Första sidorna ur: Den galopperande svensken.

Jag tänder en ny tändsticka, håller den mot de gula pappersarken och kastar ut dem genom tågfönstret ett efter ett. Det svaga ljuset mot min hatt, det flammande papperet i min hand, tåget som böjer sig in i den sjätte Augusti. Bränna djävulen ur er papper och se er sjunka och dö i den gnistblåsta sanden utmed rälsen och det regnar ute.
    "Bäst du är försiktig med elden så du inte tänder på hela skogen." Röster. Alltid röster.
    Tjugo kilo musik avrättad nu. Tenorerna kvar och basarna och körerna. Ormarna kommer att äta upp er i natt, körer.
    "Lägg av det där eldandet nu, det är ju livsfarligt för fan."
    Mina kära landsmän. Deras oroliga porslinshänder och elfenbenskranier, deras nervösa svarta skor och styva hår. Bäst att le mot dem och lugna dem.
    "En opera måste brinna tre gånger innan den är renad. Det som finns kvar efter tredje reningen är musik. Sanningen."
    De hör inte på.
    Mozart. Du hade rätt när du skrev att en kompositör måste leva ett liv i celibat. Som en gud. Stänga inne lusta och slapphet. Hålla sig för sig själv och lyssna på sin själ.
    "Hämta konduktören nån!"
    "Konduktören sover, mina herrar. Lokföraren ligger raklång på golvet långt där framme. Puccini sover, Wagner sover, Rossini sover och har gömt sig i min resväska. Mozart sover kall och platt och sammanvikt i min röda pyjamas. Alla sov . . ."
    "Håll käften nu va?"
    "Alla sover utom jag. Jag är död. Död men på väg mot uppståndelse. Jag sjunker sakta genom åren mot kyrkogårdens botten där åns osynliga gravgolvssköljande armar kommer att finna mig till slut och föra mig sakta och varsamt ut i Östersjön och Atlanten till New York. Ett nytt liv kommer att börja, mina herrar, ett nytt och bättre liv."
    "Jävla fyllon på tågen nu för tiden. Släng av fanskapet bara."
    "New York. Jag är på väg till New York. Snart slipper jag se er, era förbannade rövhål."
    "Finns det ingen polis på tåget? Mannen är ju berusad."
    "Så fort nån säjer saker som ni inte har hört förut är han berusad. Det här är antagligen första gången i ert liv ni träffar en kompositör. En kompositör! Vad vet ni om musik? Vad vet ni om mej och mitt skapande liv? Ingenting. Vad vet ni om min bakgrund och mina föräldrar? Kan ni se deras små ansikten som följer efter mig utanför fönstret? Naturligtvis inte. Men jag ser dem, ser deras cirklande händer där de ligger bredvid varandra som små högar under sockersäckslakanen, insvepta och fumlande och ängsliga."
    "Är det nån som förstår vad han menar?"
    "Dom kan vara döda när jag kommer tillbaka från Amerika. Graven med de gamla vissnade kransarna, psalmerna som försvinner utmed bergssidan, deras . . ."
    "Idiot!"
    "Deras trötta stämmor stiger och sjunker, deras döda, lerblå, gravvårdsspräckande tankar instängda och glömda . . ."
    "Ge honom en sup så det blir tyst!"
    "Se på dem, Herre I Se på deras ruskiga berusade ansikten och meningslösa händer. Se på dem och glöm dem och koncentrera dig på mig. Hela mitt liv har jag arbetat för dig, byggt skönhet och sanning till din ära, fyllt ditt altare med helig musik. Till din ära har jag bränt åtta operor. Vem – utom jag – bränner operor till din förnöjelse? Ingen. Man har bränt lamm och kalvar, till och med människor, men du har aldrig tidigare sett någon offra musik."
    Kupén är tätt packad med ilskna vita ansikten. Ingen av dem kan längre öppna munnen. Läpparna är tätt hopklistrade av hat och ondska, orden växer och sväller i deras munhålor – om de inte släpper ut dem kommer tänderna att smälta och sippra ut genom näsborrarna som flytande karies.
    Bergman står upp och skriker: "När jag offrar offrar jag rikligt, det ligger i min natur. Du vet vad för slags man jag är. Tänk på det, Herre. Jag är utvald. En man som skapar ande där det endast finns död materia och materialism, en värdefull medborgare i samhällets tjänst, en medborgare vars järnskugga kommer att vila tung över vårt lands historia."
    Ett äldre par går baklänges ut ur kupen, en kvinna sträcker sig efter sin väska. Snart är jag av med dem.
    "Endast de superkänsliga förstår mig, endast de dubbelsjälade kan tillgodogöra sig min musik!"
    "Skit."

Bakhålls efterlängtade nyutgåva

En nyutgåva av den vid det här laget moderna klassikern. De tidigare utgåvorna – Cavefors 1977, Mosquito 1984, Norsteds 1991 – är samtliga sedan länge slutsålda.
    Det här är Sture Dahlström i absolut toppform.
    Det är den vilda berättelsen om komponistgeniet Bergman-Wasa som reser runt i världen och komponerar nationalsånger åt nygrundade stater.
    Boken öppnar magnifikt med att Bergman sitter på ett tåg genom Sverige och eldar upp sin nya opera, tänder eld på notblad efter notblad och kastar ut genom fönstret. "Lägg av med det där eldandet nu, det är ju livsfarligt för fan" protesterar någon i kupén. Bergman förklarar sakligt att en opera måste brinna tre gånger innan den är renad. "Det som finns kvar efter tredje reningen är musik" – och fortsätter elda. Medresenärerna lämnar kupén en efter en, den där är ju galen! När Bergman upptäcker att alla har gått känner han sig lite ensam och flyttar över till nästa kupé, som är fullsatt. Han pressar sig in och hamnar bredvid en mycket vacker kvinna i strikta kläder, gissningsvis läkare eller advokat, kanske domare. Hon sover djupt och gungar med i tågets rörelser. I kurvorna pressar hon omedvetet sitt starka sportiga ben fullt av simning och tennis mot hans. Bergman kan inte hindra sig själv från att inleda en försåtlig förförelse. Han låter sin hand sakta arbeta sig upp mellan benen på henne alltmedan hon i sömnen glider längre och längre ner på sätet...
    Därmed är bokens båda grundackord anslagna: Det handlar om konstnärligt skapande och om förförelse. Bergman är världsmästare i bådadera, trots att han för det mesta beter sig som en komplett galning. Hans första ambition är att alla, precis alla, ska nås av hans musik. Han ska inte bara nå alla levande hörande varelser i hela världen – det är inte nog! – han ska också uppfinna teknisk apparatur så att hans musik även kan höras av alla stendöva. Och av alla döda, och av alla ofödda. Hans andra ambition är att erövra alla kvinnor i hela världen.
    Bergman för en inre dialog med herr Mozart och herr Beethoven om hur viktigt det är för ett geni med såväl celibat som sexuell hyperutlevelse, allt för att den ångande heta passionen ska kunna fångas upp och få sitt uttryck i konsten, i musiken, gestaltas, förevigas.
    Han samlar gamla röntgenapparater i mässing för att han gillar att förföra kvinnor inuti sådana anläggningar. Han övertar en påfågelfarm, men fåglarna förökar sig i en sådan fart att de hotar att kväva honom. Han köper ett utdömt sjukhus som visar sig ha kvarglömda åldringar på vinden. Han för ett privat krig mot de stora flygbolagen och bombarderar flygplan med en romersk kastmaskin. Han förför kvinnor och blir ideligen själv förförd, allt i ett rasande tempo över 345 täta sidor.
    Den galopperande svensken är Sture Dahlströms mest galna och mest bedårande verk. Bergmans maniska upptäcksresa genom tillvarons sexuella och konstnärliga dimensioner är en glupande odyssé genom hela människosjälens meningstörstande universum. Vi drivs, manas, slungas framåt i en hetsig härlig berättelse som inkapslar all konsts väldiga ofrånkomliga klokhet och samtidiga ofantliga nödvändiga galenskap.

Bakhålls nyutgåva är inte en enkel reprintutgåva av förstaupplagan från 1977 utan en från grunden nygjord bok. Ny sättning, högkvalitativt bokpapper, trådade ark, hårda pärmar, skyddsomslag, ingen möda har sparats. Det är en stor glädje för Bakhåll att få presentera boken i detta extra vackra och påkostade utförande.