Första sidorna ur: Jag tänker ofta på Céline.

Jag hade spelat med en dansk orkester hela sommaren. Nu var jag på väg till Grand Hotel i Lund där vi hade fått engagemang under vinterhalvåret. Jag hade aldrig varit i Skåne och allt jag visste om Lund var att stan var full av studentskor och böcker och doktorshattar. Det passade mig precis. Jag la hatten över ansiktet och sov en stund medan tåget i min första skånska dröm åt sig fram över en oändlig slätt med blå vindar och brinnande kor som hostande lutade sig mot träden. En timma senare hoppade jag av tåget och tog en taxi till Grand med mina instrument. Jag tyckte om stan direkt och jag tyckte om Grand som luktade god mat och bonvax och punsch. Två uråldriga rockvaktmästare som liknade Sven Hedin hjälpte mig till estraden med basen och gitarren.
      Samma eftermiddag trängdes jag på studenternas rumsförmedling där jag fick tips om ett rum i en villa i utkanten av stan. Jag lånade en cykel på Grand och gav mig iväg till min nya adress.
      Villan låg i närheten av dårhuset, vilket jag tog som ett gott tecken. Min blivande hyresvärd var nån slags dårvakt på hospitalet. Jag tyckte han tittade forskande på mig när han visade mig rummet.
      Jag bestämde mig direkt. Rummet var stort och ljust och hade förbindelse med ett annat rum. Jag hoppades värden skulle hyra ut det andra rummet till en flicka som läste medicin och hade långa genomskinliga ben och höga lyssnande stetoskopbröst. Jag skulle tvinga henne att undersöka mig varenda kväll.
      Jag betalade min första månadshyra och cyklade tillbaka till Grand.
      Jag var lite över tjugo och full av drömmar och energi. Jag ville spela jazz och jag ville läsa böcker och försöka lära mig att skriva om musik och kärlek och vänskap och död och allt annat som var värt att skriva om. I Lund fanns det tusentals jazzintresserade unga människor och miljoner böcker, och studentrummen var fulla av gulhåriga, tattarsvarta, kopparröda tjejer som ville komma igång med kärleken och studierna och livet nu när det förbannade kriget äntligen var slut. Det skulle bli en bra vinter. Och nästa år skulle vi resa ut i Europa och spela. Framför mig låg Paris och London och Madrid och Milano där jazzhungriga människor väntade på oss i rökiga källarlokaler och danspalats. När vi hade betat av Europa skulle vi ordna jobb i Chicago och New York och New Orleans och spela tills vi blev blåa av blues -- vi skulle kanske spela på en hjulångare. Men just nu var det Lund och det var ingen dålig början. Jag åt lunch på Grand och gick sen en runda för att titta på stan och tjejerna och biblioteket.
      Första danskvällen artade sig bra. Jag satt längst fram på estraden och hade närkontakt med publiken. Mina elgitarrsolon gick rakt in i munnen på de förbidansande flickorna. Jag älskade dem var för sig och jag älskade dem tillsammans och ville släpa hem dem till mitt nya rum och göra dem med barn en efter en i mörkret -- de fula först. Jag pratade med några av dem under pauserna men alla hade killar med sig och det blev inget napp. Till slut gav jag upp och när kvällen var över cyklade jag hem till min ensamma säng.
      Min hyresvärd satt uppe och väntade på mig. Han ville presentera sin andra hyresgäst för mig och följde med upp till dubbletten där en vildögd jättelik man satt tyst på sin säng och stirrade på oss. Han såg ut att väga hundrafemtio kilo och hade slappa mesiga händer. Han såg ledsen ut och plockade nervöst med en massa fullskrivna papper. Det tjocka bruna håret såg konstgjort ut och växte i en enorm virvel på hans massiva skalle. Han hette Fabian och ville vi skulle gå.
      Utanför dörren förklarade min hyresvärd att Fabian brukade få följa med honom hem några kvällar varje vecka. Han behövde komma ut bland vanligt folk ibland. Vänja till sig. Det är en snäll och foglig människa. Prata gärna med honom en stund då och då, det mår han väl av. Godnatt.
      Jag gick in till mitt. Vad i helvete var detta? En dårfilial?
      Dörren mellan våra rum var stängd. Jag smög fram och la örat mot den. Fabian prasslade med lakanen därinne.