Den andalusiska hunden

Peter Glas

Artnr: 1205

Pris 130.00 kr

ARTIKEL INFO

En bok vigd åt den legendariska filmen från 1929 Den andalusiska hunden av Salvador Dalí och Luis Buñuel. Boken är skriven av Peter Glas. En DVD med filmen medföljer, instucken i bokens bakre pärm.
     Filmen är bl a känd för sin chockartade inledningsscen när en kvinna får ögat uppskuret med en rakkniv, vilket brukar tolkas som en programförklaring: filmen vill snitta upp våra slutna ögon och öppna våra sinnen för den surrealistiska sanningen om världen, dvs att dröm och vakenhet är samma sak.
     Peter Glas presenterar filmen i detalj, scen för scen. Boken avbildar 232 foton ur filmen så att man kan följa handlingen ungefär som när man läser en tecknad serie, och preciserar vad som sker i varje bild, och det behövs, för det händer så otroligt mycket i denna film. Den är bara 16 minuter lång men håller ett mycket högt klipptempo, många av klippen sker efter bara en eller två sekunder, som i en modern rockvideo.
     Vidare berättar Glas om filmens anekdotrika tillkomst, och om upphovsmännen, och reder ut vad den märkliga filmen egentligen handlar om.
     Filmen inleds med att en man vässar en rakkniv. Han skär lite i sin egen tumnagel för att försäkra sig om att den är vass. Så stiger han ut på en balkong. Han tittar upp mot fullmånen. En molnstrimma glider över månens skiva. På balkongen sitter en kvinna. Mannen lyfter rakkniven mot hennes öga och snittar till. Lite av ögats geléartade innehåller kommer ut.
     Redan där hände det att åskådare i biosalongen svimmade, vilket bevisade att Salvador Dalí och Luis Buñuel hade lyckats i sin föresats att göra en film som skulle chocka åskådarna ordentligt. Avsikten med filmen, sa Dalí i en intervju, var att bryta sönder den konventionella uppfattningen att livet är konsekvent och sammanhängande. Allt filmen vill är att provocera, sa Buñuel. Filmen är en våldshandling riktad mot den borgerliga verklighetsuppfattningen.
     Faktum är att filmen inte liknade någon annan film som dittills hade gjorts. Och frågan är om den inte fortfarande är oöverträffad i sin genre: det här liknar inget annat.
     Efter inledningsscenen med ögat rullar det vidare med idel förbryllande händelser.
     En man kommer cyklande på folktomma gator. Utanpå kostymen har han en underlig utstyrsel: en vit kjol och fladdrande tygskynken, och på hans bröst hänger en låda med randigt lock. Han bromsar vid porten där han bor men sätter inte ner foten utan välter med cykeln och slår huvudet i trottoaren.
     Kvinnan tar hand om lådan med randigt lock och hela den konstiga utstyrseln. Lådan innehåller en randig slips. Hon arrangerar alla sakerna i en säng, hon lägger sakerna som om mannen låg i sängen. Sen sätter hon sig och tittar stint på arrangemanget, som för att återskapa mannen.
     Plötsligt är han i rummet. Han står och betraktar sin egen handflata. Kvinnan reser sig och kommer fram till honom och tittar hon också. Ur ett hål i handflatan strömmar det myror.
     Nere på gatan står en annan kvinna och petar med en käpp på en avhuggen hand som ligger på marken. Nyfikna har samlats runtomkring. En polis kommer. Han tar upp handen och lägger den i lådan med randigt lock som han överräcker till kvinnan, och så skingrar han folkmassan.
     Kvinnan står kvar, som förstelnad. Bilar kör förbi, alldeles intill henne. En bil kommer rakt emot henne. Hon flyttar sig inte ur fläcken utan blir överkörd.
     Uppe i lägenheten har mannen blivit som besatt och börjat jaga sin kvinna runt runt. Hon rusar in i ett hörn av rummet. Han hejdar sig och tar tag i två rep och börjar släpa något genom rummet, mot henne. Vi ser vad det är han släpar på: två förskrämda präster, två flyglar, två döda ruttnande åsnor ovanpå flyglarna.
     Så håller det på, den ena drömlika bildintensiva scenen efter den andra, i ett rasande tempo.
     En dubbelgångare till mannen gör entré och tar av mannen de underliga sakerna och kastar ut dem från balkongen. Så ger han istället mannen några böcker och uppmanar honom att läsa och vänder sig för att gå. Men böckerna förvandlas till revolvrar och mannen skjuter ner sin dubbelgångare.
     Denne faller ihop och i fallet förflyttas han till en plats utomhus, till en skogsglänta vid en sjö. Där sitter hans kvinna naken med ryggen hitåt och nedböjt huvud. Han faller så att han smeker henne över ryggen medan han faller. Så når han marken och ligger livlös. Kvinnan tonar bort. Han ligger där död. Folk strömmar till och bär bort hans kropp.
     Plötsligt är han åter i lägenheten. Han lyfter sin hand mot munnen och sliter till. Hans mun har försvunnit. Kvinnan tar upp läppstift och förstärker sin egen mun för att inte den också ska försvinna. Där mannens mun fanns syns bara ett vitt tomrum. Men så tonar tomrummet över och blir armhålehår. Kvinnnan undersöker sin armhåla. Den saknar helt hår.
     Så tröttnar kvinnan på alltihop och flyr ur lägenheten. Hon öppnar dörren och rusar ut och befinner sig genast på en strand med en annan man som hon kramar och kysser.
     De vandrar längs stranden, tätt tillsammans. På marken hittar de den underliga utstyrseln, tygsakerna är blöta och smutsiga, lådan med randigt lock är förstörd. De plockar upp sakerna och kastar dem ifrån sig. Så vandrar de bortåt längs stranden.
     En stillbild visar mannen och kvinnan begravda i sand upp till armbågarna, döda. Kvinnans ansikte är vänt snett uppåt, mannens snett nedåt. Musiken tonar ut, filmen är slut.
     Filmen hade sin premiär den 6 juni 1929 på Studio des Ursulines i Paris. I publiken fanns alla de surrealitiska pionjärerna, André Breton, Max Ernst, René Magritte, René Char, Paul Eluard m fl. Även Jean Cocteau, Le Corbusier och Picasso var där.
     Salvador Dalí var dock inte med. Luis Buñuel fick sköta premiären själv. Han fruktade det värsta och hade förberett sig genom att fylla kavajfickorna med lagom stora stenar. Om publiken skulle börja bua och kasta tomater tänkte han kasta stenar tillbaka.
     Men farhågorna visade sig obefogade. När slutscenen tonat ut rungade applåderna. Buñuel tömde diskret kavajfickorna och klev fram och bugade för publiken.
     Premiären på Den andalusiska hunden innebar det omedelbara genombrottet för både Dalí och Buñuel. Från att ha varit totalt okända tillhörde de plötsligt den beryktade surrealistiska rörelsens mest omtalade namn.

Peter Glas: Den andalusiska hunden. Klotband, kvalitetspapper, sydda ark, 112 sidor. DVD med filmen ifråga medföljer, instucken i bokens bakre pärm. ISBN 978-91-7742-269-3.