Jag har alltid tillbett kvinnorna Jag har alltid tillbett kvinnorna, dessa förtjusande brottsliga tokor – är en samlingsvolym med noveller och andra texter av August Strindberg som rejält korrigerar den utbredda uppfattningen om honom som kvinnohatare.
     Den korrekta etiketten på Strindbergs konflikter med kvinnorna är, menar Peter Glas i sitt efterord, inte alls hat utan förtvivlan.
     Strindberg är förtvivlad över vad han uppfattar som kvinnans svek mot även det mest självklara i könsrollerna, och över hennes dubbelspel: samtidigt som hon på gammaldags vis förväntar sig att mannen ska stötta henne, ge henne allt hon behöver och bejaka alla hennes nycker, hävdar hon sin moderna frihet, sitt iskalla oberoende så fort det passar henne. Och han är förtvivlad över hennes utstuderade sätt att kritisera mannen med grova generaliseringar om mäns omogenhet, deras överkänslighet för kritik, deras dåliga humör, deras brutalitet – en kritik som dessutom inte går att bemöta med den aggression den förtjänar för då får hon ju rätt!
     Strindberg må i sin ilska ha gjort sig skyldig till formuleringar om kvinnan som är rena klavertrampen, men att säga att han skulle hata kvinnan är lika orimligt som att säga att en förälder som är förtvivlad över sin tonårings oresonliga revolt mot varje inskränkning i den individuella friheten skulle hata sitt eget barn.
     Tvärtom ger Strindbergs författarskap otaliga exempel på hans passionerade kvinnodyrkan, låt vara med blodsmak.
     Denna urvalsvolym innehåller ett antal av hans mest briljanta noveller och flera andra strålande uttrycksfulla texter från hans mästarhand som ger tydliga prov på hans mångfasetterade kvinnosyn.
     Som alltid när det gäller Strindberg är det en fröjd och en fest att läsa – även om det också kan vara smärtsamt – av det enkla skälet att det är Sveriges största författare genom tiderna som exekverar ordbehandlandet.
     Volymen innehåller även utdrag ur Strindbergs allra vackraste kärleksbrev till Siri von Essen och till Harriet Bosse och citat från hans många blixtrande debattinlägg i "kvinnofrågan".
     Strindberg ansåg själv att han var en god familjefar: han arbetade hårt för att dra in pengar till familjens försörjning och ansåg sig också ta hand om sin familj känslomässigt. Han var gift tre gånger och fick sammanlagt fem barn – med Siri von Essen fick han Karin, Greta och Hans, med Frida Uhl fick han Kerstin och med Harriet Bosse Ann-Marie. Barnen såg ytterst sällan skymten av hans mörka sidor, mot dem var han mild och vänlig, rentav barnkär. Alla tre äktenskapen var till att börja med mycket lyckliga, intensiva, passionerade, men efterhand hopades problemen: dels var det Strindbergs patologiska svartsjuka och dels var det den inflammerade könsrollsproblematiken – och det slog gnistor, eftersom Strindbergs fruar, alla tre, var moderna emanciperade kvinnor som vägrade acceptera den urgamla kvinnorollen.
     Det finns otaliga skarpa Strindbergutsagor, från hans författarskap och från hans brev och anteckningar, utsagor om hur världen är beskaffad och vad som måste ändras, däribland också påståenden om mannen, kvinnan, äktenskapet, som ofta citeras i de mest skilda sammanhang just för att de är så skarpa, så kategoriska, så slående. Det är formuleringar som gör sig bra som citat och kastar ett extremt ljus över Strindberg som passar med genimyten. Men innan man drar för stora växlar på sådana lösryckta citat bör man betänka att Strindberg var en överdrifternas gladiator. Han avskydde att uttrycka sig försiktigt och balanserat, han var oförmögen att kritisera med små bokstäver. Stötte han på motstånd tog han genast till stora artilleriet, han vräkte på med invektiven, gjorde tydligt hur mycket han hatade den satans skurken – om det så bara var en förläggare som han tidigare öst lovord över som nu kommit med ett försynt påpekande eller visat sig ovillig att omgående skicka ett stort förskott. Dagen därpå – det hände ofta – kunde Strindberg skriva ett ångerköpt brev där han tog tillbaka alltihop. Därför är det vanskligt att utifrån lösryckta kvinnohatscitat utnämna Strindberg till kvinnohatare – när sinnet rann till kunde han basunera ut att han hatade vem som helst och vad som helst.
     Strindberg var mycket medveten om att hans skrivarpersonlighet var sylvass och överdriftsmanisk och han gjorde inget för att slipa till den. Tvärtom odlade han den, han gjorde den överspända omvärldskritiken till sitt kall, det var något centralt i hans självbild. Samtidigt ansåg han sig vara fri från kravet att behöva ta ansvar för vad han sagt och skrivit – han var nämligen inte politiker. "Intet program var min gamla lösen och är än" förklarade han sig för Hjalmar Branting. "Som diktare har du rätt att leka med tankar, experimentera med ståndpunkter, pröva åsikter, men utan att binda dig vid något, ty frihet är skaldens livsluft", skrev han i romanen Svarta fanor.
     Strindbergs många kvinnokritiska utsagor formulerades inte för att han hyste ett grundmurat kvinnohat utan för att han – och det är därför Strindbergs författarskap är så giltigt än idag – tillät sig uppslukas av den moderna tidens hart när olösliga könsrollsproblematik, han kastade sig rakt in i problematiken utan försiktighetsåtgärder. Strindberg använde sig själv som utställningsföremål, det var en av hans beprövade metoder, att avrätta sig själv till publikens applåder. Som han skrev i Legender: "I tjugofem år har jag gjort tjänst som bödel och slutligen visat mig vara en duktig sådan genom att avrätta mig själv inför allmänheten, som har hälsat denna min akt av självkännedom med samfällt bifall."

August Strindberg: Jag har alltid tillbett kvinnorna, dessa förtjusande brottsliga tokor. Strindbergtexter i urval. Efterord av Peter Glas. Inbunden i klotband, 128 sidor, högkvalitetspapper, sydda ark. ISBN 91-7742-240-6.

* * *



August Strindberg En av vår nationalskald August Strindbergs mest underliga böcker. Strindberg skrev många underliga böcker och den här tillhör helt avgjort de allra mest underliga! Boken har titeln Antibarbarus. Den innehåller Strindbergs burdusa nedsabling av den vanliga kemins lära om grundämnena och hans lansering av en egen kemi som gör gällande att det bara finns ett enda grundämne, nämligen väte. Alla andra ämnen är uppbyggda av väte. Vilket skulle bevisas – och bevisningen genomför Strindberg genom att åskådligt berätta om sina experiment med svavel och andra kemikalier som han upphettar i deglar och blandar med vatten och andra vätskor och låter indunsta i skålar.
   Han "bevisar" att svavel inte är ett grundämne utan innehåller kol, att luft inte består av syre och kväve utan av syre och väte, precis som vatten. Vatten är förtätad luft! Han bevisar att en metall kan förvandlas till en annan metall, "transmuteras", som i den medeltida alkemin, genom enkla metoder. Och så vidare.
   Även för den som inte är hemma i kemi är det mycket rolig läsning, eftersom det är August Strindberg som har ordet, hans formidabla pondus som ordbehandlare gör att de mest vansinniga tankegångar får emfas. Flera kemister av facket har undersökt Strindbergs utredningar och samtliga har varit iskallt fördömande: det här är i vetenskapligt avseende genomgående antingen felaktigt eller ointressant, "det som är riktigt är inte nytt och det som är nytt är inte riktigt". Men möjligheten finns ju att läsa detta som litteratur – och som litteratur, som fantasier, som poesi, är det jätteintressant!
   Bakhålls nyutgåva är till sin huvuddel en faksimil av originalutgåvan – men med några tillägg: i ett efterord redogör Peter Glas för Strindbergs aktiviteter som kemist och framförallt för hans försök att göra guld. Vi återger också i färgtryck ett av Strindbergs legendomspunna "guldprov" – ett papper med gula stänk som enligt hans övertygelse innehöll guld. Guldprovet förvaras idag på handskriftsavdelningen på Lunds Universitetsbibliotek och tack vare deras tillmötesgående har Bakhåll fått möjlighet att återge det i vår utgåva av denna bok.
   Perioden i Strindbergs liv med det fanatiska kemiintresset var också den mest kaotiska perioden i hans liv, tiden i Berlin och Paris 1893–1896 som kulminerade i den s k infernokrisen. 1893 hade han lämnat sin första hustru Siri von Essen och de tre barnen. I Berlin träffade han Frida Uhl som han gifte sig och fick dottern Kerstin med. Men även detta äktenskap gick snabbt mot sin upplösning. I Paris 1895 var han dessutom ekonomiskt bankrutt. Han kunde inte betala underhåll för sina barn och inte hyran för sin bostad. Gång på gång drabbades han av psykotiska sammanbrott. Han tyckte att han var förföljd, att han var utsatt för elektriska strålar, att åskan siktade på honom, att vänner och bekanta konspirerade mot honom, att grannarna utförde symboliska handlingar riktade mot honom enligt ett hemligt system.
   Den infernaliska tiden upphörde när han fann ro i Lund. Under två år i Lund, 1897–1899, fann han sig själv igen, fick ett nytt liv, ett "vita nuova", han fick radikalt förnyade livskrafter och började åter skriva skönlitteratur. Även i Lund gjorde han kemiska experiment och försökte tillverka guld, men inte alls under så själsligt upprivande former som i Paris.

August Strindberg: Antibarbarus. ISBN 91-7742-212-0. Trådhäftad bok, stort format, kvalitetspapper, 63 sidor. Efterord av Peter Glas med färgtryck av Strindbergs legendomspunna guldprov.

* * *

August Strindberg En liten bok med mycket upproriskt innehåll: August Strindbergs Lilla katekes för underklassen – en furiös stridsskrift slungad mot hela etablissemanget, en rallarsving mot hela samhällsbygget.
    Kontentan är att det mesta i samhällsordningen (lagen, moralen, politiken, religionen, kulturen osv) är konstruktioner som överklassen har skapat för att försäkra sig om makten. T ex "Vad är lagar? Svar: Överklassens uppfinning att på så kallad laglig väg hålla underklassen under sig", "Vad är ekonomi? Svar: En vetenskap uppfunnen av överklassen för att komma åt frukten av underklassens arbete."
    Även om det finns punkter i Strindbergs argumentation som kan kännas överdrivna idag är det mycket som känns i högsta grad giltigt.
    Dessutom är det som alltid en njutning att läsa hur denne ordets mästare uttrycker sig, studera hur hans blixtrande knivskarpa formuleringar hugger sig igenom världens tankebråte, se hur hans skoningslösa verbala hammarslag alltid träffar precis där han vill – alldeles oavsett om man som läsare delar hans synpunkter eller inte.
    Och det är alltid lika uppfriskande att konstatera att Sveriges nationalskald, Sveriges författare nummer 1 genom alla tider, inte är någon romantisk vekling som jolmar om huldhet mot kronan och fanan, utan en frustande titan, en evig outsider och rebell, som alltid har stora åsikter om viktiga saker, och alltid obekväma åsikter, som aldrig försöker smickra in sig och vara politiskt korrekt eller salongsfähig. Var han än går fram bränner han alla broar bakom sig och alltid placerar han sig själv längst ut på yttersta grenen och alltid ser han till att grenen kommer i livsvådlig gungning. Det är verkligen en ära att vara svensk när vi har en sån nationalförfattare.
    Förebilden är Martin Luthers Lilla katekes som vid sidan av psalmboken och almanackan var den mest spridda trycksaken i 1800-talets Sverige och en bok som de flesta svenskar kunde till stora delar utantill. Uppläggningen är densamma: Luther undervisar om Tio Guds Bud genom att först citera budet, sedan ställa frågan "Vad är det?" och därefter formulera sin förklaring av budet. Särskilt utläggningen av fjärde budet ("Hedra din fader och din moder") måste ha varit en startpunkt för Strindberg: "Vi skola frukta och älska Gud så att vi icke förakta eller förtörna våra föräldrar eller herrar, utan hålla dem i vördnad, tjäna dem, lyda dem, älska dem och hava dem för ögonen." Och med våra "herrar" menas "överhet, lärare, husbönder". Luthers uppfattning har inte stöd i några Jesusord utan grundar sig främst på Paulus maxim "Det finns ingen överhet som inte är av Gud".
    Strindberg tar fasta på denna religionens förtryckarfunktion, detta att religionen kan användas för att bekräfta maktförhållandena i samhället. Vad som också bekymrar honom är att människors religiositet ofta fungerar avledande, gör att deras vilja att göra samhällsuppror kommer av sig. Eller med Marx ord: "Religionen är ett opium för folket".
    En annan punkt där Strindberg liknar Marx är tanken att underklassen är närande och överklassen tärande. Och även Strindbergs resonemang om överklass och underklass har stora likheter med marxismens bas–överbyggnad-modell.
    Marxismen talar om relationen mellan å ena sidan samhällets bas (som består av produktivkrafterna dvs industrierna och de stora anläggningarna och produktionsförhållandena dvs ägandestrukturen, kapitalismen) och å andra sidan samhällets överbyggnad (lagar, moral, politik, kultur osv). Marxismen lär att basen och överbyggnaden har ett dialektiskt förhållande till varandra. Många inslag i överbyggnaden är resultat av basen, och då kallas det med marxismens termer "ideologi", dvs falskt medvetande – tankesystem som är avsedda att styrka och bekräfta kapitalismen och dölja dess orättvisor. Men ibland är det överbyggnaden som påverkar basen. Så är det t ex med marxismen själv, den är ett tankesystem som ställer till med revolution i basen och omvandlar den orättvisa kapitalismen till det klasslösa samhället. Så långt Marx.
    Strindberg var inte marxist För det första delade han inte marxismens tilltro till industrialismen och den ohejdbara teknologiska utvecklingen. Hans ideal var istället ett optimerat jordbrukssamhälle. "Agrarsocialist" var den mest marxistiska etikett han någonsin satte på sig själv. För det andra avfärdade han marxismens ateism. Strindberg var bara ateist i provokativa utfall mot kyrkan och religionen, i själva frågan om Guds existens var han troende. För honom var ateism som att tro på skon men förneka skomakaren. För det tredje avfärdade han Marx' och Hegels sätt att bedriva filosofisk bevisföring. Han menade att Marx och Hegel börjar med det som ska bevisas och sedan drar fram exempel som styrker deras påstående och bortser från exempel som motbevisar. Strindberg betraktade sig själv som en positivistisk naturvetenskapsman: först studerade han verkligheten i detalj och samlade in fakta, därefter drog han slutsatser.
    Men Strindberg stod arbetarrörelsen nära. Han var beryktad som det borgerliga samhällets svurne fiende. Enligt principen att fiendens fiende är ens vän stod hans anseende därför alltid högt inom arbetarrörelsen. Han var dessutom livslång vän med Hjalmar Branting. När Strindberg fyllde 63 år den 22 januari 1912 hyllades han av arbetarrörelsen med ett pampigt fackeltåg. Mer än 10 000 defilerade förbi hans bostad i Blå tornet på Drottninggatan 85 i Stockholm. Strindberg var svag men kom ut en stund på balkongen och tackade för hyllningen. Han hade då fyra månader kvar att leva. Han dog den 14 maj 1912.
    Strindberg vore inte Strindberg om han inte i en sådan här text la in några drapor om kvinnans förtryck av mannen också. Raderna tillhör de mer tokiga avsnitten i boken, men de är intressanta som uttryck för Strindbergs privata problematik och dessutom är de underhållande, och alltid finns det något av tänkvärd substans i ett Strindbergutfall.
    Strindberg skrev sin Lilla katekes för underklassen redan 1884 eller 1885, men den publicerades inte förrän efter hans död. Den kom att ingå i band 16 (som utkom 1913) av Bonniers utgåva av Strindbergs samlade skrifter i 55 band. Sedan dess har den utgivits av Bonniers i pocket i Delfinserien 1973. Den ingick i Jan Myrdals Strindbergantologi Ordet i min makt som utkom på Norstedts 1968 och i pocket på Jaken 1995. ABF/Bildningsförlaget gav ut den i tandem med Luthers katekes 1992. Här är den som en liten trådhäftad bok från Bakhåll 2003.
    Texten har nu långt mer än hundra år på nacken men är inte alls inaktuell. Än idag är maktfördelningen i samhället skriande skev. I stort sett råder samma orättvisor och samma klassskillnader och det välnärda etablissemanget är precis lika högfärdigt och självtillräckligt nu som då. Än idag är texten ruggigt relevant.

August Strindbergs Lilla katekes för underklassen. Liten tunn trådhäftad bok, 47 sidor. ISBN 91-7742-200-7.

* * *

August Strindberg: Anvisning att på 60 minuter bliva konstkännare.
    Det litterära geniet August Strindberg provade sina talanger också inom bildkonsten. "Jag är en djefla man, som kan göra många konster" som han beskrev sig själv. Tidvis sysslade han intensivt såväl med måleri som med konstkritik.
    När han gav ut denna lilla träffsäkra pamflett – Anvisning att på 60 minuter bliva konstkännare – som skickligt förlöjligar den typiske konstkritikern och avslöjar honom som en humbug – året var 1877 – var han bara 28 år och hade ännu inte fått sitt publika genombrott med romanen Röda rummet (som kom 1879) – men han var redan väl bevandrad i bildkonstens värld.
    Han hade målat i många år och skrivit konstkritik i Dagens Nyheter och andra tidningar, han hade besökt Paris och recenserat impressionisterna, han kände väl till tidens konstströmningar och hade hunnit skaffa sig gott om både vänner och fiender i konstkretsar – han stod med andra ord mitt uppe i det känsliga ämnet.
    Strindbergs egna tavlor är kraftfulla i uttrycket. Särskilt på 1890-talet målar han expressiva naturscenerier, det kan vara stormiga ovädersnätter med vågor som piskar över klippor, det är naturtroget och på samma gång omtolkat-abstrakt-egen-sinnigt, det är naturromantiskt och på samma gång modernt och fritt. Så Strindbergs eget engagemang i bildkonsten var tveklöst både stort och djupt, men som alltid med Strindberg finns det mycken ilska med i spelet, fräna angrepp på personliga fiender och stora mått av bitterhet.
    Den lilla boken är både klok och underhållande, den levererar en rad elaka sanningar om bildkonstens förhärskande svammelprat och tankegångarna känns lika aktuella idag som för 125 år sedan.
    Konstkännarna, förklarar Strindberg, känner man lätt igen när man är på en utställning. Det är de där som beter sig besynnerligt, som än står tätt inpå en tavla och betraktar ett mörkt hörn där andra inte kan upptäcka någonting, än springer baklänges och skådar genom den halvslutna handen såsom genom en kikare. De kan falla i förtjusning över en liten obetydlig tavla men rycka på axlarna åt en stor duk och le försmädligt. När två sådana personer möts blir resultatet nästan hemskt, de springer från den ena salen till den andra, lutar sina huvuden tillsammans och gestikulerar ivrigt. Andra besökare uppfattar med vördnad lösryckta ord som luftperspektiv, krapplack osv.
    Men man behöver i själva verket inte känna sig underlägsen. Strindberg förklarar med en ledig gest att vem som helst lätt kan bli konstkännare och att det går att ordna på 60 minuter, det är bara att läsa igenom denna lilla skrift.
    För det första behöver en konstkännare inte alls ha någon känsla för konst, det handlar bara om att rätt kunna svänga sig med konstkritikens termer.

Strindberg går igenom de viktigaste termerna ord för ord. Han förklarar t ex hur man ska och inte ska använda ord som "bländande", "beundransvärd", "berusande", "storartad".
    "Ordet 'besynnerligt' uttalas mycket långsamt med armarna i kors och ögonbrynen sammandragna, med en djup begrundande min."
    Viktigt är att använda dubbeltydiga omdömen, så att man alltid har ryggen fri: "Koloriten är fin, men likväl något svag i enskilda partier".
    "Klärobskyr är ett gott ord som aldrig förfelar att göra intryck."
    "Korrekt" är ett ganska användbart ord för svagt beröm.
    "Talang – sedan man klandrat alla enskildheterna i en bild, tillerkänner man målaren talang."
    "Perspektiv" är ett svåranvänt ord. Den egentliga betydelsen är geometrisk och den begriper inte ens målaren, ännu mindre konstkännaren, därför ska stor försiktighet iakttas när man använder det ordet.

När boken trycktes första gången 1877 utgavs den anonymt. Om ursprunget angavs att det var en "översättning". Det råder dock ingen tvekan om att Strindberg är upphovsmannen. På 1940-talet utgavs den på nytt av bl a Sällskapet Bokvännerna, 1966 av Gunnar Johanson-Thor i Tore Håkanssons bok Strindberg och konsten och häromåret kom en pocketvariant från FIB/Kulturfront. Bakhålls utgåva är i högklassigt utförande, trådhäftad och tryckt på kvalitetspapper, en till både innehåll och form utsökt liten bok.

August Strindbergs Anvisning att på 60 minuter bliva konstkännare. Liten tunn trådhäftad bok, 47 sidor. ISBN 91-7742-183-3.