Kattens skratt

Sture Dahlströmsällskapet, c/o Bakhåll, Box 1114, 221 04 Lund, faxnr: 046-12 61 82


Kattens skratt (1983, 1991, 2006) handlar om John Blixt (kallad Katten), en utfattig författare som går omkring på gatorna i London och svälter och fryser i en vargpäls. Han är naken under pälsen, så när som på en tidning bunden med ett snöre runt magen. Han är förtvivlat ensam, utom stunderna när han har ihop det med Patricia, en fnaskande sköterska på en slumklinik. Ibland stöter han ihop med Mick som ordnar en del födkrokar åt honom, vikariejobb som biomaskinist, spökskrivare åt en författare som har fått förskott från ett förlag men inte lyckas få ur sig något manus. En gång klär Mick upp Katten och skickar ut honom som eskort åt en rik turistande ensam dam som behöver någon att gå på teater och restaurang med, och det slutar förstås i kalabalik – Katten är nämligen en fullkomligt kompromissovillig konstnärssjäl, det är omöjligt för honom att ikläda sig rollen som vanlig skötsam medborgare.
     Så kommer plötsligt framgången: ett förlag i New York blir intresserat av hans manuskript, tecknar kontrakt med honom och börjar skicka feta checkar varje månad för att han ska skriva klart. Katten börjar leva lyxliv på Ritzhotell och guldkrogar. Han får massor med pengar, så mycket han ber om, snart börjar han med förtjusning strö pengar omkring sig helt otyglat.
     Han förväntas också ändra och rätta sina manuskript efter förlagets direktiv, för att det ska passa för den stora pocketkundkretsen i USA och filmmakarna i Hollywood. Det är då allt börjar kännas fel, allt det falska och penningstyrda börjar stå honom upp i halsen. Hela hans tillvaro är i gungning av detta märkliga som har hänt: han som längtade efter framgång har nu fått framgång, men framgången är ihålig. Det kaos som utbryter är ett kaos av sorten som bara Dahlström är mäktig att skildra.
     Romanen Kattens skratt är en äkta dahlströmskt "galen" historia, ändå har den delvis verklighetsbakgrund. Dahlström hade fått romanen Cuckoo's Progress (svensk titel: Gökmannen) utgiven av Olympia Press i New York 1971 och i London 1972, men Olympia Press gick kort senare i konkurs. Han försökte då få boken antagen på andra förlag och fick napp hos det stora förlaget M Evans i USA för utgivning i jätteupplaga. Tyvärr satte förlaget igång med att härja i boken. Redaktörerna vill anpassa boken till marknaden och ta bort all anarkistisk fantasi och galenskap ur den. Dahlström protesterade och M Evans-utgivningen blev aldrig av.
     Under tiden hade den store filmregissören Sam Peckinpah läst Olympia Press-utgåvan och bestämt sig för att filma boken. Han tog kontakt med Sture 1976. Sture bjöds till London och inkvarterades i Peckinpahs fashionabla våning med uppdraget att skriva om boken till filmmanus. Peckinpah var för det mesta berusad och hans anställda levde i skräck för hans hemska humör, tokiga saker hände som blev underlag till scener i Kattens skratt. Dessvärre fick Peckinpah en svår hjärtinfarkt 1977. Sture fick betalt för filmrättigheterna och manusskrivandet men filmen blev aldrig gjord.
     Kattens skratt är ytterligare en volym i sviten av Bakhålls nyutgåvor av Sture Dahlströms legendariska böcker. I samma utförande har tidigare följande utkommit: Den galopperande svensken (2001), Den store Blondino (2002) Gökmannen (2003), Tango för enbenta (2003) och Huggormens tid (2004).
     Bakhålls nyutgåva är inte en enkel reprintutgåva av förstaupplagan från 1983 utan en från grunden nygjord bok. Ny sättning, högkvalitativt bokpapper, sydda ark, hårda pärmar, skyddsomslag, ingen möda har sparats. Det är en stor glädje för Bakhåll att få presentera boken i detta extra vackra och påkostade utförande.

Sture Dahlström: Kattens skratt. ISBN 10: 91-7742-246-5; ISBN 13: 978-91-7742-246-4.




Första sidorna ur: Kattens skratt.

Det blåsuddiga gatljuset slocknar mellan ett och tre, jag dåsar till en stund, glömmer mitt kaotiska londonliv, sover djupt till slut, drömmer om vinden och träden. Oftast drömmer jag om stora lövträd, det är alltid mörkt i mina drömmar men jag vet att träden finns där, jag kan höra dem, känna det tunga grenverket där ute. Ibland tycker jag att vinden blåser undan mörkret, jag börjar uppfatta lövens form, känna vinden mot ansiktet. Det är då jag börjar skratta . . .
    Senare i drömmen framträder människorna. Jag ser dem klart och skarpt, varje detalj, smutsen under naglarna, skorna, de långa röda tungorna, mjället som stiger likt salt ur deras hårbottnar . . .

Utsikten från min bostad är hänförande om jag öppnar takluckan och sticker upp huvudet i ljuset. Håller jag luckan stängd kunde jag lika gärna vara blind eftersom rummet saknar både fönster och elektriskt ljus. Faktum är att det saknar det mesta. Men det är ganska varmt - i varje fall där jag sitter. Jag har nämligen placerat min skrivmaskin tätt intill skorstensstocken och arbetar med ryggen mot det varma teglet och fötterna instuckna i sovsäcken. För säkerhets skull har jag min gamla vargskinnspäls inom räckhåll. Pälsen och sovsäcken är mitt enda verkliga hem. Allt annat är osäkert och flytande.
    Jag har inte ätit idag heller och det är snart kväll. När jag är hungrig skriver jag mest om mat. Det är i början, innan de värsta hungerkänslorna har lagt sig. Senare, när jag blir matt och yr, orkar jag inte skriva alls. Jag sitter och bläddrar i mitt manuskript, reser mig sakta och går ett par varv runt skorstenen, klättrar upp och öppnar takluckan där jag sätter mig och ser ut över staden. Ibland slumrar jag till en stund och tycker att den väldiga staden glider in i min mun med katedraler och stenlejon och kopparmonument. När jag vaknar är jag tung av järn och sten, engelsmännen reser sig likt vitögda hingstar ur min onda sömn, böjer sig ut och in i mitt liv, disciplinerade och vänliga och tysta.
    Men oftast är det kvinnor jag drömmer om. Kvinnor jag har mött på gatan eller kvinnor som jag vet finns någonstans under mig i den väldiga byggnaden. Ljusa långa kvinnor framför skrivmaskiner och datorer, kvinnor uppblåsta av skilsmässor och sjukdomar, lätta kvinnor som stiger likt ballonger av trötthet tills de dunsar mot taket där de blir liggande tysta och svullna och drunknade i den cancerblå röken. Det är dem jag fantiserar om i min vindsvärld, det är dem jag talar med i min ensamhet, det är dem jag förföljer under oändliga buss- och undergroundsresor som leder till ingenting.
    Min bostad är en vind ovanpå den vanliga vinden. Jag är ensam högst upp i en knakande byggnad som rör sig i blåsten och lutar sig över staden som ett suckande träledat djur. Det är bara gårdskarlen Nat som känner till att jag bor här. Jag hyr den oisolerade vinden av honom för tre pund i veckan. (Jag tvingar den där utsvultna författarstackaren att leva som en ljusskygg Quasimodo under de knarrande takbjälkarna, att använda rep och brandstegar för att ta sig ut och in, han är nån slags svensk, skriver, till vilken nytta är sådant, fråga inte mig, men tre pund är också pengar, han stör ju ingen, kommer och går som en skugga. Bara han inte ligger och dör där uppe, liklukten skulle kännas i hela kvarteret, utlänningar luktar värre än engelsmän, vem är han, har han ett namn, har han uppehållstillstånd, vad rör det mig bara han betalar hyran.)
    Fastigheten täcker ett helt kvarter. Under fötterna har författaren oändliga skikt av läkarmottagningar och advokatkontor. Längst ner och tunga av guld ligger bankerna. De är, i likhet med helvetet, förankrade direkt i jorden. Högst upp och närmast änglarna har vi konsten och fantasin och poesin, jag, jag, jag, lätt och bevingad och med gamla tidningar till underkläder. Mager som en geting. En slö giftfri geting utan initiativ, en geting som ständigt måste ha impulser utifrån för att kunna fortsätta, en insekt fastfrusen på en vind över vintern utan att kunna företa sig något, en honungssamlare utan riktning, gyroskop, program. Men en geting som just nu älskar mottagningssköterskan hos en åldrig läkare på sjunde våningen. Den gamle doktorn är en kvarleva sen Dickens tid. Hans patienter liknar figurer i ett vaxkabinett. Kanske är hans praktik en filial till Madame Tussaud, kanske är alltihop en enda stor bluff.