Tuppdagg

Sture Dahlströmsällskapet, c/o Bakhåll, Box 1114, 221 04 Lund, faxnr: 046-12 61 82


Tuppdagg Tuppdagg – en härlig skröna om Stures första tid som jazzmusiker, med samma vildsinta humor som i t ex Gökmannen och samma varma jazzrytmer som i t ex Änglar blåser hårt.
   En efterlängtad nyutgåva av en av pärlorna i Dahlströms författarskap. Boken utkom första gången på Bakhåll 1991 och har länge varit slutsåld och antikvariskt eftersökt.
   Huvudpersonen heter Svenne Spjuth och arbetar på vapen- och cykelfabriken i Huskvarna och drömmer om att bli jazzmusiker. Han vantrivs kopiöst som industrislav. Han slipar cykelnav och bromshylsor och drömmer sig bort till liv helt i kärlek och musik. Jobbarkompisarna tråkar honom för att han hänger sig åt något så orealistiskt som artistdrömmar.
   Han får sin första anställning i orkester via annons. Han ringer upp bandledaren från en telefonkiosk och lägger ner luren och tar tre steg bakåt ut i gruset och provspelar per telefon. Gitarr och ståbas, spelar för livet, drar igenom hela sin repertoar av stilar, nynnar som Slam Stewart, bränner av All The Things You Are. Folket på torget samlas i ring runt honom och applåderar. Han får jobbet. Provanställning i tre månader. 13 kronor och 60 öre om dagen och fri mat.
   Han reser till den lilla norrländska stan och Stadshotellet där orkestern håller till. Han förväntar sig att möta ett gäng svarta amerikanska jazzkillar som ska slita in honom i en hip jazzvärld med evighetslånga jamsessions. Så han får närmast en chock när den krassa verkligheten slår honom i ansiktet. Det visar sig att orkestern endast består av tre musiker med en snittålder på 84 år som helst spelar wienervalser. Det enda som rör sig på scenen är fingrarna och de rör sig krassligt. Episoden är självbiografisk, så dråplig var faktiskt Stures första orkesteranställning, den varade i tre månader 1944. Sedan blev det anställningar i många olika jazz- och dansband under 40- och 50-talet.
   En rad starka episoder om barndomens dagar i järnspisrummet i Huskvarna, om den dahlströmska släktens två sidor, de tryggt rotade hantverkarna och gjutarna på morssidan – mostrarna som alltid myllrade i det ångande köket, charleston-dansande duvögda locktångsosande mostrar som strödde filmtidningar omkring sig och provade Mary Pickford-miner framför spegeln eller tvättade brösten över diskbänken – och de rotlösa sjömännen på farssidan – med raspande röster och kortlekar och halvlitrar och utslagna tänder. Och mycket mer.
   Här finns också flera humoristiska sexepisoder, helt i den stil som senare skulle bli Dahlströms adelsmärke. Sture Dahlström-kännare noterar att det är just här i Tuppdagg som Stures humor-sex-episoder inleds. Tuppdagg är skriven efter Änglar blåser hårt, Kaktusstigen och Mässingsmannen, men före Gökmannen och Den galopperande svensken.



Första sidorna ur: Tuppdagg.

Jag stegade in i den väldiga industrin och blev metallarbetare samma dag som Andra världskriget bröt ut. Jag genomskådade hela det förbannade löneslavsbedrägeriet från början, genomskådade dressyren, de falska belöningarna, fällorna som gillrades i min väg, skitpratet om att industriarbetet adlar människan. Adlar? Jag hade i varje fall inte lyckats upptäcka några tecken på adelskap bland de plågade järnslavar som var mina kamrater. Inte heller såg jag något adelskap bland förmän, ingenjörer, fackpampar eller fabriksledning - när det gällde adelskap stod de senare till och med på ett lägre plan än jobbarna. Jag betraktade dem som ett själlöst patrask - fackpamparna själlösare än de andra. Deras prat om fem öre mer i tnmman var skrattretande. Fem öre mer i timmen? Vad i helvete skulle jag med fem öre mer i timman? Längre semester? Ge er fan på att jag tänker skaffa mig längre semester. Vad jag var ute efter var en semester som varade livet ut, en semester där jag själv kunde bestämma över mitt liv. Jag intresserade mig inte ett förbannade dugg för att arbetarklassen skulle få det bättre - jag ville avskaffa den helt och hållet. Ända sedan 1600-talet hade mina förfäder borrat bösspipor åt dom jävlarna på verkstan. Jag hade fått nog. Jag ville införa en ny ordning, jag ville välta skiten, jag ville rycka ut hela min slavmärkta väldiga släkt i dagsljuset och lägga en tusenkilosbomb under fabrikens helvetesmenageri.
    Jag gjorde ingenting.
    En sak hade jag varit säker på när jag började min slavtillvaro: jag hade inte kommit till jorden för att stå vid en skitig maskin och tillverka delar till cyklar och vapen och symaskiner. Symaskiner? Vad i helvete rör mig era symaskiner? Jag var musiker och konstnär och ingenting skulle hindra mig att när tiden var mogen explodera mot stjärnorna som en kinesisk raket. Jag använde musiken som en besvärjelse. Höll den framför mig som ett krucifix mot det ondskefulla liv man hade ställt upp framför mig redan när jag föddes. Men inte ens krucifixet hjälpte. Jag sögs in i robottillvaron som alla de andra, satte de traditionella skygglapparna för ögonen och började nedstigningen till helvetet. För varje dag sjönk jag djupare i träsket. Tyngderna kring mina fötter kändes som väldiga cementklumpar.
    Mitt arbete bestod av enkla handgrepp som med lätthet kunde ha utförts av en schimpans. Men ingen schimpans skulle ha varit så jävla dum att han fann sig i att stå där längre än fem minuter. Han skulle ha hoppat upp på verkstadschefens axlar och ryckt av honom håret i stora tussar, han skulle ha klängt runt bland remskivorna i taket och slutligen försvunnit ut genom fönstret med ett vilt skrik. Men jag var ingen schimpans. Jag var en lägre varelse än en schimpans. En viljelös docka som grymtade till svar när man gav honom dagens order, en sotig sömngångare i en rökig liten stad i närheten av polcirkeln där alla andra också var sömngångare - till och med fabrikens direktör.