Jag stegade in i den väldiga industrin och blev
metallarbetare samma dag som Andra världskriget bröt ut. Jag
genomskådade hela det förbannade löneslavsbedrägeriet
från början, genomskådade dressyren, de falska
belöningarna, fällorna som gillrades i min väg, skitpratet om att
industriarbetet adlar människan. Adlar? Jag hade i varje
fall inte lyckats upptäcka några tecken på adelskap bland
de plågade järnslavar som var mina kamrater. Inte heller
såg jag något adelskap bland förmän, ingenjörer,
fackpampar eller fabriksledning - när det gällde adelskap
stod de senare till och med på ett lägre plan än jobbarna.
Jag betraktade dem som ett själlöst patrask -
fackpamparna själlösare än de andra. Deras prat om fem öre mer
i tnmman var skrattretande. Fem öre mer i timmen? Vad
i helvete skulle jag med fem öre mer i timman? Längre
semester? Ge er fan på att jag tänker skaffa mig längre
semester. Vad jag var ute efter var en semester som
varade livet ut, en semester där jag själv kunde bestämma
över mitt liv. Jag intresserade mig inte ett förbannade
dugg för att arbetarklassen skulle få det bättre - jag ville
avskaffa den helt och hållet. Ända sedan 1600-talet hade
mina förfäder borrat bösspipor åt dom jävlarna på
verkstan. Jag hade fått nog. Jag ville införa en ny ordning, jag
ville välta skiten, jag ville rycka ut hela min slavmärkta
väldiga släkt i dagsljuset och lägga en tusenkilosbomb
under fabrikens helvetesmenageri.
Sture Dahlströmsällskapet, c/o Bakhåll, Box 1114, 221 04 Lund, faxnr: 046-12 61 82
Tuppdagg en härlig skröna om
Stures första tid som jazzmusiker, med samma vildsinta humor som i t ex
Gökmannen och samma varma jazzrytmer som i t ex Änglar blåser hårt.
En efterlängtad nyutgåva av en av pärlorna i Dahlströms författarskap.
Boken utkom första gången på Bakhåll 1991 och har länge varit slutsåld och
antikvariskt eftersökt.
Huvudpersonen heter Svenne Spjuth och arbetar på vapen- och cykelfabriken i
Huskvarna och drömmer om att bli jazzmusiker. Han vantrivs kopiöst som
industrislav. Han slipar cykelnav och bromshylsor och drömmer sig bort till
liv helt i kärlek och musik. Jobbarkompisarna tråkar honom för att han
hänger sig åt något så orealistiskt som artistdrömmar.
Han får sin första anställning i orkester via annons. Han ringer upp
bandledaren från en telefonkiosk och lägger ner luren och tar tre steg
bakåt ut i gruset och provspelar per telefon. Gitarr och ståbas, spelar för
livet, drar igenom hela sin repertoar av stilar, nynnar som Slam Stewart,
bränner av All The Things You Are. Folket på torget samlas i ring runt
honom och applåderar. Han får jobbet. Provanställning i tre månader. 13
kronor och 60 öre om dagen och fri mat.
Han reser till den lilla norrländska stan och Stadshotellet där orkestern
håller till. Han förväntar sig att möta ett gäng svarta amerikanska
jazzkillar som ska slita in honom i en hip jazzvärld med evighetslånga
jamsessions. Så han får närmast en chock när den krassa verkligheten slår
honom i ansiktet. Det visar sig att orkestern endast består av tre musiker
med en snittålder på 84 år som helst spelar wienervalser. Det enda som rör
sig på scenen är fingrarna och de rör sig krassligt. Episoden är
självbiografisk, så dråplig var faktiskt Stures första orkesteranställning,
den varade i tre månader 1944. Sedan blev det anställningar i många olika
jazz- och dansband under 40- och 50-talet.
En rad starka episoder om barndomens dagar i järnspisrummet i Huskvarna, om
den dahlströmska släktens två sidor, de tryggt rotade hantverkarna och
gjutarna på morssidan mostrarna som alltid myllrade i det ångande köket,
charleston-dansande duvögda locktångsosande mostrar som strödde
filmtidningar omkring sig och provade Mary Pickford-miner framför spegeln
eller tvättade brösten över diskbänken och de rotlösa sjömännen på
farssidan med raspande röster och kortlekar och halvlitrar och utslagna
tänder. Och mycket mer.
Här finns också flera humoristiska sexepisoder, helt i den stil som senare
skulle bli Dahlströms adelsmärke. Sture Dahlström-kännare noterar att det
är just här i Tuppdagg som Stures humor-sex-episoder inleds. Tuppdagg är
skriven efter Änglar blåser hårt, Kaktusstigen och Mässingsmannen, men före
Gökmannen och Den galopperande svensken.
Första sidorna ur: Tuppdagg.
Jag gjorde ingenting.
En sak hade jag varit säker på när jag började min
slavtillvaro: jag hade inte kommit till jorden för att stå
vid en skitig maskin och tillverka delar till cyklar och
vapen och symaskiner. Symaskiner? Vad i helvete rör
mig era symaskiner? Jag var musiker och konstnär och
ingenting skulle hindra mig att när tiden var mogen
explodera mot stjärnorna som en kinesisk raket.
Jag använde musiken som en besvärjelse. Höll den
framför mig som ett krucifix mot det ondskefulla liv man
hade ställt upp framför mig redan när jag föddes. Men
inte ens krucifixet hjälpte. Jag sögs in i robottillvaron som
alla de andra, satte de traditionella skygglapparna för
ögonen och började nedstigningen till helvetet. För varje
dag sjönk jag djupare i träsket. Tyngderna kring mina
fötter kändes som väldiga cementklumpar.
Mitt arbete bestod av enkla handgrepp som med lätthet
kunde ha utförts av en schimpans. Men ingen schimpans
skulle ha varit så jävla dum att han fann sig i att stå där
längre än fem minuter. Han skulle ha hoppat upp på
verkstadschefens axlar och ryckt av honom håret i stora
tussar, han skulle ha klängt runt bland remskivorna i
taket och slutligen försvunnit ut genom fönstret med ett
vilt skrik. Men jag var ingen schimpans. Jag var en lägre
varelse än en schimpans. En viljelös docka som grymtade
till svar när man gav honom dagens order, en sotig
sömngångare i en rökig liten stad i närheten av polcirkeln
där alla andra också var sömngångare - till och med
fabrikens direktör.