Jag tänder en ny tändsticka, håller den mot de gula pappersarken
och kastar ut dem genom tågfönstret ett efter ett. Det svaga ljuset
mot min hatt, det flammande papperet i min hand, tåget som böjer sig in i
den sjätte Augusti. Bränna djävulen ur er papper och se er sjunka och
dö i den gnistblåsta sanden utmed rälsen och det regnar ute.
Bakhålls efterlängtade nyutgåva
En nyutgåva av den vid det här laget moderna klassikern.
De tidigare utgåvorna Cavefors 1977, Mosquito 1984,
Norsteds 1991 är samtliga sedan länge slutsålda.
Bakhålls nyutgåva är inte en enkel reprintutgåva av
förstaupplagan från 1977 utan en från grunden nygjord bok. Ny
sättning, högkvalitativt bokpapper, trådade ark, hårda pärmar,
skyddsomslag, ingen möda har sparats. Det är en stor glädje
för Bakhåll att få presentera boken i detta extra vackra och
påkostade utförande.
Sture Dahlströmsällskapet, c/o Bakhåll, Box 1114, 221 04 Lund, faxnr: 046-12 61 82
Den galopperande svensken (1977) handlar om
komponistgeniet Bergman-Wasa som reser runt i världen och livnär sej på att
skriva nationalsånger till nygrundade stater. Han samlar gamla
mässingsröntgenapparater för att han gillar att förföra kvinnor inuti såna
anläggningar. Han provar på att sköta en påfågelfarm, men fåglarna förökar
sej i sån fart att dom hotar att kväva honom. Han köper ett utdömt sjukhus
som visar sej ha kvarglömda åldringar på vinden. Han för ett privat krig
mot de stora flygbolagen och bombarderar lågtgående flygplan med en romersk
kastmaskin. Han förför kvinnor ideligen och blir ideligen själv förförd.
Allt i ett rasande tempo över 350 täta sidor.
Första sidorna ur: Den galopperande svensken.
"Bäst du är försiktig med elden så du inte tänder på hela skogen."
Röster. Alltid röster.
Tjugo kilo musik avrättad nu. Tenorerna kvar och basarna och
körerna. Ormarna kommer att äta upp er i natt, körer.
"Lägg av det där eldandet nu, det är ju livsfarligt för fan."
Mina kära landsmän. Deras oroliga porslinshänder och
elfenbenskranier, deras nervösa svarta skor och styva hår. Bäst att le mot
dem och lugna dem.
"En opera måste brinna tre gånger innan den är renad. Det som finns
kvar efter tredje reningen är musik. Sanningen."
De hör inte på.
Mozart. Du hade rätt när du skrev att en kompositör måste leva ett
liv i celibat. Som en gud. Stänga inne lusta och slapphet. Hålla
sig för sig själv och lyssna på sin själ.
"Hämta konduktören nån!"
"Konduktören sover, mina herrar. Lokföraren ligger raklång på
golvet långt där framme. Puccini sover, Wagner sover, Rossini sover och
har gömt sig i min resväska. Mozart sover kall och platt och
sammanvikt i min röda pyjamas. Alla sov . . ."
"Håll käften nu va?"
"Alla sover utom jag. Jag är död. Död men på väg mot uppståndelse.
Jag sjunker sakta genom åren mot kyrkogårdens botten där åns
osynliga gravgolvssköljande armar kommer att finna mig till slut och föra
mig sakta och varsamt ut i Östersjön och Atlanten till New York. Ett
nytt liv kommer att börja, mina herrar, ett nytt och bättre liv."
"Jävla fyllon på tågen nu för tiden. Släng av fanskapet bara."
"New York. Jag är på väg till New York. Snart slipper jag se er,
era förbannade rövhål."
"Finns det ingen polis på tåget? Mannen är ju berusad."
"Så fort nån säjer saker som ni inte har hört förut är han berusad.
Det här är antagligen första gången i ert liv ni träffar en kompositör. En
kompositör! Vad vet ni om musik? Vad vet ni om mej och mitt
skapande liv? Ingenting. Vad vet ni om min bakgrund och mina föräldrar? Kan
ni se deras små ansikten som följer efter mig utanför fönstret?
Naturligtvis inte. Men jag ser dem, ser deras cirklande händer där de
ligger bredvid varandra som små högar under sockersäckslakanen, insvepta och
fumlande och ängsliga."
"Är det nån som förstår vad han menar?"
"Dom kan vara döda när jag kommer tillbaka från Amerika. Graven
med de gamla vissnade kransarna, psalmerna som försvinner utmed
bergssidan, deras . . ."
"Idiot!"
"Deras trötta stämmor stiger och sjunker, deras döda, lerblå,
gravvårdsspräckande tankar instängda och glömda . . ."
"Ge honom en sup så det blir tyst!"
"Se på dem, Herre I Se på deras ruskiga berusade ansikten och
meningslösa händer. Se på dem och glöm dem och koncentrera dig på mig. Hela
mitt liv har jag arbetat för dig, byggt skönhet och sanning till
din ära, fyllt ditt altare med helig musik. Till din ära har jag bränt
åtta operor. Vem utom jag bränner operor till din förnöjelse? Ingen. Man har
bränt lamm och kalvar, till och med människor, men du har aldrig
tidigare sett någon offra musik."
Kupén är tätt packad med ilskna vita ansikten. Ingen av dem kan
längre öppna munnen. Läpparna är tätt hopklistrade av hat och ondska,
orden växer och sväller i deras munhålor om de inte släpper ut dem
kommer tänderna att smälta och sippra ut genom näsborrarna som
flytande karies.
Bergman står upp och skriker: "När jag offrar offrar jag rikligt,
det ligger i min natur. Du vet vad för slags man jag är. Tänk på det,
Herre. Jag är utvald. En man som skapar ande där det endast finns död
materia och materialism, en värdefull medborgare i samhällets tjänst, en
medborgare vars järnskugga kommer att vila tung över vårt lands
historia."
Ett äldre par går baklänges ut ur kupen, en kvinna sträcker sig
efter sin väska. Snart är jag av med dem.
"Endast de superkänsliga förstår mig, endast de dubbelsjälade kan
tillgodogöra sig min musik!"
"Skit."
Det här är Sture Dahlström i absolut toppform.
Det är den vilda berättelsen om komponistgeniet
Bergman-Wasa som reser runt i världen och komponerar nationalsånger
åt nygrundade stater.
Boken öppnar magnifikt med att Bergman sitter på ett tåg
genom Sverige och eldar upp sin nya opera, tänder eld på
notblad efter notblad och kastar ut genom fönstret. "Lägg av med
det där eldandet nu, det är ju livsfarligt för fan" protesterar
någon i kupén. Bergman förklarar sakligt att en opera måste
brinna tre gånger innan den är renad. "Det som finns kvar
efter tredje reningen är musik" och fortsätter elda.
Medresenärerna lämnar kupén en efter en, den där är ju galen! När
Bergman upptäcker att alla har gått känner han sig lite ensam
och flyttar över till nästa kupé, som är fullsatt. Han pressar sig
in och hamnar bredvid en mycket vacker kvinna i strikta
kläder, gissningsvis läkare eller advokat, kanske domare. Hon
sover djupt och gungar med i tågets rörelser. I kurvorna
pressar hon omedvetet sitt starka sportiga ben fullt av simning
och tennis mot hans. Bergman kan inte hindra sig själv från att
inleda en försåtlig förförelse. Han låter sin hand sakta arbeta
sig upp mellan benen på henne alltmedan hon i sömnen glider
längre och längre ner på sätet...
Därmed är bokens båda grundackord anslagna: Det handlar
om konstnärligt skapande och om förförelse. Bergman är
världsmästare i bådadera, trots att han för det mesta beter sig
som en komplett galning. Hans första ambition är att alla,
precis alla, ska nås av hans musik. Han ska inte bara nå alla
levande hörande varelser i hela världen det är inte nog!
han ska också uppfinna teknisk apparatur så att hans musik
även kan höras av alla stendöva. Och av alla döda, och av alla
ofödda. Hans andra ambition är att erövra alla kvinnor i hela
världen.
Bergman för en inre dialog med herr Mozart och herr
Beethoven om hur viktigt det är för ett geni med såväl celibat som
sexuell hyperutlevelse, allt för att den ångande heta passionen
ska kunna fångas upp och få sitt uttryck i konsten, i musiken,
gestaltas, förevigas.
Han samlar gamla röntgenapparater i mässing för att han
gillar att förföra kvinnor inuti sådana anläggningar. Han
övertar en påfågelfarm, men fåglarna förökar sig i en sådan fart att
de hotar att kväva honom. Han köper ett utdömt sjukhus som
visar sig ha kvarglömda åldringar på vinden. Han för ett privat
krig mot de stora flygbolagen och bombarderar flygplan med
en romersk kastmaskin. Han förför kvinnor och blir ideligen
själv förförd, allt i ett rasande tempo över 345 täta sidor.
Den galopperande svensken är Sture Dahlströms mest galna
och mest bedårande verk. Bergmans maniska upptäcksresa
genom tillvarons sexuella och konstnärliga dimensioner är en
glupande odyssé genom hela människosjälens
meningstörstande universum. Vi drivs, manas, slungas framåt i en
hetsig härlig berättelse som inkapslar all konsts väldiga
ofrånkomliga klokhet och samtidiga ofantliga nödvändiga
galenskap.