En ny roman av Helena Looft: Vinter är allt jag vet.
      Det är Loofts tredje bok på Bakhåll. Om de båda tidigare (Men jag var redan där, 1992, och Ett namn i mörkret, 1995) var flanörmässigt mollstämda så var det ändå ett intet mot det melankolimästerverk som hon nu avtäcker.
      Det är en svartsjukans höga visa, en svanesång till den evigt döende kärleken, en isande svidande uppgörelse med drömmen om kärlek och det fruktansvärda glupande svarta hål som den bortflyende kärleken alstrar, det sugande svarta hål i världsrymden som kan sluka hela galaxer.
      Det handlar om Clara som är gift med Sebastian och passionerat kär i honom men inte kan stå ut med minsta tveksamhet i luften. Svartsjukan fräter, oavsett om den är motiverad eller inte, den slukar syret, kväver kraften.
      Clara har kolossala krav på kärleken, hon vill höra tusenhövdad änglakör jämt, annars frågar hon sig vad som är fel. Samtidigt är hon pessimist och tror aldrig att något ska hålla. Hon klagar och undrar, terroriserar Sebastian med sina frågor och det är inte konstigt att han inte kan svara, rycker på axlarna, vänder sig bort, blir arg, till sist drar han iväg.
      Sebastian är otrogen med Julia – som tydligen har allt som jag inte har, konstaterar Clara – men ångerköpt, han vill ha händelsen raderad, ber gråtande om förlåtelse, vill ha fortsatt förtroende.
      Clara är deppighetens välformulerade filosof. Om kärleken inte kommer frivilligt är den inget att ha. Hennes enerverande frågor blir snart komiska och fungerar som självuppfyllande profetia: allt rasar såklart när man staplar så högt.
      Loofts bok är så genomgestaltad, smärtan är så mästerligt uttryckt, humorn i vardagens loja detaljer så dråplig, iakttagelserna så precisa, replikerna så på kornet.
      Claras pessimistiska livslopp börjar i kaos och stupar därefter oavbrutet käpprätt neråt, hon upplever livet som en enda pågående dödsstörtning, som att rutscha nerför oändligt många Grand Canyons under varandra. Kärleken är allt, men är den över huvud taget möjlig?
      Vill du läsa några sidor ur Vinter är allt jag vet.


Helena Loofts förra bok Ett namn i mörkret är en kortroman om Camilla och hennes krångliga förhållande till Matti. Vad Camilla söker är snarare en drömbild än en verklig människa och vad Matti jagar är snarare Stora upplevelser, kickar, nya bilder av sej själv. Mitt i denna irrfärd blir Camilla med barn och beslutar sej i vånda att göra abort. Namnet i mörkret är barnet som inte fick födas. Boken handlar om att försöka se lite klarare på sej själv, och på omvärlden, inte låta sej vaggas vidare av stumhetens demon, om att försöka förlåta sej själv och andra, om att försöka gå vidare. Detaljerna blixtrar och över alltihop rullar en stor sorgekänsla som ett dundrande moln. Matti förklarar plötsligt att han vill göra slut för att han inte är žså där passionerat förälskad längrež, han vill känna sej knäsvag, annars får det vara. Camilla börjar genast packa, hon fimpar ciggen omgående och tar fram resväskan, börjar stuva ner sina saker, halsbanden, kläderna, dagboken, tandborsten, vattenfärgerna, sminket, glömmer inget. Och i hennes inre spirar nytt liv, okontrollerat, som tvingar fram beslut. Matti följer med till aborten, som medbrottsling, hon sövs, nu kommer du att somna, det kommer jag inte alls är det sista hon tänker innan hon försvinner. Sen ett tomrum, något är borta, han/hon utplånad, och nästa dag kommer och är sej lik och katten sover i papperskorgen...


Looft debuterade med kortromanen Men jag var redan där – berättelsen om Cecilia som kämpar med sitt liv, med ett nyss slocknat förhållande, med sina minnen av barndom och skoltid i brännande bilder. Hennes anorektiska tonår, pappa med ögon långt borta, mamma som bjuder på sockerkaka, en familj utan problem, eller med ett enda problem: Cecilia som inte ville äta. Allt är precist och avskalat, illusionslöst, sant. Looft prickar in en hel generationskänsla, i den sorgesamma svenska välfärden, med pappor och mammor som visserligen har det hyfsat ställt med pengar men som är så blixtsnabba på att hitta en annan och skilja sej att det ändå skallrar rätt kärleksfattigt om barnens frukostflingor.


Helena Looft är född 1961 och uppvuxen i huvudstaden. Hon är med i redaktionen för webb-tidningen Argus Area.