Jag lyfter upp väskorna och går genom den heta
septembervinden mot rue de Seine, stannar ibland och tittar i
konstgalleriernas fönster. Allt är sig likt, allt är grönt och hotfullt. Bli inte
upphetsad nu, Sonson, men precis bakom dig hänger en äkta
Rabelais, en stor levande Pantagruel. Jag har inte sett den än,
men jag känner den genom fönsterrutor och bilar och kroppar,
en barockmagad magnetisk duk som tvingar mig rakt igenom
trafiken över till andra sidan gatan. Jag står där och stirrar på
den med hängande armar. Svart. Förgyllda tunnor som sticker
ut ur svart evighet. Min. En altartavla för min sovrumsvägg.
Fruktbarhetstunnor. Hannar. Machos.
Bakhålls efterlängtade nyutgåva
En nyutgåva av boken som sällskapet efter en lång omröstning
utnämnde till en av Stures tre bästa.
Bakhålls nyutgåva av Gökmannen är inte en enkel reprintutgåva av
förstaupplagan från 1975 utan en från grunden nygjord bok. Ny
sättning, högkvalitativt bokpapper, trådade ark, hårda pärmar,
skyddsomslag, ingen möda har sparats. Det är en stor glädje
för Bakhåll att få presentera boken i detta extra vackra och
påkostade utförande.
Sture Dahlströmsällskapet, c/o Bakhåll, Box 1114, 221 04 Lund, faxnr: 046-12 61 82
Första sidorna ur: Gökmannen.
Tunnorna är fulla av något som tillhör mig, plötsligt vet jag
att jag måste äga dem.
Galleriet är litet, kan bara visa sex dukar. Jag går in och
klappar i händerna. Gallerigubben kommer upp ur ett hål i
golvet. Vad gör han där nere? Är hans källare full av
utmärglade konstnärer som målar och sjunger? Står de där i långa
tader med fötterna fastkedjade vid väggarna? Gråter de?
Gubben liknar en biskop.
"Talar ni latin?"
"Förlåt, jag förstår inte?"
"Ni borde tala latin."
"Vad kan jag stå till tjänst med?"
"Jag är intresserad av den där duken. Är konstnären här?"
"Ett ögonblick bara."
Han har kanske tusentals målare där nere. Avlopp och
källare och mörka droppande katedraler ångande av råttätande
konstnärer.
Han försvinner ner genom hålet. Nu låser han upp och tar
av honom fotbojorna. Målarens huvud stiger upp ur golvet. Han
är en liten orolig man med korta armar och egendomligt huvud.
Det är något större än en apelsin. Den gamle vill skala det och
hugga löständerna i det. Hur kan sådana tavlor växa fram ur
ett så litet huvud? Han är en liten pärlhöna med klasar av ägg
växande utmed den röda ryggraden. Jag respekterar honom.
Jag ler mot honom och mot målarna i hela världen.
"Tunnorna. Jag vill köpa dina tunnor."
Han ser på mina skor. Sådana skor köper inga tunnor. Han
ser på mina elegånta vä skor. Kanske. Tror du jag driver med
dig?
Han tittar triumferande på gubben. Någon tycker om hans
arbete; någon vill betala för det, någon vill tala med honom
om hans älsklingsbarn, en konstälskande väskman vill betala
sextonhundra franc och lämna ett tomrum på väggen som kan
fyllas med ett nytt ägg som redan är på väg. Han kommer att
kunna skriva till sina föräldrar och tala om att han har sålt en
duk. Sextonhundra är för billigt.
"Billigaste priset om jag tar den med mej direkta"
"Tio procents rabatt."
"Du ger galleriet minst tretti. Tusen franc?''
Han ser på gubben. De behöver pengarna. Han tänker på
äggen inom sig, känner dukarna stiga i sig, han tänker på påsar
med mat, han tänker på kvinnor och bilar och nya utställningar.
Lilla pärlhöna. Värp gulddukar åt oss, vi behöver dig mer än
du anar. Hans apelsinhuvud än inte spänt längre, det har blivit
ett förkrympt indianansikte. Det har blivit sexhundra franc
mindre.
"Tack. Jag vet att den är värd mer. Minst tvåtusen. Kanske
femtitusen."
"Inte än. Senare kanske."
"Pruta aldrig på dukarna, här har du sextonhundra."
Gubben tar hand om pengarna, luktar på sedlarna och lägger
dem i en liten plåtlåda.
Jag går mitt i gatan, en pojke springer bakom mig med tavlan
på en kärra. Jag är tillbaka igen, allt är friskt och nytt, små
parisiskor klapprar mot asfalten, gamla affischer ser på mig ur...
dammiga fönster och godkänner mitt köp. Katedralen nickar
välkommen mot mig med dånande klockor i händerna.