Dan Anderssons frejdigt vansinniga kortroman Chi-mo-ka-ma, en berättelse om extrema personer i svensktrakterna i Amerika – misslyckade nybyggare, lögnaktiga jägare, försupna indianer.     Intrycken fick författaren när han som 14-åring skickades iväg på egen hand till Amerika av sin far. I åtta månader vistades han i Minnesota för att rekognosera inför familjens eventuella utvandring innan han återvände hem strax före jul 1902 och avrådde pappan och familjen från att emigrera. Inte mycket stämde med reklambroschyrerna och den jord man skulle kunna få var bara mager skogsmark. Fadern avskrev resplanerna och familjen stannade i Sverige, trots de svåra villkoren och dystra framtidsutsikterna. 15 år senare, tre år före sin död, skrev Dan Andersson denna nuförtiden föga kända, högst speciella, mycket intressanta och synnerligen underhållande berättelse om de galna människorna i skogarna over there.     Dan Anderssons dikter från kolmilan och timmerkojan (t ex "Jag väntar vid min stockeld", "Helgdagskväll i timmerkojan", "Omkring tiggarn från Luossa") är omhuldade klenoder i den svenska diktskatten. Ingen har som Dan Andersson uttryckt det svenska skogslandsvemodet, ensamheten, kylan-i-mörkret-&-värmen-i-bröstet, den ingrodda svartsotiga sorgen över trista villkor i kombination med den sturska stoltheten, "vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst". Här finns djup naturnärhet, här finns ödslig ensamhet, här finns nattsvart dödsångest, allt interfolierat med underbart vackra stråk av förtröstan och livstilltro.     Chi-mo-ka-ma handlar om hur Dan Anderssons alter ego (som inte verkar vara 14 år utan troligare så gammal som Dan Andersson var när han skrev boken, alltså 29) strövar omkring i Minnesotas skogar och träffar den ena udda existensen efter den andra. Här är indianen Röda Suggan som är beredd att mörda vilken vit som helst för brännvin, här är jaktuppsyningsmannen Fred som köper tjuvskjutet vilt och säljer vidare, här är Stammering Frank, "ettrig som en bålgeting och lat som en fet katt", som försvinner spårlöst och sen spökar på campen, här är gubben Paul Peter Sonberg vars stolta förmögenhet bara är en hög med rostigt järnskrot, här är den väldige irländaren Pat Collie som blir sjövild när någon stjäl av hans krut, här är den evige lösdrivaren Frederick Blackbury som beter sig som olika djur när han blir full, här är indiankvinnan Linnie som slår sig i slang med nybyggarna och sen lurar skjortan av dem, här är gubben Harrot som spottar som en brandspruta så fort han får höra talas om svenskar, alla svenskar är fanimej rånmördare! Det råder en allmän orolighet, man tjuvjagar, man knivskär varandras hundar på ren jävelskap, den som står stilla i ett skogsbryn kan plötsligt få en stålmantlad kula genom tinningen. Det görs affärer med allt från kostbara pälsar till slarvigt snidade dalahästar, men de flesta är panka för jämnan eftersom alla kontanta medel man kommer över skyndsamt sups upp. I sörjan av otrygghet finns samtidigt en frihet, en luffarfrihet långt borta från hemlandets "debetsedlar och milvedshuggning".     Boken är talspråkligt berättad, kompositionen är vindlande, berättaren rusar ofta iväg på nyckfulla sidospår – allt detta är inte bara lyckade grepp för att få fram stämningen av den osäkra verklighet som boken faktiskt handlar om, det är också, litteraturhistoriskt sett, mycket nyskapande och långt före sin tid. För en läsare av idag ligger det nära till hands att notera likheterna med den stil som betraktades som helt ny när beatförfattarna, t ex Jack Kerouac, introducerade den i slutet av 1950-talet.     Dan Andersson skrev boken snabbt 1917 när han var utfattig och hade tunga ekonomiska bekymmer. Han skickade den till Bonniers och bad om "någon liten summa att rädda mig från det värsta med". Bonniers erbjöd honom ett honorar på 300 kronor, vilket han accepterade. Boken antogs men gavs inte ut omgående.     Dan Andersson rycktes bort i förtid 1920, av cyanväteförgiftning. Han var på besök i Stockholm och tog in på Hotell Hellman på Bryggaregatan. Hotellet hade just behandlats mot ohyra och giftröken hade inte vädrats ut ordentligt, det fanns gift kvar i väggarna. På morgonen den 16 september hittades han död på hotellrummet. Han var då endast 32 år. Hans hustru sedan två år, Olga, väntade deras första barn – dottern Monika som föddes sex månader senare. Han dog mitt i en intensiv skaparperiod. En rad böcker kom senare att sammanställas från hans efterlämnade opublicerade material. Chi-mo-ka-ma utkom i oktober 1920, några veckor efter hans död.