Bengt Sigvardsson har brevintervjuat Sture för magasin Repo i Jakobsberg. Han skickade sällskapet sitt material. Här kommer det:

Kultförfattaren Sture Dahlström, nyss fyllda 77 år, har varken svansat för medierna eller rättat sig efter några direktiv från förlagen under sin 39-åriga författarkarriär. Han har gått sin egen väg och utan några stora marknadsföringskampanjer har hans läsekrets ständigt växt sig större genom att entusiastiska läsare, utanför de litterära salongerna, förmedlat romanerna vidare till vänner och bekanta. Trots att han ytterst sällan ställer upp på intervjuer har hans namn surrat i medierna, de senaste 2-3 åren, i samband med att beundrare på den svenska kulturscenen har influerats av hans författarskap inom sina respektive genrer: musik, biografier, film, teater och i augusti 1999 bildades ett Sture Dahlströmsällskap. Hur känns det?

Det är förbannat trevligt att äntligen bli uppmärksammad. Och att det skett utan trumpetarhjälp från institutioner och litteraturmaffia där jag för övrigt saknar förmåga att tillvarata mina intressen.

Recensenter har haft svårt för att analysera och kategorisera hans böcker. Språket är nyskapande, fräckt, ibland poetiskt, mustigt och fyllt av starka uttryck, vilket lär ha stuckit i ett och annat konservativt recensentöga. Inga krusiduller eller rumsrena synonymer för vad människor har mellan benen eller vad som sker under deras parningslekar. Pang på det bara! Ett berättarjag rycker med läsaren på en vansinnesfärd över sidorna. Stenhårda satiriska käftsmällar rakt i ansiktet på förmyndarsamhällets väktare. Surrealistiska och fantasifulla knockoutpiller på de jordnära skribenterna. Romanhjältarnas livsaptit och böckernas absurda humor lyser upp de mörka och depressiva traditionerna inom svensk litteratur med ett bländande sken. Sture Dahlström är en outsider inom svensk litteratur och hans prosastil kan inte jämföras med någon annans, vilket kan vara en förklaring till att vissa recensenter har ogillat hans böcker. Men nu har även de flesta inom kritikerkåren tagit hans romaner till sina hjärtan. Vad kan denna attitydförändring bero på?

De äldre kritikerna som är uppvuxna med Långvårdsprosa och Häst & Vagn-romaner har gått i pension. Yngre kritiker är mer hip-to-the-scene och verkar förstå vad det är jag försöker göra.

Kärt barn har många namn, så även Sture. Han har kallats för bland annat surrealist, absurdist, grotesk realist, karnevalist, vår mest anarkistiske författare, beat&motkultsförfattare... Hur skulle du vilja beskriva dig själv?

Jag har beskrivit mig själv i sjutton böcker. Jag är Pickelhaupt, Bergman-Wasa, Svenne Spjut, Karl Andersson etc., jag är tillochmed musikforskaren Svenningson i Stilla dagar på floden, när jag är på det humöret. "Madame Bovary - det är jag det." (Flaubert)

Det är hjältarna i Stures romaner som radas upp. Fräcka frihetstörstande livskonstnärer som med våldsam fart störtar fram i tillvaron.

Litteraturvetaren Mats Keyet, som 1997 gav ut klipp- och plockboken "Sture Dahlströms Vulkanarkiv", beskriver en annan sida av Sture.

En fascinerande människa... Lugn och stillsam... med stor karisma. Det vilda med Sture kommer ut i hans böcker, i hans sätt att skriva.

Mats hänfördes till den milda grad av Stures böcker att han 1993 började skriva en Dahlström-biografi. Vad är det i hans prosa som är så fascinerande? Mest dels humorn i sina bästa stunder... det galghumoristiska draget, säger Mats efter en stunds grubblande. Han drar ut den ensamma människan "in absurdum"... Också kampen för den konstnärliga friheten. Rätten att vara. Jag tycker om romantiker som sätter människan främst.

Biografin har varit färdig ett tag men vissa bitar ska finslipas och Mats tror att den kommer att släppas någon gång i år. Förmodligen på förlaget Bakhåll. Det har blivit flera utlandsresor i Stures fotspår under forskningens gång. Det är knappast någon soffpotatis liv som kartlagts.

Sture föddes i en musikälskande arbetarfamilj i Huskvarna 1922 och började att arbeta på vapenfabriken samma dag som andra världskriget bröt ut. Ett arbete som inte föll honom i smaken:

"Vad jag var ute efter var en semester som varade livet ut, en semester där jag själv kunde bestämma över mitt liv. Jag intresserade mig inte ett förbannade dugg för att arbetarklassen skulle få det bättre - jag ville avskaffa den helt och hållet. Ända sedan 1600-talet hade mina förfäder borrat bösspipor åt dom jävlarna på verkstan. Jag hade fått nog. Jag ville införa en ny ordning, jag ville välta skiten, jag ville rycka ut hela min slavmärkta väldiga släkt i dagsljuset och lägga en tusenkilosbomb under fabrikens helvetesmenageri..." (Ur "Tuppdagg", 1991)

Med musikens hjälp tog den "livslånga semestern" sin början 1943 när han fick jobb som resturangmusiker i Falun. I "Tuppdagg" (1991) beskrivs, i sedvanlig burlesk berättarton, Stures alterego Sven Spjuths uppbrott från hemstaden. I senaste romanen "Han log i d-moll" (1999) kommer fortsättningen om tiden som musiker i en åldrig resturangkvartett i Norrland. Det handlar om drömmar, jazz, de första stapplande försöken att författa och en mängd sexuella äventyr mellan estradframträdandena. Att bejaka livet, att gå vidare och att med alla tillgängliga medel motverka förstelning.

Tiden i Falun följdes av flera års kånkande, land och rike runt, med olika jazzorkestrar. 1948 gifte han sig med konstnärinnan Anna-Stina Ehrenfeldt och slog sig ner i Ystad där han öppnade en musikaffär. I Sverige hann det äkta paret sätta tre barn till världen innan de 1959 definitivt bröt upp och flyttade med hela familjen till Spanien. Var det ett svårt beslut?

Det var ett lätt beslut därför att det var ett nödvändigt beslut. Vi var överens om saken, vi ville båda byta liv.

"Utan att jag hade tänkt närmare på saken hade affären blivit en fälla, som slagit igen över ryggen på mig: filialer, musikkurser, direktimport, 7-8 anställda, bilar, det vill säga hela den förbannade glitterfasaden av meningslöst ägande..." (Ur "Jag tänker ofta på Céline)

I Spanien, omringad av konstnärliga människor, kunde Sture förverkliga sina författardrömmar och 1961 släppte Raben & Sjögren hans första bok "Änglar blåser hårt". Sverige hade fått sin förste beatnikförfattare. Den, liksom de kommande två böckerna, beskriver i rak och snabb Kerouac-stil, individens revolt mot det inrutade livet. Att bryta upp, njuta av livet, kånka runt i Europa och Nordafrika i fallfärdiga bilar, spela och spisa jazz, kärlek och möten med originella människor längs vägen.

Var beat-kulturen speciellt stor i Sverige?

Det har aldrig funnits någon beat-kultur i Sverige utom möjligen bland ett fåtal jazzmusiker.

Riktade du dig till någon viss typ av människor när du skrev dina tre första böcker?

Nej, jag riktar mig aldrig till någon viss typ av människor när jag skriver.

Ibland märks en viss irritation i dina böcker över hur människor kan tillbringa ett helt liv med något de egentligen inte vill. Anser du att varje människa själv kan välja sitt liv?

Ja, jag anser att varje människa kan välja sitt liv. Jag känner djup sorg - inte irritation - när jag ser någon bekant göra slavarbete mot sin vilja.

"Mässingsmannen" (1965) är en skildring om hur huvudpersonen, Jeb Stark, återvänder till Huskvarna och minns sin uppväxt på 30-talet. De fyra första böckerna samt "Tuppdagg" och "Han log i d-moll" känns väldigt självbiografiska.

En amerikan kallade en gång "Cuckoo's Progress" för "a fantasticated autobiography". Det stämmer rätt bra med min egen uppfattning. Att jag har en självbiografisk grundstomme i böckerna betyder naturligtvis inte att jag bara rekapitulerar mitt liv - ett romanbygge är mer komplicerat än så.

Det definitiva "stilbrottet" visade sig i "Cuckoo's Progress" som skrevs i USA och England 1964-1966. En rapp och smattrande stil som i fortsättningen kom att känneteckna hans böcker, med livstörstiga romanhjältar som knullar sig fram över kontinenterna och slåss mot alla som försöker begränsa konsten och individens frihet. Litterära lyckopiller som bjuder på otaliga gapskratt, men också betänkligheter. Raben & Sjögren visade inte mycket intresse för utkastet till romanen och han började istället att skriva på engelska. Resultatet lät sig inte vänta. Boken blev antagen av Girodias legendariska bokförlag Olympia Press och släpptes i New York 1971 och året därpå i England. Flera svenska förlag tackade nej till den svenska översättningen innan Cavefors gav ut den med titeln "Gökmannen" 1975. Det är en hejdlöst galen och erotisk bok om Pickelhaupt's äventyr i Paris där han upprättar en privat spermabank och befruktar rika barnlösa kvinnor - på det naturliga sättet - mot betalning. Han drömmer om att uppfylla hela världen med sin avkomma. Med vanvettiga metoder försäkrar han sig om att ingen säd går åt spillo vid sidan om sitt "arbete" heller.

"... varje gång en man använder ett preventivmedel kastar han bort millioner liv utan att skänka det en tanke. Det är som att släppa en vätebomb över New York, ett mördande utan gräns..." (Ur "Gökmannen" 1975)

Som i alla efterföljande romaner leder huvudpersonens drifter och ideer honom på sidospår.

Samma år som den svenska upplagan kom ut köpte den amerikanske filmaren Sam Peckinpah filmrättigheterna till Gökmannen.

Jag skrev själv filmmanuset som vi sedan skulle jobba på tillsammans. Peckinpah var mycket mycket entusiastisk över Gökmannen, minns jag.

Under tiden fick Sture bo i Peckinpahs Londonvåning och känna på lyxliv. Tyvärr blev Peckinpah svårt sjuk och filmprojektet fick ställas in, men turerna kring Gökmannen var inte över. New Yorkförlaget Evans ville ge ut boken i inbunden form för att sedan sälja paperback-rättigheterna till förlagsjättarna Bantam och Berkleys. Men när de föreslog omfattande ändringar drog Sture tillbaka manuskriptet och sade därmed nej till ett välbehövligt bad i dollarsedlar.

Är du helt lyhörd för bokförlagens påpekanden?

Det är mest i USA förlagen lägger sig i författarnas sätt att skriva. Lyhörd? Det kan man lugnt säga.

Tiden i London och turerna kring "Cuckoo's Progress" är bakgrundsmusik till romanen "Kattens skratt" från 1983.

Om erotik. Gudagåvan till alla människor, helig, glädjefylld. "När jag knullade Maria knullade jag en hel släkt. En hel ras. Hennes farmors mor hade en relativt modern fitta, hennes sjuttonhundratalsmoder gav ifrån sig en silverringande mjuk klang. Först när jag närmade mig barocken började det hända saker mellan benen på kvinnorna. Våldsamheter, skratt, frosseri - fittor som dukade bord, vrålande av lust och kättja. Jag åt mig fram genom dem utan att rapa, sköljde ner dem med öl och fortsatte. Renässansfittorna var hårda och allvarliga som järnplåtar; en rynkig Digerdödsfitta blåste förbi med ett skrik. Jag borrade mig vidare genom tiden. Några av hålen var blockerade av förkalkade manslemmar. Jag högg mig igenom dem som om de hade varit kvistar i en planka. Jag nådde fram till stenåldern innan jag stoppade. Jag vågade inte gå vidare, resten var fossiler - jag kunde ha skurit kuken av mig av de skarpa kanterna..." (Ur "Gökmannen")

Romanfigurerna har en oerhörd sexaptit och lägger ner stor möda på att vinna det motsatta könets gunst. Något som inte passerat alla recensenter med blida ögon. Det har hänt att Dahlströms romaner kallats för pornografiska och vissa har påstått sig finna spår av kvinnoförnedring.

Påståenden av det här slaget kommer troligen från feminiserade manliga skribenter. Fan-mail från kvinnliga läsare visar en helt annan uppfattning. Kanske ser kvinnorna med lite mer humor på knulleriet. "Skrattar aldrig svenska män när dom knullar?" läste jag nyligen i en tidning. Sagt av en utlänning efter att ha läst ett antal svenska romaner. Han borde ha läst mina böcker. "En alldeles ljuvlig bok" är rubriken på en kvinnlig recension av "Han log i d-moll" till exempel.

Frågan bollas över till Annicka Silkeberg i teatergruppen Kommando X och regissör till teateruppsättningen av "Den galopperande svensken" som hade premiär i Stockholm i september 1999.

En total misstolkning. Jag identifierar mig med honom, säger hon. Med "honom" menar hon romanhjälten i den "Galopperande svensken" (1977), Bergman-Wasa, en rastlös operakompositör. Han emigrerar till USA där han tar över en påfågelfarm, köper ett gammalt sjukhus med kvarglömda åldringar, inleder krig mot flygbolagen och bombarderar dem med påfåglar från sin romerska kastmaskin. Lägg till ett rejält mått av surrealism, erotik och inre monolog så förstår man att det inte är en lätt roman att göra teaterföreställning på.

Vi gjorde som i boken, säger Annicka. Inte som om vi skulle göra film. Det viktiga var att förmedla texten. Den två timmar långa föreställningen är byggd som en bluesklingande monolog med en skådespelare och tre musiker på scen. Om allt går som planerat kommer de att turnera med föreställningen i Sverige inom en snar framtid, och Annicka utesluter inte att det blir fler teateruppsättningar av Stures böcker.

Han är fruktansvärt bäst, säger hon och berättar hur hon blev "klubbad" av "Den galopperande svensken" efter bara tio rader och att Pontus Stenhäll, som spelar Bergman-Wasa, blev helt manisk efter att ha sträckläst den.

Stures böcker har haft en liknande effekt på andra läsare. Som om böckerna slukar läsaren och inte tvärtom.

Hur jag bär mig åt? Strategi? Nej, jag arbetar helt utan strategier och planer och arkitektur.

Du har tidigare sagt att du skriver som du spelar jazz: Går det att förtydliga?

Liknelsen med jazz är en fråga om rytm, improvisation, frihet från mallar och normer.

Numera ligger de musikaliska instrumenten på hyllan, men filmning, som han sysslat en del med, ägnar han sig åt ibland. Nyligen gjorde han en kortfilm, "Anna-Stina Ehrenfeldt, målare", tillsammans med sonen Håkan som är filmare och skulptör. Den dahlströmitiska prosastilen med snabba förflyttningar mellan tid och plats, dröm och verklighet ger vissa associationer till en filmares sätt att arbeta med kameran.

Jag kan inte svara på om jag är påverkad av film när jag skriver, det sker i varje fall inte medvetet. De snabba förflyttningarna och undvikandet av jobbiga/gäspiga transportsträckor har snarare med mitt temperament att göra och att jag, till skillnad från de flesta andra författare, inte är kvar i 1800-talsmodellen i mina romaner, en häst&vagnmodell som inte på något vis kan uttrycka den tid vi lever i.

Bland Dahlströms egna favoritförfattare finns Rabelais, Kafka, Henry Miller, Burroughs, Kerouac, Rimbaud, Céline och flera poeter.

Är du medvetet influerad av dessa när du skriver?

Författare man älskar att läsa sätter naturligtvis sina spår i det man skriver. Det gäller alla författare och har troligen pågått sen hällristningarnas tid.

Svenska författare?

Artur Lundkvist är i särklass som prosaförfattare. Men svenskarnas styrka finns bland poeterna. Där har jag många favoriter. När jag nämner Lundkvist gäller det hans korta, prosalyriska arbeten.

Strindberg då? Är han överskattad?

Strindberg överskattad? Absolut inte. Jag får fortfarande kicks av att läsa honom. Han är en jätte och jag läser något av honom varje år.

Personlig frihet, i motsats till Statens lagstadgade kollektiva frihet. "Tango för enbenta" (1981) är en spottloska i det svenska välfärdssamhällets storebrorsansikte med dess kontroll och likriktning. Här dras de anarkistiska dragen fram till sin spets, fast den som tror sig finna boken under "politik" på biblioteket får leta förgäves. Dahlström är inte någon Bakunin eller Krapotkin. Det handlar om en högst individualistisk, och kanske svensk, anarkism utan pekpinnar och färdiga lösningar. Romanen är skriven i ett bitvis lugnare tempo, men med samma absurda humor som tidigare. Huvudpersonen, metallarbetaren Karl Andersson, är en ensam frihetstörstande man som står och drömmer vid sin slipmaskin. Fritiden tillbringar han med att spela dragspel, minnas, fantisera och skriva maskin. Nu är han inte den foglige man som han kan uppfattas vara - han lever ett dubbelliv för att stå ut. Med jämna mellanrum försvinner han till Köpenhamn där han ljuger sig fram med falska adliga namn, bor på lyxhotell och lever rövare. En dag får han nog av sitt arbete och köper en liten gård för att bli självförsörjande.

"...jag tänker bo där som en fri man och inte som en jävla statsstatare. Jag kommer inte att tillhöra något jag inte vill tillhöra. Inte sjukkassor, ATP, ingenting. Jag vill inte deklarera eller betala skatter och jag vill inte ha något i gengäld av samhället. Jag vill inte ha kontrollanter springande på min gård som talar om för mig hur jag ska odla min jord eller när jag ska slakta mina djur. Jag vill inte ha någon som helst inblandning..." (Ur "Tango för enbenta").

Självklart sätter myndigheterna käppar i hjulet för honom och en bitter kamp inleds som slutar i en blodig eldstrid med polisen där Andersson skjuts ner. I "Huggormens tid" (1985) fortsätter Andersson sin kamp mot Överheten. Han bildar motståndspartiet Dackes Drabanter, slår till mot myndigheterna i hysteriskt roliga gerillaaktioner och hotar med att söka politisk asyl i Danmark.

Samma år som "Tango för enbenta" kom ut flyttade Anna-Stina och Sture tillbaka till Sverige och köpte en gammal nedlagd skola på Österlen, den så kallade Heingeborgen. Det ligger nära till hands att misstänka att böckerna influerats av Dahlströms egna kontakter med myndigheterna vi husköpet.

Nej, Karl Anderssons bekymmer härrör sig ur helt andra saker än köpet av Heingeborgen. Köpet förlöpte helt klanderfritt. Myndigheterna var välvilligt inställda.

Kritiken av det svenska förmyndarsamhället fortsätter i "Piruett för kannibaler"(1985) där Sverige beskrivs som en mögelstat. Har det blivit lättare att bo i Sverige nu än tidigare?

Trycket har lättat en aning. De unga svenskarna verkar tillhöra en ny människotyp, de är intelligentare och vaknare än tidigare ungdomskullar, de har rest omkring i världen och tar ingen skit från någon. Homo Svecicus är fortfarande västeuropas mest kontrollerade människa men ju mer vår nationella isolering bryts kommer de undfallande mesiga svenskarna att kvickna till. Glasnost och Perestrojka är på väg och dårhuset börjar bli friskt Halleluja!

Spanien?

Ja, jag bor i regel i Spanien 4-5 månader om året.

Om skrattet. Guds andedräkt i människans näsa. "Den store Blondino" kom ut 1997 och året därpå fick Sture Frank Heller-priset för romanen. Denna gång är det äventyraren Frans Fitzenstrahl som bluffar sig fram i Europa, bland annat utger han sig för att vara akademiledamot på jakt efter nobelpristagare för att kunna förföra kvinnliga poeter. Ett tag bosätter han sig i Eiffeltornet, efter att ha mutat vakterna, men arresteras när hans katapulttoalett av misstag råkar slunga exkrementer genom ett fönster där ett utrikespolitiskt avtal just håller på att undertecknas. Romanhjältarna är inte onda, snarare fräcka och hämndlystna, och "mindre trevliga" gärningar dränks i skrattsalvor, som när Fitzenstrahl har blivit trakasserad av en Mercedes på Autobahn och skipat rättvisa med sin yxa: "...bilen liknar ett jättelikt rivjärn, yxhålen gapar. Tysken har inte hört ett ljud. Ingenting hörs i detta fruktansvärda trafikdån. Jag springer hukad mot min bil, slänger in yxan i baksätet och startar. När jag rullar ut ur buskarna ser jag två skrikande män komma rusande mot mersan. De är kritvita i ansiktet, munnarna två svarta hål med fladdrande röda tungor. Ingen av dem liknar mannen som körde på mig, ingen har högrött ansikte. Herregud Fitzo, herrejesusgud, du har huggit sönder fel bil. Förlåt, meine Herren, jag måste härifrån ögonblickligen..." Den inre monologen, eller snarare dialogen, har en stor plats i romanerna. Antingen är den uppmuntrande, fördömande eller försvarande och kan rättfärdiga det mesta... "... erkänn att du har dåligt samvete, Fitzo. Ja. Gav dig på två stackars oskyldiga människors ögonsten som en barbar. Jag menade det inte. En gång när jag får det bättre ställt kommer jag att gottgöra allt. Skicka dem en rejält tilltagen check som plåster på huggen. Men inte just nu. Senare, senare. Försäkringsbolagen ordnar det hela för dem tills vidare..."

Om surrealism. Hieronymus Bosch. I Dahlströms romaner existerar ingen gräns mellan dröm och verklighet. I "Stilla dagar på floden"(1996) är Sverige nedfryst och romanhjälten täcks av en stor isskorpa. Den enda effektiva medicinen är att sända honom till Sydamerika för upptining. Där blir han kapten på en hjulångare och en surrealistisk resa längs floden tar sin början med ankringsplatser för skrattattacker, tidsförflyttningar, vanvettiga teorier och lite könsumgänge, förstås.

Just nu sitter Sture isolerad i Heingeborgen och knattrar fram en ny roman.

Vill du avslöja något om den?

Nej, jag vill inte släppa in ljus i kameran, som Ivar Lo sa.

Inte det, och vi lär väl knappast få se dig i strålkastarljuset hos Alice Bah eller i något annat soffprogram i TV?

Jag får gång på gång erbjudanden om soffprogram från samtliga TV-kanaler men tackar alltid nej. No, I ain't gonna burn my talent in a god damn headline act if that's what you think.

En livs levande Sture kan ses i regissören Björn Runges film "Vulkanmannen" som hade premiär på Filmfestivalen i Göteborg 1997 och som senare har visats i TV.

Vad var det som fick dig att ställa upp?

Jag tackade ja därför att det rörde sig om film. Ingen dialog, inget gäspigt utfrågande, inget screen-play, inget skitprat. Bara film. Runge var rätt man. Ligger nära dogma-killarna och Fellini.

Om livet och döden.

Min egen död skrämmer mej inte. Döden är förändring och icke-tragisk. Det verkligt tragiska vore att tvingas leva i samma kropp i evighet. För mej är döden liksom livet ett privilegium. Jag tänker inte förmörka mina jordedagar eller skita i byxorna och få skrämselhicka var gång min död kommer på tal. Inte heller tänker jag ansluta mig till dem som gnäller om människans eländiga villkor. Enligt min mening är det förbannat fina villkor. Jag tänker inte vara otacksam mot Försynen, jag har blivit utvald, jag har fått den heliga livsgnistan och min fria vilja att göra vad jag vill med den. Vilket jag också har gjort.