Jag skrattar högt i mitt ensamma rum. Mitt skratt skallar mellan
väggarna och ekar bort över hustaken där det sjunker och lägger sig
tunt och genomskinligt över mina tidigare skratt.
Sture Dahlströmsällskapet, c/o Bakhåll, Box 1114, 221 04 Lund, faxnr: 046-12 61 82
Ofta kör han Nobelbluffen. Han söker upp litterära kretsar i USA, Spanien,
Italien, Frankrike och låtsas vara en av medlemmarna i Svenska Akademien
som är ute och inspekterar nobelpriskandidater. Han blir rundligt smörjd,
bor på lyxhotell äter brakmiddagar och tar emot väldiga mutor.
Hans specialitet som avantgardefilmare är dubbelexponeringar. Och
trippelexponeringar och ända upp till tiofaldiga överlagringar på en och
samma remsa.
Han far till Cannes och kommer över pengar så att han kan sätta igång ett
av avantgardefilmens största projekt någonsin, med tvåhundratusen
statister. Han filmar improviserat förstås, utan manus, till och med utan
film i kameran. Det han genomför är spektakel, han iscensätter revolter.
"Liv är lidande, säger Buddha. Och vad säger jag? Jag säger att skrattet är
det enda motgift vi har. Skrattet och kärleken. Och filmen. Mitt motgift är
rörliga bilder."
Han blir kidnappad och bortförd till en sydosteuropeisk diktaturstat som
symboliserar den kastrerade och instängda konsten. (Kastrerade: Fitzenstrahl
är den enda mannen som duger till befruktning och måste följaktligen hjälpa
samtliga statens kvinnor till grossess. Instängda: det finns inga vägar ut ur
landet, alla utfarter böjer av och leder in i landet igen.) Alla landets
medborgare beter sej styrt och konstlat. Till sist visar det sej att hela
diktaturstaten är en filmstudio som isolerat sej från omvärlden och lever
sitt eget liv i enlighet med det tjugo år gamla helsjuka tvångsmässiga
manuskriptet. En parallell är den möglande symfoniorkestern i Piruett för
kannibaler. Sinnebilder för hur konsten inte får vara.
Första sidorna ur: Den store Blondino (pocket).
Utanför mitt fönster dånar den sönderskrivna, söndermålade
staden där konstnärerna har suttit i århundraden på sina kalla
stolar och väntat. Väntat på vad? Varför detta ständiga väntande?
Själv dansar jag i stället för att vänta. En dansande man grubblar
inte på döden eller inspirationen, han dansar fortare och fortare
tills det börjar brinna i skosulorna, han dansar tills publiken
skrikande reser sig ur bänkarna, han dansar tills kristallkronorna i
teatern börjar gunga och de små männen i orkesterdiket faller avsvimmade
från stolarna, han dansar tills teaterdirektören kommer springande
och skriker stoppa den där galna svensken innan han jämnar huset
med marken.
Jag tillbringar en stor del av min tid i logen här på teatern. Här
har jag min bekväma säng, mina böcker, mitt klippbord, mina
anteckningar, mina filmer och min filmkamera. Väggarna är fulla av
skisser och synopsis, arbetskopiorna ringlar sig runt mina fötter
samtidigt som jag fyller min anteckningsbok med nya bilder. För
tillfället arbetar jag på tre filmer samtidigt.
Och runt omkring mig har jag verkligheten, dvs Teatern. Tittar
man lite närmare på det här etablissemanget upptäcker man snart
att det inte bara är en teater utan också ett första klassens horhus.
Fransmännen är realister. Bordellverksamheten gör teatern
ekonomiskt bärkraftig, horpappan kan med gott samvete kalla sig
teaterdirektör och cabareflickorna kalla sig skådespelerskor i
stället för luder. Vive la France!
Just nu redigerar jag en scen som försiggår i ett rum vars
geometri ständigt förändras. Ett krympande algebraiskt rum, svävande
horhusansikten, borttonande logaritmer, tyngdlösa gjutjärnskvinnor. Jag
grimaserar mot mig själv i spegeln, jag går upphetsat över golvet
med små skuttande steg, jag tittar snabbt ut genom fönstret och får
för mig att jag är någon annanstans, ser mig själv stå och se genom kameran i
en inspelningsstudio i New York där jag långsamt och säkert arbetar
mig in i ett helt nytt sätt att göra film. Jag känner mig som en
utvald, säker på min väg genom en labyrint av försilvrad tid, går tillbaka
till klippbordet och fortsätter. Till slut är jag så jävla trött att jag
slänger mig på sängen och låter filmen gå av sig själv bakom ögonlocken.
Plötsligt känner jag hur huden på mina händer börjar spricka. En
stund senare spricker skinnet på benen och på ryggen. Jag är inte
särskilt förvånad eftersomjag brukar ömsa skinn en gång i månaden.
Jag stiger upp, hänger mig i ena foten från en krok i taket och
ser mitt förbrukade psykiska skinn glida av mig och lägga sig i en
prasslande transparent hög på golvet. Någon kommer in i rummet och ställer sig
och tittar på mig där jag hänger.
"Vad i helvete håller du nu på med, Fitzenstrahl?"
Jag visar honom stolt mitt nya skinn som är blankt och skärt och
fortfarande en aning fuktigt. Han skakar på huvudet och går. Blind
och känslolös och oförstående. En sömngångare som alla de andra.
Jag hänger kvar en stund i solen. En tvåbent reptil i en krok i
ett tak i Paris. Så snart jag är torr hakar jag loss foten och återgår
till mitt arbete. Jag skriver på tre skrivmaskiner. En för filmideer, en för
privat korrespondens och en för självbiografiska anteckningar. Det
självbiografiska kommer till på lediga stunder, det är mer eller
mindre skrivet i flykten, nerknackat i pausen mellan
dansframträdanden, filmer, kärlekshistorier och resor. En gång i framtiden
kommer dessa anteckningar att bli till stor glädje för
forskningen.
Villan, Rabelais, Celine, Eisenstein, Nijinskij. Och i rakt
nedstigande led: F. Eric von Fitzenstrahl, Sweden. Jag känner hur
deras ångande blod hettar i mig, hör deras dånande röster mot
trumhinnornas insidor, ser deras bildfragment klicka förbi så
snart jag sluter ögonen: Eyelid Movies.
Jag är alltså dansör. Arbetar på ett ställe som heter
Cabaréteatern. Jag kallar mig Den Store Blondino.
Dansjobbet fick jag av en ren tillfällighet: Det klassiska
inhoppet. Den manliga delen av teaterns berömda danspar blev plötsligt
allvarligt sjuk. Teaterdirektören var i upplösningstillstånd. Jag
erbjöd mig att rycka in som ersättare. Förklarade att jag hade sett...