Jag såg honom inte först men visste ändå att han var i
närheten eftersom hans gamla cykel stod lutad mot staketet. När
jag gick över gården mot skuggan kändes solen som kokande
vit metall mot huvudet. Det hade inte regnat på fem
månader och den spruckna jorden var täckt av ett flimrande stoft
som virvlade upp kring fötterna vid varje steg jag tog. Det
var trettioåtta grader i skuggan och landskapet var dött och
förstenat av hetta.
Sture Dahlströmsällskapet, c/o Bakhåll, Box 1114, 221 04 Lund, faxnr: 046-12 61 82
En fot i regnbågen (1964) handlar om Jerp Sol, även han en svensk som bor
i Spanien. Han försörjer sej som sockerrörsodlare och gillar att ligga i
skuggan av vita murar. Han har fru och är omgiven av hopar av barn, vänner
och husdjur. Han har länge velat åka till Afrika för att ta en titt och
chansen kommer när hans vän Erik Nielsen i Malmö skickar pengar för att
Jerp ska åka till Marocko och försöka få tag på en viss sorts antika
arabiska gevär till Nielsens samling. Jerp tar med sej två kompisar,
spanske Rafael och amerikanske Paul och ger sej iväg i en skruttig bil
genom Marocko. Berberflickor, oaser, karavaner, blåmän passerar revy genom
reseberättelsen.
Romanens diskussion är frågan om att söka sin egen regnbåge, sin ideala
livsform, hitta sin miljö. Rafael vill flytta till det penningstinna
Sverige. Jerp avråder men lovar att ändå hjälpa honom med det praktiska och
lär honom dom svenska ord han kan behöva: bil, tvättmaskin, frysbox,
piller, hets, magsår, neuros, lägenhet, kö, plikt, tvång, dyr,
har-inte-tid. Rafael tror att Sverige är Drömlandet och Jerp konstaterar
det goda i att det finns dessa korsvägar, att man kan välja, att det finns
många olika regnbågar i världen.
Första sidorna ur: En fot i regnbågen.
"Herregud, jag kommer aldrig att klara den här
sommaren", tänkte jag, och plötsligt fick jag se honom. Egentligen
såg jag inte mannen utan bara sombreron och repskorna som
stack fram under den väldiga hattens brätten. Han satt i
skuggan lutad mot husväggen och han sov djupt. Utom
hatten och repskorna fanns där bara ett par urblekta ljusblå
byxar och en röd skjorta över den mänskliga påse av ben som
hette Rafael.
På sitt underliga spanska vis var han min vän, och fast jag
i åravis hade försökt att göra honom till kamrat och kompis
behöll han ett slags tjänarattityd som jag hade haft svårt för
att vänja mig vid men varit tvungen att acceptera. Jag var
värdelös för honom som likställd. Han ville att jag skulle
vara en rico så han skulle kunna skryta om sin vänskap med
mig för sina kompisar. En rico kan man också utnyttja
ekonomiskt på ett helt annat sätt om man inte är kompis med
honom. Han brukade hjäIpa mig med ett och annat och han
lurade mig alltid på pengar. Förra veckan gjorde han en
verkligt smart växlingstransaktion och tog mig utan vidare
på hundra pesetas. Han visste alltid när jag hade pengar och
det var då han lurade mig. När jag var pank och på väg ner
till byn för att låna pengar eller cigarretter försökte han
alltid att stoppa mig eller åtminstone försökte han att få det
att se ut som om jag inte alls var pank. Han vägrade helt
enkelt att tro på det och mitt cigarrettbommande var en
skandal. En skandal var också mina lappade jeans och min stora
fula tröja. Mina fattiga perioder förstörde hans rykte och
antagligen också hans solvens. Det hela blev en stor komedi
som slutade med att han låg och smög i buskarna när jag var
på. väg till stan. När jag var mitt för hans lilla hus kröp han
fram ur skuggorna och pratade en massa strunt och
artigheter som gick ut på att jag skulle ta emot de pengar han ville
låna mig och låna en av hans kavajer innan jag visade mig
för folk. För Rafael var jag en originell utlänning som av
skumma motiv lekte fattig ett par gånger i månaden, och om
det stod i hans makt tänkte han förhindra dessa galenskaper.
Sov, Rafael medan jag tänker på dig - jag hade träffat
Rafael för första gången för ungefär tre år sen. På den tiden
bodde vi i en liten tvårumslänga som hade tillhört en
herdefamilj och lukten av getter och får fanns fortfarande kvar i
väggarna och där fanns också en halvt nedrasad mur som
gav bra skydd mot den hårda vinden på vintrarna.
Vid niotiden på kvällen brukade jag gå ner till en av
barerna i byn och prata med ägaren som jobbade på vägarna
på dagarna och som var en stor bullrande vinfyllo på
kvällarna, och med hans fru som slet och kämpade med åtta barn
och ett gäng lantarbetare som hängde på baren varenda kväll
och åt stekt potatis som de sköljde ner med billigt vitt vin.
Det fanns inte något folk på baren den där kvällen
eftersom det fortfarande var hett, och jag satt på en av bänkarna
och väntade på männen som jag visste skulle komma
krypande ur buskar och mörker, och jag visste att de skulle vara
trötta och böjda innan maten och vinet fick dem att leva upp
igen och att de skulle sitta en stund och prata tyst med
varandra eller nicka till i hettan - de äldre männen med
gapande tandlösa munnar, lappade grå kavajer slängda över
axlarna, tygskor med stora sprickor i sidorna, sorgband på
kavajärmarna, magra allvarliga ansikten med vit skäggstubb
blänkande i ljuset från fotogenlamporna.