindberg skriva ett ångerköpt brev där han tog tillbaka alltihop. Därför är det vanskligt att utifrån lösryckta kvinnohatscitat utnämna Strindberg till kvinnohatare – när sinnet rann till kunde han basunera ut att han hatade vem som helst och vad som helst.
     Strindberg var mycket medveten om att hans skrivarpersonlighet var sylvass och överdriftsmanisk och han gjorde inget för att slipa till den. Tvärtom odlade han den, han gjorde den överspända omvärldskritiken till sitt kall, det var något centralt i hans självbild. Samtidigt ansåg han sig vara fri från kravet att behöva ta ansvar för vad han sagt och skrivit – han var nämligen inte politiker. "Intet program var min gamla lösen och är än" förklarade han sig för Hjalmar Branting. "Som diktare har du rätt att leka med tankar, experimentera med ståndpunkter, pröva åsikter, men utan att binda dig vid något, ty frihet är skaldens livsluft", skrev han i romanen Svarta fanor.
     Strindbergs många kvinnokritiska utsagor formulerades inte för att han hyste ett grundmurat kvinnohat utan för att han – och det är därför Strindbergs författarskap är så giltigt än idag – tillät sig uppslukas av den moderna tidens hart när olösliga könsrollsproblematik, han kastade sig rakt in i problematiken utan försiktighetsåtgärder. Strindberg använde sig själv som utställningsföremål, det var en av hans beprövade metoder, att avrätta sig själv till publikens applåder. Som han skrev i Legender: "I tjugofem år har jag gjort tjänst som bödel och slutligen visat mig vara en duktig sådan genom att avrätta mig själv inför allmänheten, som har hälsat denna min akt av självkännedom med samfällt bifall."

August Strindberg: Jag har alltid tillbett kvinnorna, dessa förtjusande brottsliga tokor. Strindbergtexter i urval. Efterord av Peter Glas. Inbunden i klotband, 128 sidor, högkvalitetspapper, sydda ark. ISBN 91-7742-240-6.