Jag har alltid tillbett
kvinnorna, dessa förtjusande brottsliga tokor är en samlingsvolym med
noveller och andra texter av August Strindberg som rejält korrigerar den
utbredda uppfattningen om honom som kvinnohatare. Den korrekta etiketten på Strindbergs konflikter med kvinnorna är, menar
Peter Glas i sitt efterord, inte alls hat utan förtvivlan. Strindberg är förtvivlad över vad han uppfattar som kvinnans svek mot även
det mest självklara i könsrollerna, och över hennes dubbelspel: samtidigt
som hon på gammaldags vis förväntar sig att mannen ska stötta henne, ge
henne allt hon behöver och bejaka alla hennes nycker, hävdar hon sin
moderna frihet, sitt iskalla oberoende så fort det passar henne. Och han är
förtvivlad över hennes utstuderade sätt att kritisera mannen med grova
generaliseringar om mäns omogenhet, deras överkänslighet för kritik, deras
dåliga humör, deras brutalitet en kritik som dessutom inte går att bemöta
med den aggression den förtjänar för då får hon ju rätt! Strindberg må i sin ilska ha gjort sig skyldig till formuleringar om
kvinnan som är rena klavertrampen, men att säga att han skulle hata kvinnan
är lika orimligt som att säga att en förälder som är förtvivlad över sin
tonårings oresonliga revolt mot varje inskränkning i den individuella
friheten skulle hata sitt eget barn. Tvärtom ger Strindbergs författarskap otaliga exempel på hans passionerade
kvinnodyrkan, låt vara med blodsmak. Denna urvalsvolym innehåller ett antal av hans mest briljanta noveller och
flera andra strålande uttrycksfulla texter från hans mästarhand som ger
tydliga prov på hans mångfasetterade kvinnosyn. Som alltid när det gäller Strindberg är det en fröjd och en fest att läsa
även om det också kan vara smärtsamt av det enkla skälet att det är
Sveriges största författare genom tiderna som exekverar ordbehandlandet. Volymen innehåller även utdrag ur Strindbergs allra vackraste kärleksbrev
till Siri von Essen och till Harriet Bosse och citat från hans många
blixtrande debattinlägg i "kvinnofrågan". Strindberg ansåg själv att han var en god familjefar: han arbetade hårt för
att dra in pengar till familjens försörjning och ansåg sig också ta hand om
sin familj känslomässigt. Han var gift tre gånger och fick sammanlagt fem
barn med Siri von Essen fick han Karin, Greta och Hans, med Frida Uhl
fick han Kerstin och med Harriet Bosse Ann-Marie. Barnen såg ytterst sällan
skymten av hans mörka sidor, mot dem var han mild och vänlig, rentav
barnkär. Alla tre äktenskapen var till att börja med mycket lyckliga,
intensiva, passionerade, men efterhand hopades problemen: dels var det
Strindbergs patologiska svartsjuka och dels var det den inflammerade
könsrollsproblematiken och det slog gnistor, eftersom Strindbergs fruar,
alla tre, var moderna emanciperade kvinnor som vägrade acceptera den
urgamla kvinnorollen. Det finns otaliga skarpa Strindbergutsagor, från hans författarskap och
från hans brev och anteckningar, utsagor om hur världen är beskaffad och
vad som måste ändras, däribland också påståenden om mannen, kvinnan,
äktenskapet, som ofta citeras i de mest skilda sammanhang just för att de
är så skarpa, så kategoriska, så slående. Det är formuleringar som gör sig
bra som citat och kastar ett extremt ljus över Strindberg som passar med
genimyten. Men innan man drar för stora växlar på sådana lösryckta citat
bör man betänka att Strindberg var en överdrifternas gladiator. Han
avskydde att uttrycka sig försiktigt och balanserat, han var oförmögen att
kritisera med små bokstäver. Stötte han på motstånd tog han genast till
stora artilleriet, han vräkte på med invektiven, gjorde tydligt hur mycket
han hatade den satans skurken om det så bara var en förläggare som han
tidigare öst lovord över som nu kommit med ett försynt påpekande eller
visat sig ovillig att omgående skicka ett stort förskott. Dagen därpå det
hände ofta kunde Strindberg skriva ett ångerköpt brev där han tog
tillbaka alltihop. Därför är det vanskligt att utifrån lösryckta
kvinnohatscitat utnämna Strindberg till kvinnohatare när sinnet rann till
kunde han basunera ut att han hatade vem som helst och vad som helst. Strindberg var mycket medveten om att hans skrivarpersonlighet var sylvass
och överdriftsmanisk och han gjorde inget för att slipa till den. Tvärtom
odlade han den, han gjorde den överspända omvärldskritiken till sitt kall,
det var något centralt i hans självbild. Samtidigt ansåg han sig vara fri
från kravet att behöva ta ansvar för vad han sagt och skrivit han var
nämligen inte politiker. "Intet program var min gamla lösen och är än"
förklarade han sig för Hjalmar Branting. "Som diktare har du rätt att leka
med tankar, experimentera med ståndpunkter, pröva åsikter, men utan att
binda dig vid något, ty frihet är skaldens livsluft", skrev han i romanen
Svarta fanor. Strindbergs många kvinnokritiska utsagor formulerades inte för att han
hyste ett grundmurat kvinnohat utan för att han och det är därför
Strindbergs författarskap är så giltigt än idag tillät sig uppslukas av
den moderna tidens hart när olösliga könsrollsproblematik, han kastade sig
rakt in i problematiken utan försiktighetsåtgärder. Strindberg använde sig
själv som utställningsföremål, det var en av hans beprövade metoder, att
avrätta sig själv till publikens applåder. Som han skrev i Legender: "I
tjugofem år har jag gjort tjänst som bödel och slutligen visat mig vara en
duktig sådan genom att avrätta mig själv inför allmänheten, som har hälsat
denna min akt av självkännedom med samfällt bifall."
August Strindberg: Jag har alltid tillbett
kvinnorna, dessa förtjusande brottsliga tokor. Strindbergtexter i urval.
Efterord av Peter Glas. Inbunden i klotband, 128 sidor,
högkvalitetspapper, sydda ark. ISBN 91-7742-240-6.
* * *
En av vår nationalskald August Strindbergs mest
underliga böcker. Strindberg skrev många underliga böcker och den här
tillhör helt avgjort de allra mest underliga! Boken har titeln
Antibarbarus. Den innehåller Strindbergs burdusa nedsabling av den vanliga
kemins lära om grundämnena och hans lansering av en egen kemi som gör
gällande att det bara finns ett enda grundämne, nämligen väte. Alla andra
ämnen är uppbyggda av väte. Vilket skulle bevisas och bevisningen
genomför Strindberg genom att åskådligt berätta om sina experiment med
svavel och andra kemikalier som han upphettar i deglar och blandar med
vatten och andra vätskor och låter indunsta i skålar.
Han "bevisar" att svavel inte är ett grundämne utan innehåller kol, att
luft inte består av syre och kväve utan av syre och väte, precis som
vatten. Vatten är förtätad luft! Han bevisar att en metall kan förvandlas
till en annan metall, "transmuteras", som i den medeltida alkemin, genom
enkla metoder. Och så vidare.
Även för den som inte är hemma i kemi är det mycket rolig läsning, eftersom
det är August Strindberg som har ordet, hans formidabla pondus som
ordbehandlare gör att de mest vansinniga tankegångar får emfas. Flera
kemister av facket har undersökt Strindbergs utredningar och samtliga har
varit iskallt fördömande: det här är i vetenskapligt avseende genomgående
antingen felaktigt eller ointressant, "det som är riktigt är inte nytt och
det som är nytt är inte riktigt". Men möjligheten finns ju att läsa detta
som litteratur och som litteratur, som fantasier, som poesi, är det
jätteintressant! Bakhålls nyutgåva är till sin huvuddel en faksimil av originalutgåvan
men med några tillägg: i ett efterord redogör Peter Glas för Strindbergs
aktiviteter som kemist och framförallt för hans försök att göra guld. Vi
återger också i färgtryck ett av Strindbergs legendomspunna "guldprov"
ett papper med gula stänk som enligt hans övertygelse innehöll guld.
Guldprovet förvaras idag på handskriftsavdelningen på Lunds
Universitetsbibliotek och tack vare deras tillmötesgående har Bakhåll fått
möjlighet att återge det i vår utgåva av denna bok.
Perioden i Strindbergs liv med det fanatiska kemiintresset var också den
mest kaotiska perioden i hans liv, tiden i Berlin och Paris 18931896 som
kulminerade i den s k infernokrisen. 1893 hade han lämnat sin första hustru
Siri von Essen och de tre barnen. I Berlin träffade han Frida Uhl som han
gifte sig och fick dottern Kerstin med. Men även detta äktenskap gick
snabbt mot sin upplösning. I Paris 1895 var han dessutom ekonomiskt
bankrutt. Han kunde inte betala underhåll för sina barn och inte hyran för
sin bostad. Gång på gång drabbades han av psykotiska sammanbrott. Han
tyckte att han var förföljd, att han var utsatt för elektriska strålar, att
åskan siktade på honom, att vänner och bekanta konspirerade mot honom, att
grannarna utförde symboliska handlingar riktade mot honom enligt ett
hemligt system. Den infernaliska tiden upphörde när han fann ro i Lund. Under två år i
Lund, 18971899, fann han sig själv igen, fick ett nytt liv, ett "vita
nuova", han fick radikalt förnyade livskrafter och började åter skriva
skönlitteratur. Även i Lund gjorde han kemiska experiment och försökte
tillverka guld, men inte alls under så själsligt upprivande former som i
Paris.
August Strindberg: Antibarbarus. ISBN
91-7742-212-0. Trådhäftad bok, stort format, kvalitetspapper, 63 sidor.
Efterord av Peter Glas med färgtryck av Strindbergs legendomspunna
guldprov.
* * *
En liten bok med mycket upproriskt innehåll:
August Strindbergs Lilla katekes för underklassen en furiös stridsskrift
slungad mot hela etablissemanget, en rallarsving mot hela samhällsbygget.
Kontentan är att det mesta i samhällsordningen (lagen, moralen, politiken,
religionen, kulturen osv) är konstruktioner som överklassen har skapat för
att försäkra sig om makten. T ex "Vad är lagar? Svar: Överklassens
uppfinning att på så kallad laglig väg hålla underklassen under sig", "Vad
är ekonomi? Svar: En vetenskap uppfunnen av överklassen för att komma åt
frukten av underklassens arbete."
Även om det finns punkter i Strindbergs argumentation som kan kännas
överdrivna idag är det mycket som känns i högsta grad giltigt.
Dessutom är det som alltid en njutning att läsa hur denne ordets mästare
uttrycker sig, studera hur hans blixtrande knivskarpa formuleringar hugger
sig igenom världens tankebråte, se hur hans skoningslösa verbala hammarslag
alltid träffar precis där han vill alldeles oavsett om man som läsare
delar hans synpunkter eller inte.
Och det är alltid lika uppfriskande att konstatera att Sveriges
nationalskald, Sveriges författare nummer 1 genom alla tider, inte är någon
romantisk vekling som jolmar om huldhet mot kronan och fanan, utan en
frustande titan, en evig outsider och rebell, som alltid har stora åsikter
om viktiga saker, och alltid obekväma åsikter, som aldrig försöker smickra
in sig och vara politiskt korrekt eller salongsfähig. Var han än går fram
bränner han alla broar bakom sig och alltid placerar han sig själv längst
ut på yttersta grenen och alltid ser han till att grenen kommer i
livsvådlig gungning. Det är verkligen en ära att vara svensk när vi har en
sån nationalförfattare.
Förebilden är Martin Luthers Lilla katekes som vid sidan av psalmboken och
almanackan var den mest spridda trycksaken i 1800-talets Sverige och en bok
som de flesta svenskar kunde till stora delar utantill. Uppläggningen är
densamma: Luther undervisar om Tio Guds Bud genom att först citera budet,
sedan ställa frågan "Vad är det?" och därefter formulera sin förklaring av
budet. Särskilt utläggningen av fjärde budet ("Hedra din fader och din
moder") måste ha varit en startpunkt för Strindberg: "Vi skola frukta och
älska Gud så att vi icke förakta eller förtörna våra föräldrar eller
herrar, utan hålla dem i vördnad, tjäna dem, lyda dem, älska dem och hava
dem för ögonen." Och med våra "herrar" menas "överhet, lärare, husbönder".
Luthers uppfattning har inte stöd i några Jesusord utan grundar sig främst
på Paulus maxim "Det finns ingen överhet som inte är av Gud".
Strindberg tar fasta på denna religionens förtryckarfunktion, detta att
religionen kan användas för att bekräfta maktförhållandena i samhället. Vad
som också bekymrar honom är att människors religiositet ofta fungerar
avledande, gör att deras vilja att göra samhällsuppror kommer av sig. Eller
med Marx ord: "Religionen är ett opium för folket".
En annan punkt där Strindberg liknar Marx är tanken att underklassen är
närande och överklassen tärande. Och även Strindbergs resonemang om
överklass och underklass har stora likheter med marxismens
basöverbyggnad-modell.
Marxismen talar om relationen mellan å ena sidan samhällets bas (som består
av produktivkrafterna dvs industrierna och de stora anläggningarna och
produktionsförhållandena dvs ägandestrukturen, kapitalismen) och å andra
sidan samhällets överbyggnad (lagar, moral, politik, kultur osv). Marxismen
lär att basen och överbyggnaden har ett dialektiskt förhållande till
varandra. Många inslag i överbyggnaden är resultat av basen, och då kallas
det med marxismens termer "ideologi", dvs falskt medvetande tankesystem
som är avsedda att styrka och bekräfta kapitalismen och dölja dess
orättvisor. Men ibland är det överbyggnaden som påverkar basen. Så är det t
ex med marxismen själv, den är ett tankesystem som ställer till med
revolution i basen och omvandlar den orättvisa kapitalismen till det
klasslösa samhället. Så långt Marx.
Strindberg var inte marxist För det första delade han inte marxismens
tilltro till industrialismen och den ohejdbara teknologiska utvecklingen.
Hans ideal var istället ett optimerat jordbrukssamhälle. "Agrarsocialist"
var den mest marxistiska etikett han någonsin satte på sig själv. För det
andra avfärdade han marxismens ateism. Strindberg var bara ateist i
provokativa utfall mot kyrkan och religionen, i själva frågan om Guds
existens var han troende. För honom var ateism som att tro på skon men
förneka skomakaren. För det tredje avfärdade han Marx' och Hegels sätt att
bedriva filosofisk bevisföring. Han menade att Marx och Hegel börjar med
det som ska bevisas och sedan drar fram exempel som styrker deras påstående
och bortser från exempel som motbevisar. Strindberg betraktade sig själv
som en positivistisk naturvetenskapsman: först studerade han verkligheten i
detalj och samlade in fakta, därefter drog han slutsatser.
Men Strindberg stod arbetarrörelsen nära. Han var beryktad som det
borgerliga samhällets svurne fiende. Enligt principen att fiendens fiende
är ens vän stod hans anseende därför alltid högt inom arbetarrörelsen. Han
var dessutom livslång vän med Hjalmar Branting. När Strindberg fyllde 63 år
den 22 januari 1912 hyllades han av arbetarrörelsen med ett pampigt
fackeltåg. Mer än 10 000 defilerade förbi hans bostad i Blå tornet på
Drottninggatan 85 i Stockholm. Strindberg var svag men kom ut en stund på
balkongen och tackade för hyllningen. Han hade då fyra månader kvar att
leva. Han dog den 14 maj 1912.
Strindberg vore inte Strindberg om han inte i en sådan här text la in några
drapor om kvinnans förtryck av mannen också. Raderna tillhör de mer tokiga
avsnitten i boken, men de är intressanta som uttryck för Strindbergs
privata problematik och dessutom är de underhållande, och alltid finns det
något av tänkvärd substans i ett Strindbergutfall.
Strindberg skrev sin Lilla katekes för underklassen redan 1884 eller 1885,
men den publicerades inte förrän efter hans död. Den kom att ingå i band 16
(som utkom 1913) av Bonniers utgåva av Strindbergs samlade skrifter i 55
band. Sedan dess har den utgivits av Bonniers i pocket i Delfinserien 1973.
Den ingick i Jan Myrdals Strindbergantologi Ordet i min makt som utkom på
Norstedts 1968 och i pocket på Jaken 1995. ABF/Bildningsförlaget gav ut den
i tandem med Luthers katekes 1992. Här är den som en liten trådhäftad bok
från Bakhåll 2003.
Texten har nu långt mer än hundra år på nacken men är inte alls inaktuell.
Än idag är maktfördelningen i samhället skriande skev. I stort sett råder
samma orättvisor och samma klassskillnader och det välnärda etablissemanget
är precis lika högfärdigt och självtillräckligt nu som då. Än idag är
texten ruggigt relevant.
August Strindbergs Lilla katekes för underklassen.
Liten tunn trådhäftad bok, 47 sidor. ISBN 91-7742-200-7.
* * *
August Strindberg: Anvisning
att på 60 minuter bliva konstkännare.
Det litterära geniet August Strindberg provade sina talanger
också inom bildkonsten. "Jag är en djefla man, som kan göra
många konster" som han beskrev sig själv. Tidvis sysslade
han intensivt såväl med måleri som med konstkritik.
När han gav ut denna lilla träffsäkra pamflett Anvisning
att på 60 minuter bliva konstkännare som skickligt
förlöjligar den typiske konstkritikern och avslöjar honom som en
humbug året var 1877 var han bara 28 år och hade ännu
inte fått sitt publika genombrott med romanen Röda rummet
(som kom 1879) men han var redan väl bevandrad i
bildkonstens värld.
Han hade målat i många år och skrivit konstkritik i Dagens
Nyheter och andra tidningar, han hade besökt Paris och
recenserat impressionisterna, han kände väl till tidens
konstströmningar och hade hunnit skaffa sig gott om både vänner och
fiender i konstkretsar han stod med andra ord mitt uppe i
det känsliga ämnet.
Strindbergs egna tavlor är kraftfulla i uttrycket. Särskilt på
1890-talet målar han expressiva naturscenerier, det kan vara
stormiga ovädersnätter med vågor som piskar över klippor,
det är naturtroget och på samma gång
omtolkat-abstrakt-egen-sinnigt, det är naturromantiskt och på samma gång modernt
och fritt. Så Strindbergs eget engagemang i bildkonsten var
tveklöst både stort och djupt, men som alltid med Strindberg
finns det mycken ilska med i spelet, fräna angrepp på
personliga fiender och stora mått av bitterhet.
Den lilla boken är både klok och underhållande, den
levererar en rad elaka sanningar om bildkonstens förhärskande
svammelprat och tankegångarna känns lika aktuella idag som
för 125 år sedan.
Konstkännarna, förklarar Strindberg, känner man lätt igen
när man är på en utställning. Det är de där som beter sig
besynnerligt, som än står tätt inpå en tavla och betraktar ett
mörkt hörn där andra inte kan upptäcka någonting, än springer
baklänges och skådar genom den halvslutna handen såsom
genom en kikare. De kan falla i förtjusning över en liten
obetydlig tavla men rycka på axlarna åt en stor duk och le
försmädligt. När två sådana personer möts blir resultatet nästan
hemskt, de springer från den ena salen till den andra, lutar
sina huvuden tillsammans och gestikulerar ivrigt. Andra
besökare uppfattar med vördnad lösryckta ord som
luftperspektiv, krapplack osv.
Men man behöver i själva verket inte känna sig
underlägsen. Strindberg förklarar med en ledig gest att vem som helst
lätt kan bli konstkännare och att det går att ordna på 60
minuter, det är bara att läsa igenom denna lilla skrift.
För det första behöver en konstkännare inte alls ha någon
känsla för konst, det handlar bara om att rätt kunna svänga sig
med konstkritikens termer.
Strindberg går igenom de viktigaste termerna ord för ord.
Han förklarar t ex hur man ska och inte ska använda ord som
"bländande", "beundransvärd", "berusande", "storartad".
"Ordet 'besynnerligt' uttalas mycket långsamt med armarna
i kors och ögonbrynen sammandragna, med en djup
begrundande min."
Viktigt är att använda dubbeltydiga omdömen, så att man
alltid har ryggen fri: "Koloriten är fin, men likväl något svag
i enskilda partier".
"Klärobskyr är ett gott ord som aldrig förfelar att göra
intryck."
"Korrekt" är ett ganska användbart ord för svagt beröm.
"Talang sedan man klandrat alla enskildheterna i en bild,
tillerkänner man målaren talang."
"Perspektiv" är ett svåranvänt ord. Den egentliga
betydelsen är geometrisk och den begriper inte ens målaren, ännu
mindre konstkännaren, därför ska stor försiktighet iakttas när
man använder det ordet.
När boken trycktes första gången 1877 utgavs den anonymt.
Om ursprunget angavs att det var en "översättning". Det råder
dock ingen tvekan om att Strindberg är upphovsmannen. På
1940-talet utgavs den på nytt av bl a Sällskapet Bokvännerna,
1966 av Gunnar Johanson-Thor i Tore Håkanssons bok
Strindberg och konsten och häromåret kom en pocketvariant
från FIB/Kulturfront. Bakhålls utgåva är i högklassigt
utförande, trådhäftad och tryckt på kvalitetspapper, en till både
innehåll och form utsökt liten bok.
August Strindbergs Anvisning
att på 60 minuter bliva konstkännare.
Liten tunn trådhäftad bok, 47 sidor. ISBN 91-7742-183-3.
|