Mässingsmannen

Sture Dahlströmsällskapet, c/o Bakhåll, Box 1114, 221 04 Lund, faxnr: 046-12 61 82


Mässingsmannen Mässingsmannen (1965) visar en ny sida av Dahlström. Det är en dämpad och vemodig berättelse, i murriga tysta färger, om barndom och uppväxt.
   Jeb Stark kommer tillbaka till Huskvarna 1963 och minns sin barndom på trettiotalet. Hur han och Val och Saffran rökte torra löv, snarade gäddor, sköt med slangbella, smygtittade på stora flickor genom en springa i bastutaket. Hur han fick en begagnad basun för fyrtio kronor av sin farbror, en sällsam farbror som söp och sjöng och klev omkring på stadens broar och kullar och som alltid hade en brun påse med kokta grisfötter under armen.
   Han tänker tillbaka på jobbet på cykel- och vapenfabriken. Han stod vid en maskin och slipade bromshylsor och drömde om att åka till New Orleans och spela basun på bordeller. Hur han lärde känna "gamle pianisten" på verkstan som hade absolut gehör och satt och spelade på en stum klaviatur och drömde sej tillbaka till sin tid som konsertpianist (egentligen bara biografpianist) och pratade med Jeb om musik och böcker och människor.
   Jeb kände sej som Mässingsmannen och ville se världen full av mjuka mässingsinstrument och inte hårda järnvapen.
   Och den första stora kärleken, Lena, med små öronsnibbar att ha mot tungan som hallonbåtar, dom gick över viskande broar och stannade och kysstes varje tionde meter och älskade i skidklubbens stuga på fuktiga filtar. Och så förstås också den första stora svartsjukan och kärlekssorgen (också Lena).
   Starka minnen som blixtrar tydligt och lika plötsligt glider undan och blir svårgripbara nu när Jeb åter går på gatorna. Glasklara röster och ansikten som leker tittut i minnesdimman. Nu är allt förändrat, alla försvunna, Val, Saffran, Lena har uppgått i det vaga snabbt bortglidande förflutna.
   Dahlström återvänder ofta till den här vemodiga stilen i de följande böckerna, i enstaka scener. Mycket otvunget kan han efter ett vådligt surrealistiskt berättelseflöde snabbt slå om och mjuklanda i några stillsamma minnesbilder från förr.




Första sidorna ur: Mässingsmannen.

Jag kommer gående genom stadens junimjuka gator och det är nittonhundrasextiotre med fria lördagars blanka bilar glidande utmed hyreshusens sjungande TV-mastskog, nya självsäkra generationer strövar omkring, jag ser in i deras ansikten och söker ögon och munnar från förr och vill fråga dem: "Vad heter din far? Du är lik en grabb som hette Val, han bodde här en gång i tiden innan allt var färdigt och ordnat och numrerat." Jag känner inte igen människorna här längre, de som jag kände är kanske döda eller rika eller förändrade och hur förändrad är jag själv? Jag vill inte träffa Val eller Saffran som vuxna, jag är rädd för deras vuxenhet och för åren som har gått. Jag behöver inte knacka på stadens dörrar och fråga efter dem; de finns överallt omkring mig, jag kan höra deras snabba gummiskor bakom mig i dimman, se deras vilda ansikten bakom våta fönsterrutor... men först staden. Staden är sig lik om jag drar av den det nya blanka skinnet och vräker ner antennerna, staden är sig lik och stiger fram ur röken, jag ser den klarare...
    Min stad var en stad av glänsande bas-tubor och standar och svartklädda hoande sekterister. Min stad var en stad av knäppande röda husväggar och morfarsmustascher och bruna kryckor under äppelträd. Min stad var en vild predikande stad med höstgula träd brinnande över gator röda av kommunister. En underlig underbar stad av vindar och lukter och dammande vita vägar rykande av hästskjutsar på torgdagarna då man kunde se tysta brunörade bönder komma krypande fram ur morgonens frostiga skogar. En raglande ölfradgande törstig stad med gula katter gäspande på eftermiddagens varma träverandor. En stad med svarthattade tattare stapplande fram över höstgrå fält med piskor och knäckta hästar. En stad av dånande decembers flammande röda ugnar, en stad av heta somrar och kluckande våta översvämningsvårar där lekarna regnade bort och sagorna droppade sönder...
    Klarare nu - jag ser vägen till skolan i klockan-åtta-sol med majvinden suckande genom dalen upp mot hög-landets mörka ruvande skogar med sina torp där blå björkvedsrök sögs upp i himlen, med spöklika kyrkor och klockstaplar av knarrande åldrigt trä mystiskt röda i solen och med väggarna därinne i dunklet bruna av legender om riddare och krigare. Svartnade träbroar över åns mörkbubblande vatten (ibland fiskade vi där med rep och stora krokar och hissade upp rostiga cyklar, skor, döda katter i säckar och tragiska emaljerade pisspottor), morgonens hängpilar klöste gröna drakklor i vattnet, män i båtar på väg mot sjön med ögonen fyllda av drömmar om sprattlande sik och röding, jag ville följa med de där karlarna och sitta med dem i båtens tjärlukt och lyssna på deras prat. Innan-skolan-morgnar förbi gasverket med de bedrövade gasklockorna seglande på sitt tryck i röken eldaren som mumlade omkring i svavelmörkret därinne, de blanka slagghögarnas grönsvarta pyramider och vita tenntackor utmed väggarna - vi knyckte tenn för gubben ibland och släpade det utmed åns vatten med gubben svärande efter oss i skymningen och stora slaggstycken vinande runt våra skräckslagna huvuden...
    Vägen till skolan med frukostchokladsmaken kvar i munnen och ryggsäcken dunkande mot axlarna när jag sprang över kullarna där jag en gång hade sett sex pojkar dra ner byxorna på en flicka som hette Eva och ligga på henne en åt gången, hon skrattade och skrattade åt alltihop och drog på sig byxorna och följde med dem någonstans i en båt. Väldiga knotiga ekar sjöng över kullarna, en del av dem var ihåliga, vi kröp in genom ett litet hål vid roten och fortsatte upp genom savklibbigt mörker, ibland hördes prasslet av kaniner och ekorrar där inne i trädets hemliga hålor, det späda ljuset grönsilade ner mot oss från uggleöppningar högre upp, i hålorna förvarade vi våra stulna skatter: tenn, pipor, kortlekar, slangbellor, gummin, tummade nudisttidskrifter, allt...