• Hemingways romaner och noveller i efterlängtad nyöversättning
  • Peter Glas nya roman Bärnstenskyssen styrs av läsaren
  • Ester Blenda Nordströms legendariska böcker i nyutgåvor
  • Dekius Lack attackerar blomboskoden
  • Franz Kafkas samlade skrifter i 18 volymer


De flesta frågar varför mina roman-

gestalter är så ensamma


Peter Glas intervjuar Anita Desai


Det är varmt i Cold Spring, en timmes tågresa från New York City. Det är i juli, solen gassar, inte ett moln på himlen. Anita Desai väntar på oss i slutet av perrongen, vänligt leende, vi ser henne på långt håll. Hon utstrålar karaktärsstyrka, levnadsvisdom, själslig precision. Det vita kraftfulla håret är bakåtstruket och fångat i knut i nacken. Hyacintblå fotsid klänning. Bara fötter i rejäla sandaler.

Vi kliver in i hennes automatväxlade bil som hon kör med lugna säkra rörelser. Först till hennes hus – en vit trävilla med veranda i en kompakt välskött trädgård. I februari kom hon hem från en månadslång resa till Mexiko och när hon steg över tröskeln möttes hon av flödande vatten. Rören hade frusit sönder, hela nedervåningen var genomdränkt. Som väl var hade inga manuskript eller liknande oersättliga saker skadats, men renoveringsarbetet är fortfarande inte färdigt. Vi går omkring i det tömda huset. Flera av golven har klarat sig alldeles utmärkt, det är robusta ekplankor, ett av golven har lagts om från grunden. Snart kan hon flytta tillbaka.

Sen kör vi till huset hon för närvarande hyr av en långtidsbortrest bekant, vi slår oss ner ett tag i vardagsrummet. Vi pratar om hennes böcker, om hennes bakgrund, om hennes tyska mor som studerade i Berlin, mötte sin blivande indiske make där och följde med honom till Indien där Anita och hennes syskon föddes och växte upp. Sen mitten av 80-talet har hon bott i USA. Vi pratar om hennes dotter Kiran Desai, även hon världsberömd författare som nu håller på att slutföra en väldig roman, så omfattande att hon måste korta ner manuskriptet till en bråkdel av den ursprungliga längden – "it's like cutting stone".

Vi stiger in i bilen igen och kör till en italiensk restaurang och äter lunch. Vi pratar om Mexiko, om ökenlandskap, om agaveväxter och apacheindianer, om migration, om EU:s flyktingpolitik, om stora och små bokförlag, om litterära agenter, om Sverige – som hon har besökt några gånger. Vi vandrar utmed Hudsonfloden, sitter på en bänk. Då och då antecknar jag nyckelord om vad vi pratar om och när vi sätter oss startar jag ljudinspelningen.

PG: Många av dina berättelser har huvudpersoner som är ivrigt sysselsatta med hitta sin plats i världen, sin roll, sin nisch. Det är fråga om väldigt ensamma personer, men deras ensamhet är inte passiv utan präglas av ett ihärdigt sökande, av en beslutsam kamp. De försöker råda bot på ensamheten genom att göra något, något speciellt, något som ger dem en funktion, något som ger deras liv en speciell mening. Håller du med om det?

Anita Desai. Foto: Peter Glas

AD: De flesta som intervjuar mig frågar varför mina romangestalter är så tillbakadragna, så ensamma. Du ställer en annan fråga: Söker de i själva verket efter samhörighet med omvärlden? Jag tror att de två frågorna hänger intimt samman. Världen är ju så överväldigande, det gäller särskilt i Indien, ett land med mer än en miljard invånare. Vad mina romangestalter försöker hitta är en liten plats där man kan vara sig själv, vara en individ, och inte behöver känna sig låst och styrd av familjen, släkten, traditionerna, historien – och ett sådant beteende leder ofta till ensamhet, rentav till att man börjar föredra ensamheten. Ensamheten är enklare. Men samtidigt känner man att det är nödvändigt att ha en förbindelse med omvärlden och det är det som är det svåra. När man söker kontakt med omvärlden – kommer omvärlden att sluka en? Eller kan man fortfarande ha någon form av kontroll över sitt liv?

PG: Dessa oerhört levande och fängslande personer som befolkar dina berättelser – är det figurer som du har uppfunnit eller är de delvis avporträtteringar av verkliga människor?

AD: Jag har aldrig baserat en romanfigur på bara en verklig person. Det är alltid en blandning av olika karaktärsdrag hämtade från flera olika personer. Och ofta är det så att jag bara vet något litet om en sådan person, bara några få fakta eller iakttagelser. Sedan tar fantasin vid och så börjar jag bygga upp en romangestalt utifrån det lilla jag vet. Att skriva en roman kan vara som att lägga ett pussel med små små bitar och man upptäcker att den biten passar där och den biten passar där. Sakta växer en helhet fram.

PG: Till exempel Dona Vera i Sicksackvägen – är hon delvis baserad på en verklig person?

AD: På flera. Det finns många sådana kvinnor som har rest från ett avlägset land, lämnat allt bakom sig, även sin personlighet, och uppfunnit en ny personlighet åt sig i det nya landet, skapat ett nytt påhittat jag som till sist känns verkligare än det ursprungliga jaget. Jag känner mer än en sådan kvinna i Mexiko och jag tror att det finns massor av före detta europé er i Latinamerika som lämnat sitt förflutna bakom sig och skapat sig ett nytt, väldigt annorlunda liv.

PG: Jag strök under en mening om Eric i Sicksackvägen: "Det var bara dumt att tro att han skulle kunna ansluta sig till de säkras och bestämdas skara..." Visst är det ofta så i dina böcker att huvupersonen är osäker på sig själv? Det gör, tycker jag, att läsningen blir ännu mer intressant och spännande eftersom man som läsare gärna identifierar sig med en osäker huvudperson.

AD: Javisst, och det anknyter till din första fråga, om valet man gör mellan ensamhet och samhörighet. Många av mina gestalter har upptäckt att de lever sina liv utan givna mål, utan given inriktning, kanske beroende på deras förflutna, deras uppväxt, som till exempel i Erics fall – hans släkt har ett så splittrat förflutet att han vill ta reda på hur allt ligger till, han vill försöka förstå det större sammanhanget – vilket kan vara svårt om man inte är en särskilt stark person. Det är sådana personer som är intressantast för mig som författare.

PG: Och för mig som läsare! Och jag noterar att du aldrig moraliserar i dina böcker. Du avslöjar aldrig för läsaren vad du själv tycker om dina romanfigurers beteenden, om vad som är berömvärt och vad som är klandervärt.

AD: Nej, det försöker jag undvika. Jag tycker alltid att det verkar förhastat och kortsynt att moralisera. När man prisar eller fördömer någon som man just har lärt känna handlar det nog mest om vad man själv brukar gilla och avsky och man gör det utan att veta särskilt mycket om personen ifråga. Ju mer man får veta om någon, desto tydligare blir det att man inte ska döma, inte ska moralisera.

Anita Desai. Foto: Peter Glas

PG: Så varför skriver du dessa böcker? Är det ditt sätt att söka en förbindelse till omvärlden?

AD: Jag vet inte riktigt. Så länge jag kan minnas har jag skrivit. Ända sedan jag var barn. Dels utifrån en kärlek till böcker och språk och ord, men också utifrån ett behov av att fästa allting på papper, försöka få grepp, försöka fånga ett undflyende ögonblick, rädda en bit av ett övergående tillstånd. Kanske för att hitta mening. Jag känner att det är enbart när jag skriver som jag kan göra det, eftersom jag har kontroll över livet när jag skriver. I den vanliga vardagen är världen mycket mer kaotisk.

PG: Man hör ofta att författarens drivkraft är en allmän otillfredsställelse och ångest och ett behov att få ordning på livet. Är det så för dig också?

AD: Jag är inte säker på att jag skulle välja ordet otillfredsställelse men kanske ordet ångest. En särskild sorts ångest man dras med tills man upptäcker att – ah, jag kan skriva om det här, jag kan få ner det på papper, och när man gör det upplever man att den där ångesten eller oron förändras eller klingar av och att man får en klarare syn på saker och ting.

PG: Är det så att skrivandet ger dig energi, eller är det tvärtom så ett du förlorar energi på att skriva? Kan skrivandet ta musten ur dig?

AD: Så här är det: Medan jag skriver är jag ofta alldeles uppfylld av energi, jag kan arbeta som i ett febrigt tillstånd, men det varar inte så länge, strax är det energiska tillståndet över och då kan jag känna mig utpumpad och urlakad och att jag inte kan göra något mer åt den här boken. Jag skulle kanske kunna göra mer, men det är svårt eftersom energin är slut.

Anita Desai. Foto: Peter Glas

PG: Och när du just har avslutat en bok, kan jag tänka mig, så har du levt med romanfigurerna tätt inpå dig i månader eller år och känner dem väldigt väl. Vad händer sen? Bleknar de bort ur ditt minne eller kommer du ihåg dem för resten av livet? Lika intensivt?

AD: Konstigt nog bleknar de bort ganska snabbt. Efter ett tag har jag till och med svårt att minnas namnen eller vilken bok de förekommer i. De går steg för steg förlorade i det förflutna, helt enkelt.

PG: Och du tar aldrig fram dina böcker och läser dem på nytt?

AD: Nej nej, det gör jag ytterst ogärna. Jag tycker att det är väldigt frustrerande att läsa mina egna böcker, för om jag gör det vill jag alltid stryka eller ändra var och varannan mening och göra om allting. Jag skulle nog – i princip – kunna ta en av mina böcker och skriva om den och göra den till en helt annan bok. Men det skulle jag ändå aldrig göra, det skulle inte vara ett vettigt sätt att använda sin tid.

PG: Kafka skriver någonstans att han ser på sig själv som bara en antenn som fångar in en berättelse någonstans ifrån, hans sak är bara att skriva ner den. Berättelserna kommer till honom som ren inspiration, han är bara sekreteraren som håller i pennan. Kan du uppleva ditt skrivande på det viset?

Anita Desai. Foto: Peter Glas

AD: Å, jag avundas honom, vilket underbart sätt att skriva! Nej, jag har fått kämpa med att skriva mina berättelser.

PG: Om du inte alls känner dig inspirerad en dag – kan du ändå sätta dig ner och skriva?

AD: Ja. Jag har faktiskt aldrig upplevt en sådan extrem inspiration som kan liknas vid att träffas av blixten och sedan bara skriva. Men det har funnits ögonblick i livet, ända sedan jag var liten och genom hela livet, ögonblick som jag aldrig glömmer och ständigt återkommer till. Och jag frågar mig ofta: Varför minns jag just dessa stunder så intensivt? Vad är det som är så speciellt med dem? Och det är ofta sådana ögonblick som blir till material i mitt skrivande. Jag börjar skriva om ett sådant minne och så småningom börjar det växa till något större. Ett sådant litet minne kan växa till en novell, flera sådana kan växa till en roman.

PG: Sådana ögonblick – skriver du ner dem i en anteckningsbok precis när det har hänt? Och kanske använder dem flera år senare?

AD: Så kan det vara. Jag kan skriva ner episoder på papperslappar. Se där – där finns det något som intresserar mig – och där – där finns det något som verkar ha en dold innebörd.

PG: Du känner på dig att det måste finnas något viktigt i en viss liten iattagelse.

AD: Ja. jag känner det på mig, och efterhand som boken börjar växa fram börjar jag förstå varför just den där detaljen var så viktig.


Anita Desais böcker ges i Sverige ut av Bakhåll.