Första sidorna ur: En fot i regnbågen.

Jag såg honom inte först men visste ändå att han var i närheten eftersom hans gamla cykel stod lutad mot staketet. När jag gick över gården mot skuggan kändes solen som kokande vit metall mot huvudet. Det hade inte regnat på fem månader och den spruckna jorden var täckt av ett flimrande stoft som virvlade upp kring fötterna vid varje steg jag tog. Det var trettioåtta grader i skuggan och landskapet var dött och förstenat av hetta.
    "Herregud, jag kommer aldrig att klara den här sommaren", tänkte jag, och plötsligt fick jag se honom. Egentligen såg jag inte mannen utan bara sombreron och repskorna som stack fram under den väldiga hattens brätten. Han satt i skuggan lutad mot husväggen och han sov djupt. Utom hatten och repskorna fanns där bara ett par urblekta ljusblå byxar och en röd skjorta över den mänskliga påse av ben som hette Rafael.
    På sitt underliga spanska vis var han min vän, och fast jag i åravis hade försökt att göra honom till kamrat och kompis behöll han ett slags tjänarattityd som jag hade haft svårt för att vänja mig vid men varit tvungen att acceptera. Jag var värdelös för honom som likställd. Han ville att jag skulle vara en rico så han skulle kunna skryta om sin vänskap med mig för sina kompisar. En rico kan man också utnyttja ekonomiskt på ett helt annat sätt om man inte är kompis med honom. Han brukade hjäIpa mig med ett och annat och han lurade mig alltid på pengar. Förra veckan gjorde han en verkligt smart växlingstransaktion och tog mig utan vidare på hundra pesetas. Han visste alltid när jag hade pengar och det var då han lurade mig. När jag var pank och på väg ner till byn för att låna pengar eller cigarretter försökte han alltid att stoppa mig eller åtminstone försökte han att få det att se ut som om jag inte alls var pank. Han vägrade helt enkelt att tro på det och mitt cigarrettbommande var en skandal. En skandal var också mina lappade jeans och min stora fula tröja. Mina fattiga perioder förstörde hans rykte och antagligen också hans solvens. Det hela blev en stor komedi som slutade med att han låg och smög i buskarna när jag var på. väg till stan. När jag var mitt för hans lilla hus kröp han fram ur skuggorna och pratade en massa strunt och artigheter som gick ut på att jag skulle ta emot de pengar han ville låna mig och låna en av hans kavajer innan jag visade mig för folk. För Rafael var jag en originell utlänning som av skumma motiv lekte fattig ett par gånger i månaden, och om det stod i hans makt tänkte han förhindra dessa galenskaper.
    Sov, Rafael medan jag tänker på dig - jag hade träffat Rafael för första gången för ungefär tre år sen. På den tiden bodde vi i en liten tvårumslänga som hade tillhört en herdefamilj och lukten av getter och får fanns fortfarande kvar i väggarna och där fanns också en halvt nedrasad mur som gav bra skydd mot den hårda vinden på vintrarna.
    Vid niotiden på kvällen brukade jag gå ner till en av barerna i byn och prata med ägaren som jobbade på vägarna på dagarna och som var en stor bullrande vinfyllo på kvällarna, och med hans fru som slet och kämpade med åtta barn och ett gäng lantarbetare som hängde på baren varenda kväll och åt stekt potatis som de sköljde ner med billigt vitt vin.
    Det fanns inte något folk på baren den där kvällen eftersom det fortfarande var hett, och jag satt på en av bänkarna och väntade på männen som jag visste skulle komma krypande ur buskar och mörker, och jag visste att de skulle vara trötta och böjda innan maten och vinet fick dem att leva upp igen och att de skulle sitta en stund och prata tyst med varandra eller nicka till i hettan - de äldre männen med gapande tandlösa munnar, lappade grå kavajer slängda över axlarna, tygskor med stora sprickor i sidorna, sorgband på kavajärmarna, magra allvarliga ansikten med vit skäggstubb blänkande i ljuset från fotogenlamporna.