Jag minns inte längre hur jag hamnade i
Latinamerika, kanske kom jag vandrande ner
genom Texas, jag har vandrat länge, mina skor
är slitna, jag är mycket trött.
Sture Dahlströmsällskapet, c/o Bakhåll, Box 1114, 221 04 Lund, faxnr: 046-12 61 82
Erik Svenningson fryser. Kylan kryper upp genom kroppen och täcker
honom snart med ett decimetertjockt pansar av is. Läkarvetenskapen
står maktlös. Är det en genetisk smitta från de djurhudsklädda
förfäderna under istidens dagar? Det finns bara en utväg för att
rädda honom och den leder till Sydamerika, till solen och livsglädjen.
Här återfinner vi Svenningson, nu som skeppare på en hjulångare
som sakta stävar uppför Amazonfloden. Ombord finns en brokig samling
passagerare, bland andra mestisflickan Maruja, dödgrävaren Don Manuel,
kallad Don Muerte, professor Silberman och hans vackra dotter Sarah,
samt Den Fjättrade i lastrummet, som under resans gång alltmer börjar
förete oförklarliga likheter med Svenningson själv.
Första sidorna ur: Stilla dagar på floden.
När det börjar bli sent knackar jag på en
dörr och frågar efter Gonzalez, jag blir genast
insläppt och erbjuden en hängmatta, själva
sover invånarna hängande i krokar i taket, de
svänger sakta i kvällsbrisen, det knarrar i de
breda selar de har spända under armarna,
kanske befinner jag mig i ett statligt härbärge
för mindre bemedlade, män och kvinnor hänger
där om vartannat, barn i miniatyrselar, när jag
i jämlikhetens och solidaritetens namn framför
önskemål om att i likhet med alla andra få
tillstånd att sova hängande förklarar man att
ett sådant sovsätt skulle vara ovärdigt en
utlänning.
Jag går tillbaka till min hängmatta, ligger
och betraktar de sovande kropparna, några är
så långa att de skrapar tåspetsarna i golvet,
andra sover med ansiktet mot taket, troligen
ger det hängande sovsättet djupare och
klarare drömmar, kanske ser man drömmen som
en viktigare del av tillvaron än vakentillståndet.
Jag vet att de drömmer nu, de gestikulerar
och småler, någon skrattar högt mot taket, de
är lyckliga i sin sömn, nöjda och belåtna i sina
selar.
Det kommer ständigt nya gäster som tyst
intar sina platser, den jättelika sovsalsvärden
lyfter dem mot taket och krokar fast dem utan
ett ord, när härbärget är fullbelagt stänger han
dörren men tvingas genast öppna den igen,
sena gäster strömmar in och klättrar upp på de
redan sovande, slår armarna om dem och blir
hängande likt uppsvullna dubbelfrukter i
halvmörkret.
Jag dåsar till en stund men vaknar strax av
det plaskande ljudet av vatten mot stengolvet,
jag reser mig häftigt och ser till min häpnad att
några av männen urinerar i sömnen, sover
med gylfarna vidöppna, lättar sig snarkande,
kvinnorna tycks klara sig utan att tömma
blåsan.
Jag sitter upp i hängmattan och betraktar de
sovande, luften är tjock av urinångor, jag
känner mig yr, grips av svindel, jag börjar få
svårt för att andas och bestämmer mig för att
ge mig av. Plötsligt ser jag att jag har misstagit
mig, det plaskande ljudet kommer från en röd...