Sture Dahlström: Kattens skratt. ISBN 10:
91-7742-246-5; ISBN 13: 978-91-7742-246-4.
Det blåsuddiga gatljuset slocknar mellan ett och tre, jag
dåsar till en stund, glömmer mitt kaotiska londonliv, sover
djupt till slut, drömmer om vinden och träden. Oftast
drömmer jag om stora lövträd, det är alltid mörkt i mina
drömmar men jag vet att träden finns där, jag kan höra
dem, känna det tunga grenverket där ute. Ibland tycker
jag att vinden blåser undan mörkret, jag börjar uppfatta
lövens form, känna vinden mot ansiktet. Det är då jag
börjar skratta . . .
Utsikten från min bostad är hänförande om jag öppnar
takluckan och sticker upp huvudet i ljuset. Håller jag
luckan stängd kunde jag lika gärna vara blind eftersom
rummet saknar både fönster och elektriskt ljus. Faktum är att
det saknar det mesta. Men det är ganska varmt - i varje
fall där jag sitter. Jag har nämligen placerat min
skrivmaskin tätt intill skorstensstocken och arbetar med ryggen
mot det varma teglet och fötterna instuckna i sovsäcken.
För säkerhets skull har jag min gamla vargskinnspäls inom
räckhåll. Pälsen och sovsäcken är mitt enda verkliga hem.
Allt annat är osäkert och flytande.
Sture Dahlströmsällskapet, c/o Bakhåll, Box 1114, 221 04 Lund, faxnr: 046-12 61 82
Kattens skratt (1983, 1991, 2006) handlar om John Blixt (kallad Katten), en utfattig författare som går
omkring på gatorna i London och svälter och fryser i en vargpäls. Han är
naken under pälsen, så när som på en tidning bunden med ett snöre runt
magen. Han är förtvivlat ensam, utom stunderna när han har ihop det med
Patricia, en fnaskande sköterska på en slumklinik. Ibland stöter han ihop
med Mick som ordnar en del födkrokar åt honom, vikariejobb som
biomaskinist, spökskrivare åt en författare som har fått förskott från ett
förlag men inte lyckas få ur sig något manus. En gång klär Mick upp Katten
och skickar ut honom som eskort åt en rik turistande ensam dam som behöver
någon att gå på teater och restaurang med, och det slutar förstås i
kalabalik Katten är nämligen en fullkomligt kompromissovillig
konstnärssjäl, det är omöjligt för honom att ikläda sig rollen som vanlig
skötsam medborgare.
Så kommer plötsligt framgången: ett förlag i New York blir intresserat av
hans manuskript, tecknar kontrakt med honom och börjar skicka feta checkar
varje månad för att han ska skriva klart. Katten börjar leva lyxliv på
Ritzhotell och guldkrogar. Han får massor med pengar, så mycket han ber om,
snart börjar han med förtjusning strö pengar omkring sig helt otyglat.
Han förväntas också ändra och rätta sina manuskript efter förlagets
direktiv, för att det ska passa för den stora pocketkundkretsen i USA och
filmmakarna i Hollywood. Det är då allt börjar kännas fel, allt det falska
och penningstyrda börjar stå honom upp i halsen. Hela hans tillvaro är i
gungning av detta märkliga som har hänt: han som längtade efter framgång
har nu fått framgång, men framgången är ihålig. Det kaos som utbryter är
ett kaos av sorten som bara Dahlström är mäktig att skildra.
Romanen Kattens skratt är en äkta dahlströmskt "galen" historia, ändå har
den delvis verklighetsbakgrund. Dahlström hade fått romanen Cuckoo's
Progress (svensk titel: Gökmannen) utgiven av Olympia Press i New York 1971
och i London 1972, men Olympia Press gick kort senare i konkurs. Han
försökte då få boken antagen på andra förlag och fick napp hos det stora
förlaget M Evans i USA för utgivning i jätteupplaga. Tyvärr satte förlaget
igång med att härja i boken. Redaktörerna vill anpassa boken till marknaden
och ta bort all anarkistisk fantasi och galenskap ur den. Dahlström
protesterade och M Evans-utgivningen blev aldrig av.
Under tiden hade den store filmregissören Sam Peckinpah läst Olympia
Press-utgåvan och bestämt sig för att filma boken. Han tog kontakt med
Sture 1976. Sture bjöds till London och inkvarterades i Peckinpahs
fashionabla våning med uppdraget att skriva om boken till filmmanus.
Peckinpah var för det mesta berusad och hans anställda levde i skräck för
hans hemska humör, tokiga saker hände som blev underlag till scener i
Kattens skratt. Dessvärre fick Peckinpah en svår hjärtinfarkt 1977. Sture
fick betalt för filmrättigheterna och manusskrivandet men filmen blev
aldrig gjord.
Kattens skratt är ytterligare en volym i sviten av Bakhålls nyutgåvor av
Sture Dahlströms legendariska böcker. I samma utförande har tidigare
följande utkommit: Den galopperande svensken (2001), Den store Blondino
(2002) Gökmannen (2003), Tango för enbenta (2003) och Huggormens tid
(2004).
Bakhålls nyutgåva är inte en enkel reprintutgåva av förstaupplagan från
1983 utan en från grunden nygjord bok. Ny sättning, högkvalitativt
bokpapper, sydda ark, hårda pärmar, skyddsomslag, ingen möda har sparats.
Det är en stor glädje för Bakhåll att få presentera boken i detta extra
vackra och påkostade utförande.
Första sidorna ur: Kattens skratt.
Senare i drömmen framträder människorna. Jag ser
dem klart och skarpt, varje detalj, smutsen under
naglarna, skorna, de långa röda tungorna, mjället som stiger likt
salt ur deras hårbottnar . . .
Jag har inte ätit idag heller och det är snart kväll. När
jag är hungrig skriver jag mest om mat. Det är i början,
innan de värsta hungerkänslorna har lagt sig. Senare, när
jag blir matt och yr, orkar jag inte skriva alls. Jag sitter
och bläddrar i mitt manuskript, reser mig sakta och går ett par
varv runt skorstenen, klättrar upp och öppnar takluckan
där jag sätter mig och ser ut över staden. Ibland slumrar
jag till en stund och tycker att den väldiga staden glider in i
min mun med katedraler och stenlejon och
kopparmonument. När jag vaknar är jag tung av järn och sten,
engelsmännen reser sig likt vitögda hingstar ur min onda sömn,
böjer sig ut och in i mitt liv, disciplinerade och vänliga och
tysta.
Men oftast är det kvinnor jag drömmer om. Kvinnor jag
har mött på gatan eller kvinnor som jag vet finns
någonstans under mig i den väldiga byggnaden. Ljusa långa
kvinnor framför skrivmaskiner och datorer, kvinnor
uppblåsta av skilsmässor och sjukdomar, lätta kvinnor som
stiger likt ballonger av trötthet tills de dunsar mot taket
där de blir liggande tysta och svullna och drunknade i den
cancerblå röken. Det är dem jag fantiserar om i min
vindsvärld, det är dem jag talar med i min ensamhet, det är dem
jag förföljer under oändliga buss- och undergroundsresor
som leder till ingenting.
Min bostad är en vind ovanpå den vanliga vinden. Jag är
ensam högst upp i en knakande byggnad som rör sig i
blåsten och lutar sig över staden som ett suckande träledat
djur. Det är bara gårdskarlen Nat som känner till att jag
bor här. Jag hyr den oisolerade vinden av honom för tre
pund i veckan. (Jag tvingar den där utsvultna
författarstackaren att leva som en ljusskygg Quasimodo under de
knarrande takbjälkarna, att använda rep och brandstegar för
att ta sig ut och in, han är nån slags svensk, skriver, till
vilken nytta är sådant, fråga inte mig, men tre pund är
också pengar, han stör ju ingen, kommer och går som en
skugga. Bara han inte ligger och dör där uppe, liklukten
skulle kännas i hela kvarteret, utlänningar luktar värre än
engelsmän, vem är han, har han ett namn, har han
uppehållstillstånd, vad rör det mig bara han betalar hyran.)
Fastigheten täcker ett helt kvarter. Under fötterna har
författaren oändliga skikt av läkarmottagningar och
advokatkontor. Längst ner och tunga av guld ligger bankerna.
De är, i likhet med helvetet, förankrade direkt i jorden.
Högst upp och närmast änglarna har vi konsten och
fantasin och poesin, jag, jag, jag, lätt och bevingad och med
gamla tidningar till underkläder. Mager som en geting. En
slö giftfri geting utan initiativ, en geting som ständigt
måste ha impulser utifrån för att kunna fortsätta, en insekt
fastfrusen på en vind över vintern utan att kunna företa sig
något, en honungssamlare utan riktning, gyroskop,
program. Men en geting som just nu älskar
mottagningssköterskan hos en åldrig läkare på sjunde våningen. Den
gamle doktorn är en kvarleva sen Dickens tid. Hans patienter
liknar figurer i ett vaxkabinett. Kanske är hans praktik en
filial till Madame Tussaud, kanske är alltihop en enda stor
bluff.