Stilla dagar på floden

Sture Dahlströmsällskapet, c/o Bakhåll, Box 1114, 221 04 Lund, faxnr: 046-12 61 82


Stilla dagar på floden Erik Svenningson fryser. Kylan kryper upp genom kroppen och täcker honom snart med ett decimetertjockt pansar av is. Läkarvetenskapen står maktlös. Är det en genetisk smitta från de djurhudsklädda förfäderna under istidens dagar? Det finns bara en utväg för att rädda honom och den leder till Sydamerika, till solen och livsglädjen. Här återfinner vi Svenningson, nu som skeppare på en hjulångare som sakta stävar uppför Amazonfloden. Ombord finns en brokig samling passagerare, bland andra mestisflickan Maruja, dödgrävaren Don Manuel, kallad Don Muerte, professor Silberman och hans vackra dotter Sarah, samt Den Fjättrade i lastrummet, som under resans gång alltmer börjar förete oförklarliga likheter med Svenningson själv.



Första sidorna ur: Stilla dagar på floden.

Jag minns inte längre hur jag hamnade i Latinamerika, kanske kom jag vandrande ner genom Texas, jag har vandrat länge, mina skor är slitna, jag är mycket trött.
    När det börjar bli sent knackar jag på en dörr och frågar efter Gonzalez, jag blir genast insläppt och erbjuden en hängmatta, själva sover invånarna hängande i krokar i taket, de svänger sakta i kvällsbrisen, det knarrar i de breda selar de har spända under armarna, kanske befinner jag mig i ett statligt härbärge för mindre bemedlade, män och kvinnor hänger där om vartannat, barn i miniatyrselar, när jag i jämlikhetens och solidaritetens namn framför önskemål om att i likhet med alla andra få tillstånd att sova hängande förklarar man att ett sådant sovsätt skulle vara ovärdigt en utlänning.
    Jag går tillbaka till min hängmatta, ligger och betraktar de sovande kropparna, några är så långa att de skrapar tåspetsarna i golvet, andra sover med ansiktet mot taket, troligen ger det hängande sovsättet djupare och klarare drömmar, kanske ser man drömmen som en viktigare del av tillvaron än vakentillståndet.
    Jag vet att de drömmer nu, de gestikulerar och småler, någon skrattar högt mot taket, de är lyckliga i sin sömn, nöjda och belåtna i sina selar.
    Det kommer ständigt nya gäster som tyst intar sina platser, den jättelika sovsalsvärden lyfter dem mot taket och krokar fast dem utan ett ord, när härbärget är fullbelagt stänger han dörren men tvingas genast öppna den igen, sena gäster strömmar in och klättrar upp på de redan sovande, slår armarna om dem och blir hängande likt uppsvullna dubbelfrukter i halvmörkret.
    Jag dåsar till en stund men vaknar strax av det plaskande ljudet av vatten mot stengolvet, jag reser mig häftigt och ser till min häpnad att några av männen urinerar i sömnen, sover med gylfarna vidöppna, lättar sig snarkande, kvinnorna tycks klara sig utan att tömma blåsan.
    Jag sitter upp i hängmattan och betraktar de sovande, luften är tjock av urinångor, jag känner mig yr, grips av svindel, jag börjar få svårt för att andas och bestämmer mig för att ge mig av. Plötsligt ser jag att jag har misstagit mig, det plaskande ljudet kommer från en röd...