Första sidorna ur: Kaktusstigen.

"Hur skulle det vara med nåt av Allison", skrek Bill till den långe folksångaren som satt uppkrupen på en hög stol i baren (varje kväll mellan sju och tio, ballader, blues, Big Bill Broonzy, Josh White och med fin timbre på rösten och hela södern i sin gamla gitarr).
    "Gärna, Mose är en av mina favoriter", sa sångaren och kände sej för på gitarren och letade lite efter det där första ackordet i "Parchman farm" som är rätt knepigt och han hittade inte riktigt rätt så Pop som är ruskigt bra på gitarr och god vän till mej skrek "lägg på en sext" eller nåt sånt och sen drog sångaren igång och han lät riktig och äkta, faktiskt luktade det äkta om honom och det gjorde inget att han hade svarta stövlar och långrock för att likna Doc Holyday eller nån annan folkloretyp, vi gillade honom skarpt och gänget hängde på den där baren en stund varenda kväll.
    Dom här gängen kör verkligt hårt och talar inte så mycket om var dom kommer ifrån eller vad dom gör här nere på kusten. Full rulle hela nätterna är vad dom vill ha och de flesta av dom är jänkar på väg in i vad dom kallar "en europeisk reningsprocess" och just nu är det en kille som heter Bill Forkham som är ny i gänget och skulptör. Hans familj i Detroit skickar lite pengar till honom för att han skall hålla sej ur vägen och hans far lär ha sagt: "Bill, du liknar inte dina bröder och vi vill inte veta av skägg och nattsudd i vår familj." Och Bill sa "jag ger fan i din sura familj och sticker till Europa." Efter en vecka var han på väg till Paris där han hade stannat i två år och jobbat hårt för en mystisk rumänsk flykting-skulptör som en dag hade sagt "gå ut i världen och lär dej lite om människor" och pekat med sitt profetfinger mot söder. Bill var rätt trött på Paris och hade, sa han, "kasat över hela stan och snackat med varenda typ som hade nåt att säja" så han blev väldigt glad, packade sina väskor och åkte ner till Marrakesch där han gick runt och tittade på allting, drog in Marocko i långa hungriga andetag och "lekte med små bruna flickor här och var vid kanten av Guds öknar".
    En dag hittade han oss nere i stan där vi höll på med vad vi kallade "fambiska utgrävningar", vilket inte var ett dugg annat än runtflaxande på barer och fina hippor och nattprat i fallfärdiga rucklen. Från början hade vi hängt ihop med några arkeologer och suttit med dom och mumlat över krukor och skärvor men dom hade rest tillbaka till sitt universitet och ingen av oss kom längre ihåg vad dom hade letat efter.
    I sina brev hem kallade Pop vårt arbete för "fambiska utgrävningar" och vi tyckte det lät bra och körde med det för fullt.
    Bill var snart inne i termerna, och om man bortser från "the Dukes", ett par vilda målare som bodde utanför stan med massor av barn och jättelika hundar, var han avgjort gängets stora stjärna.