Fjodor Dostojevskij: Vita nätter Fjodor Dostojevskijs kortroman Vita nätter i nyöversättning av Bengt Samuelson som också skrivit efterordet.
     En fängslande febrig kärlekshistoria som utspelas under fyra nätter i Sankt Petersburg mellan den fattige och ensamme kringstrykande poeten och den lika ensamma unga kvinna som av en händelse, för en kort tid, delar hans vilsenhet.
     Dostojevskij gav boken undertiteln "En sentimental roman" – och det med glimten i ögat. Den sentimentala stilen var vanlig i dåtidens enklare romankonst, och givetvis illa sedd av mer seriösa bokläsare eftersom det sentimentala var liktydigt med det banala, förutsägbara, klichétyngda, men Dostojevskij visade här med bravur att han med sina alltid lika originella berättargrepp och sin hyperkänsliga författarröst kunde skildra precis den sortens "sentimentala" (i bemärkelsen känslosamma) händelseförlopp som så många mindre skickliga författare försökt återge före honom och ÄNDÅ göra berättelsen precis lika fascinerande, mångbottnad, djupsinnig och rik som alla andra berättelser han skapade. Ja, även denna berättelse tillhör Dostojevskijs många blixtrande litterära mästerverk. Här sker trolleriet dock – vilket är mindre vanligt hos Dostojevskij – i det lilla hårt åtstramade formatet: Boken är på bara 80 sidor.
     Händelserna inleds med att poeten sin vana trogen vandrar moloken och fundersam längs Petersburgs gator en sommarnatt i det melankoliska månskenet.
     Plötsligt ser han en ung kvinna stå helt ensam och gråta, böjd över ett kanalräcke.
     Han blir förstås nyfiken. Han undrar vad som kan ha hänt och tänker att han kanske kan vara behjälplig, men han kommer sig inte för att stiga fram och säga något, och strax skyndar hon vidare.
     Hon hinner inte långt förrän en berusad herre blockerar hennes väg och börjar ofreda henne.
     Genast ingriper poeten. För en gångs skull blir han handlingskraftig. Han samlar allt mod han har och rusar fram och kör iväg den oförskämde mannen.
     Det är på så vis han lär känna henne. Nastenka.
     Under fyra nätter träffas de och allt förändras, främst för den försynte poeten, men även för den skira Nastenka, deras världsbilder rasar.
     Nastenka bor hos sin blinda mormor som inte låter henne gå ut. Hela dagarna måste hon sitta vid mormors sida och hålla mormor sällskap. För att hon inte ska kunna smita iväg ens när mormor slumrar till ett slag hålls deras klänningar ihopnålade.
     Men om natten smiter Nastenka ut.
     Och det är just under en sådan nattlig räd efter frihet som hon i sin ensamhet finner denne själsvän, poeten, lika ensam han. De är båda överraskade över att plötsligt ha någon att prata med, att anförtro sig åt.
     Där vandrar de tillsammans i den ljusa sommarnatten, upprymda, uppspelta, och se där sitter de på kajen utmed majestätiska Neva som flyter så evigt allvarlig genom Petersburg. De kan inte nog skyndsamt och exalterat summera sina motiga livsöden för varandra.
     Storstadspulsen i berättelsen är påtaglig, vilket Bengt Samuelson framhåller i sitt efterord. Petersburg som grundats bara 150 år tidigare hade vuxit i skenande hastighet och hade redan nästan en halv miljon invånare, invånare som myllrade om varann på det mondäna ansvarslösa vis som känns ack så välbekant idag, rika storstadssprättar och olyckliga fattiglappar i besk friktion mot varandra, inte i kaos utan osynligt inkedjade i frätande orättvisa strukturer.
     Och det var just här, i den pulserande storstaden Petersburg, som Dostojevskijs författarskap slog ut som en stor urban blomma som på stadsstressens signifikanta sätt kände brådska att visa upp sig i hela sin prakt. Han var bara 27 år när han skrev Vita nätter. Han hade fått sitt otvetydiga genombrott som författare med debutboken Arma människor två år tidigare. Nu skrev han den ena romanen efter den andra. Hans verkförteckning daterar mer än dussinet längre eller kortare prosaberättelser till de tre hektiska åren från debuten till den ödesdigra natten 1849 när han häktades för förräderi mot tsaren och efter den brutala skenavrättningen fördes till Sibirien där han blev borta i 10 år innan han äntligen kunde återvända till sitt älskade Petersburg.
     I det imponerande pärlbandet av de för-Sibiriska berättelserna i Dostojevskijs väldiga produktion tillhör Vita nätter avgjort de mest skimrande.

Fjodor Dostojevskijs kortroman Vita nätter. Översättning och efterord Bengt Samuelson. Klotband, högkvalitetspapper, sydda ark. Bilden på omslaget är Lev Lagorios målning Månskensnatt på Neva från 1898. ISBN 978-91-7742-287-7.



Fjodor Dostojevskij: Döda huset Döda huset är Dostojevskijs mäktiga och märgfulla berättelse om sina fyra år i sibiriskt fängelse.
     Plötsligt en natt 1849 – han var 28 år och hade just slagit igenom som författare och tagits upp i de belevade kulturkretsarna i Sankt Petersburg – klev den hemliga polisen in i hans sovrum och beordrade honom att klä på sig och följa med. Han fördes till Peter-Paulsfästningen och kastades i isoleringscell. I åtta månader pågick utredningen om vad han och hans kamrater påstods ha gjort sig skyldiga till: konspiration mot staten. I själva verket hade de bara träffats och diskuterat reformpolitik, pratat med varandra om den begränsade tryckfriheten och om de livegna böndernas svåra situation. Så föll domen: dödsstraff.
     Fångarna fördes ut för att arkebuseras. Dostojevskij var i detta ögonblick övertygad om att han strax skulle dö, att han bara hade några minuter kvar att leva. Soldaterna la an för att skjuta, men hejdades i sista sekund av att ett benådningsbrev från tsaren lästes upp. Dödsdomarna hade omvandlats till straffarbete. Skenavrättningen hade arrangerats av tsar Nikolaus I själv, för att skrämma de upproriska till underkastelse.
     Dostojevskij uthärdade sin utmätta tid i tukthuset i Omsk, "Döda huset", där han levde tillsammans med tjuvar och mördare. Han sov med etthundrafemtio andra fångar i en barack, han fick inte lov att skriva, vare sig brev eller manuskript, och hade inte tillgång till någon annan bok än Bibeln.
     Han betraktades med skepsis av de andra fångarna för att han var intellektuell och kom från överklassen. Ändå lärde han känna dem väl och fick djupa inblickar i deras livsöden. Och han fick oändligt med stoff till sina kommande romaner.
     Han förklarar ingående hur Döda huset fungerar, nämligen som ett fängelse enligt den uråldriga principen tukthus. De brutala känslolösa fångvaktarna pryglar sina fångar för minsta förseelse, med motiveringen att de måste tuktas till bättring.
     Samtidigt sker också blodiga uppgörelser fångar emellan. Inom fångarnas led finns ett annat regelsystem, även det med skoningslös behandling av alla avvikande.
     Ständigt närs flyktplaner, men bara att ta sig ut ur lägret är svårt och att sedan hitta någon möjlig tillflykt i Sibiriens gudsförgätna ödetrakter är ännu svårare. Fångar som flyr spåras snabbt upp och hämtas tillbaka och pryglas sedan dubbelt för att de försökt smita ifrån sin utmätta plåga.
     Dostojevskij noterar att fångarna inte känner minsta ånger över sina brott, inte ens de som dömts för flera mord. Så bister är deras tillvaro att de ser lika instrumentellt på sina brottsliga handlingar som på påföljden. Endast fångar som inser att de genom fängelsevistelsen sviker sin familj kan känna sorg eller skam, men det är av vanmakt, inte av ånger.
     Under fyra år var den store författaren tvungen att klara sig utan papper och penna. Levnadshistorierna som han hörde och berättelserna som han skapade kunde han inte fästa på papper. Han var tvungen att helt lita till sitt minne. Men en dag, det var han besluten om, förutsatt att han kom levande därifrån, skulle han skriva ner allt och se till att få det i tryck. Han var fast besluten om att han en dag skulle ge världen vetskap om Döda husets sanningar.
     Efter åren i Omsk flyttades han till garnisonsstaden Semipalatinsk i nuvarande Kazakstan där han skulle tjänstgöra som menig soldat på obestämd tid. Här fick han äntligen möjlighet att skriva. I Semipalatinsk uthärdade han ytterligare sex motsträviga år innan han genom ett brev till den nye tsaren Alexander II – Dostojevskij bad om nåd och hänvisade till sin epileptiska sjukdom – lyckades bli fri från fortsatt militärtjänst. Till sist kunde han åka tillbaka till Sankt Petersburg och återuppta sitt gamla liv, inte bruten, inte uppgiven, utan fri och livserfaren och vis och med en gigantisk ackumulerad motivation att skriva.
     Döda huset är förmodligen historiens första "rapportbok", och vilken rapportbok: en av världslitteraturens största människokännare berättar i detalj och med lidelsefullt engagemang om sin egen förtvivlade situation och om vardagen i detta urtypiska grymma fängelse. Han lever sig empatiskt in i medfångarnas fruktansvärda och gripande livsöden.

Fjodor Dostojevskij: Döda huset. Översättning och efterord av Bengt Samuelson. Klotband, högkvalitetspapper, sydda ark, 304 sidor. ISBN 978-91-7742-271-6.



Fjodor Dostojevskij: Dubbelgångaren Fjodor Dostojevskijs roman Dubbelgångaren – en pärla i Dostojevskijs rika produktion, en inkännande studie av en man som upplever hur han motarbetas av en synnerligen utstuderad mobbare. Dostojevskij betraktade själv denna bok som ett av sina främsta verk.
   Romanen handlar om titulärrådet herr Goljadkin som bor ensam med sin betjänt i en liten lägenhet i Sankt Petersburg. En dag upptäcker han till sin förfäran att han har en dubbelgångare i staden, en person som är på pricken lik honom och till och med bär samma namn!
   Ännu mer bestört blir han när det visar sig att denne falske Goljadkin har fått anställning i samma ämbetsverk och på ett knipslugt lismande vis har gjort sig till vän med hans kollegor och börjat baktala honom å det grövsta – allt med den uppenbara avsikten att manövrera ut honom, att förgöra honom.
   Till och med den sköna Klara Olsufjevna, dotter till en av ämbetsverkets tidigare chefer, som den äkte Goljadkin länge varit förälskad i men inte vågat närma sig, blir indragen i den falske Goljadkins ränker och intriger.
   Berättelsen om Goljadkin och hans dubbelgångare är ett av Dostojevskijs många lysande mästerverk och ingår i hans brett upplagda studie av det outgrundliga mänskliga psyket.
   Den från början enkla berättelsen om en grå tjänstemans ensamhet växer till en spännande roman om jagets utsatthet, en självkänslans thriller. En kort tät roman på dryga 150 sidor som man inte släpper förrän man läst ut och som når sitt klimax på slutsidan.
   Boken kom strax efter Dostojevskijs bejublade debut. Dostojevskij debuterade 25 år gammal 1846 med romanen Arma människor som höjdes till skyarna av bland annat den ledande litteraturkritikern Vissarion Belinskij. Strax därefter utkom Dubbelgångaren, men trots att den i vår tid hålls för att vara ett större mästerverk än Arma människor fick den inte alls lika positiv kritik. Den var formodligen alldeles för djärv och frän för sin tid.
   Blott tre år senare tog Dostojevskijs stjärnskottskarriär som författare en abrupt vändning när han fängslades för politiska aktiviteter och deporterades till Sibirien. Det dröjde tio år innan han kunde återvända till Sankt Petersburg som en fri man, efter svåra umbäranden, slagen men inte knäckt.

Fjodor Dostojevskij: Dubbelgångaren. ISBN 91-7742-216-3. Nyöversättning och efterord av Bengt Samuelson. Klotband, sydda ark, kvalitetspapper, 159 sidor.



Fjodor Dostojevskij Fjodor Dostojevskijs roman Spelaren.
    När Fjodor Dostojevskij (1821–1881) var 28 år hade han redan publicerat flera romaner. Han umgicks i de politiskt radikala kretsarna i Sankt Petersburg som samlades till möten och diskuterade den utopiska socialismen och andra politiska nymodigheter. Man var av uppfattningen att den ryska statliga censuren var orättfärdig och diskuterade möjligheterna att starta ett eget hemligt tryckeri. Den 23 april 1849 slog polisen till och arresterade ett antal unga radikala. Samtliga fördes till Peter-Paulsfästningen och kastades i isoleringsceller. Under åtta månader pågick förhören. Den 22 december fördes fångarna till Semenovskaplatsen varpå domen lästes upp: 15 av dem, däribland Dostojevskij, dömdes till döden och skulle omedelbart arkebuseras. Dostojevskij var i detta ögonblick övertygad om att han strax skulle dö, att han bara hade några minuter kvar att leva. Han har både i brev och i sitt författarskap ingående beskrivit denna känsla. Soldaterna lade an för att skjuta, men hejdades i sista sekund av att ett benådningsbrev från tsaren lästes upp. Dödsdomarna hade omvandlats till fängelsestraff. Skenavrättningen hade arrangerats av tsar Nikolaus I själv för att skrämma de upproriska till underkastelse. Dostojevskij fick sitt dödsstraff ändrat till fyra års straffarbete i Sibirien följt av tjänst som menig soldat i ett fångregemente på obestämd tid.
   Under svåra umbäranden uthärdade han tiden i fängelset i Omsk i Sibirien där han satt bland tjuvar och mördare. Han sov med etthundrafemtio fångar i en barack under vidriga sanitära förhållanden, fick inte lov att skriva, vare sig brev eller manuskript, och hade inte tillgång till någon annan bok än Bibeln. Först mot slutet av de fyra åren kom han över ytterligare några få böcker. Arbetet bestod bl a i att bära tegel på ett tegelbruk och var fysiskt tungt och nedslitande, särskilt för Dostojevskij som var vid svag hälsa. Hela tiden samlade han intryck och skapade berättelser som han memorerade. Han var illa omtyckt av de andra fångarna för att han var intellektuell och kom från överklassen. Ändå fick han djupa inblickar i många fångars livsöden. Han menade att han i fängelset lärde känna det ryska folket, "vilket härligt folk!", att han fick kontakt med själva den ryska folksjälen och att han under dessa fyra år fick oändligt med stoff till kommande romaner.
   Efter de fyra åren i Omsk flyttades han till garnisonsstaden Semipalatinsk i nuvarande Kazakstan där han skulle tjänstgöra som menig soldat på obestämd tid. Äntligen fick han möjlighet att på lediga stunder skriva på sitt författarskap.
   1859 lyckades Dostojevskij efter en nådeansökan hos den nye tsaren Alexander II och läkarintyg på sin epilepsi bli befriad från militärtjänsten och kunde återvända hem till Sankt Petersburg som en fri man.
   1861 lärde han känna Apollinaria "Polina" Prokofjevna Suslova i Sankt Petersburg. Hon var 21 år, dotter till en fabriksägare, intelligent och intellektuell, med ett eldigt temperament. Dostojevskij kände en mycket stark dragning till henne som han ofta gjorde till självständiga och temperamentsfulla kvinnor. Sommaren 1863 reste han till Wiesbaden och spelade roulett för första gången – och vann 10 000 mark! Han blev överlycklig och skickade hem en del av pengarna. Sedan fortsatte han att spela och spelade bort hälften. Därefter sökte han upp Polina i Paris och de följdes åt till Baden-Baden där de inledde en virvelvindsliknande tid med roulettspel och champagne. De fortsatte tillsammans till Italien tills pengarna var slut och skiljdes sedan.
   Dostojevskij återvände till Sankt Petersburg för att som han hoppades fortsätta det framgångsrika arbetet med den tidskrift som han drev tillsammans med sin bror Michail, men plötsligt förbjöds den på grund av en politiskt kontroversiell artikel och måste läggas ned. Bröderna startade en ny tidskrift, men den drabbades redan från starten av svåra ekonomiska problem. Under loppet av några månader 1864 dog först Dostojevskijs hustru Maria Dmitrijevna (som han inte längre levde tillsammans med) och sedan hans bror.
   I ett förtvivlat försök att vinna pengar till att betala skulder flydde han 1865 utomlands för att spela roulett i Wiesbaden, men återvände tomhänt och ännu mer skuldsatt. 1866 var hans ekonomiska problem så akuta att han blev tvungen att gå med på ett synnerligen ofördelaktigt avtal med en förläggare: För 3 000 rubel (som genast gick åt till att betala gamla skulder) sålde han rättigheterna till alla sina dittills skrivna verk och förband sig dessutom att före ett visst datum leverera en nyskriven roman. Om han misslyckades med detta skulle förläggaren dessutom få intäkterna av alla verk han skulle komma att skriva under de kommande nio åren. I denna ekonomiskt tvingande situation tillkom Spelaren.
   Dostojevskijs idé var att berätta om sina egna duster med speldjävulen, i lätt maskerad form – huvudpersonen fick namnet Alexej. Kvinnan som han är så besatt av, Polina, står den verkliga förebilden mycket nära. Allra roligast i boken är farmor, den gamla stormrika gumman som arvingarna, med den pensionerade generalen i spetsen, önskar livet ur för att få ärva hennes ofantliga rikedomar – men så grips även hon av spelraseri och spelar bort allt hon äger! Trots romanens korta format – blott 150 sidor – lyckas Dostojevskij ingående presentera en rad personlighetstyper och nationella karaktärer, fransmän, engelsmän och framförallt ryssar. Särskilt komplicerade är hans känslor för dessa sysslolösa rika ryssar som lever lyxliv i Europa och bevistar casinon som slappt överklassnöje. Med Dostojevskijs sedvanliga febriga intensitet blixtrar det ena mästerliga personporträttet efter det andra fram, i förbifarten, samtidigt som han berättar den maniska historien om Alexej och rouletten.
   För att hinna få boken färdig i tid fick han rådet av sina vänner att anställa en stenograf. Det blev den unga Anna Grigorjevna Snitkina, som varje dag kom till hans lägenhet i Sankt Petersburg och stenograferade på hans diktamen. Dostojevskij skapade romanen mening för mening eller läste upp från nattens anteckningar. När Anna kom påföljande dag hade hon renskrivit gårdagens text. Dag för dag växte högen med färdiga sidor och efter 26 dagar var manuskriptet klart och kunde levereras till förläggaren på utsatt klockslag. Dostojevskij undgick därmed konkurs.
   Under arbetet blev Anna Grigorjevna förälskad i Dostojevskij. De första dagarna uppmärksammade han henne inte alls, så upptagen var han med romanen, men sedan upptäckte han vilken extraordinär flicka han arbetade tillsammans med och han blev strax upp över öronen förälskad i henne. När manuskriptet var färdigt friade han och fick ja.
   Dostojevskij var 45 år, tärd av sitt hårda liv och sjuk i epilepsi, Anna var i blomman av sin ungdom, bara 20 år. Hon avråddes av många att ingå ett äktenskap med en sådan åldersskillnad, men äktenskapet blev mycket lyckligt. De blev oskiljaktiga livskamrater och älskade varandra innerligt under återstoden av Dostojevskijs liv, dvs i 15 år. Med Annas stöd i alla svårigheter författade han flera av sina största verk, bl a Idioten, Onda andar och Bröderna Karamasov.
   De sista åren av sitt liv fick Dostojevskij uppleva det totala erkännandet. Den bokläsande allmänheten hyllade honom, författarkollegorna med Tolstoj i spetsen uttryckte sin invändningsfria beundran, tsaren slöt honom till sitt bröst. Innan han dog hade han till och med lyckats betala alla sina gamla skulder. På slutet hade han problem med lungorna och dog hastigt efter en lungblödning 1881, 60 år gammal.

Fjodor Dostojevskij: Spelaren. Nyöversatt av Bengt Samuelson. Efterord Peter Glas. Inbunden bok, högkvalitetspapper, sydda ark, hårda pärmar och skyddsomslag. 159 s. ISBN 91-7742-204-X.