Den store Blondino

Sture Dahlströmsällskapet, c/o Bakhåll, Box 1114, 221 04 Lund, faxnr: 046-12 61 82


Den store Blondino (1987) handlar om konstnärens ovilja till kompromisser och reglerat liv. Huvudperson är dansören och avantgardefilmaren Frans Eric von Fitzenstrahl (kallad Den store Blondino). Han bor i en sminkloge i en kombinerad teater & bordell i Paris med sina böcker, sin 16 mm:s Bolexfilmkamera och sitt klippbord. Han anordnar experimentfilmvisningar i en liten kvarterssalong med trettio projektorer i gång samtidigt från alla håll, filmen syns överallt, på väggar, tak, publik. Han förför kvinnor i mängd, primadonnan ballerinan Erika von Herrlichhausen, finlandssvenskan Lotta, den latinamerikanska poetissan Josefita Castrato.
   Ofta kör han Nobelbluffen. Han söker upp litterära kretsar i USA, Spanien, Italien, Frankrike och låtsas vara en av medlemmarna i Svenska Akademien som är ute och inspekterar nobelpriskandidater. Han blir rundligt smörjd, bor på lyxhotell äter brakmiddagar och tar emot väldiga mutor.
   Hans specialitet som avantgardefilmare är dubbelexponeringar. Och trippelexponeringar och ända upp till tiofaldiga överlagringar på en och samma remsa.
   Han far till Cannes och kommer över pengar så att han kan sätta igång ett av avantgardefilmens största projekt någonsin, med tvåhundratusen statister. Han filmar improviserat förstås, utan manus, till och med utan film i kameran. Det han genomför är spektakel, han iscensätter revolter.
   "Liv är lidande, säger Buddha. Och vad säger jag? Jag säger att skrattet är det enda motgift vi har. Skrattet och kärleken. Och filmen. Mitt motgift är rörliga bilder."
   Han blir kidnappad och bortförd till en sydosteuropeisk diktaturstat som symboliserar den kastrerade och instängda konsten. (Kastrerade: Fitzenstrahl är den enda mannen som duger till befruktning och måste följaktligen hjälpa samtliga statens kvinnor till grossess. Instängda: det finns inga vägar ut ur landet, alla utfarter böjer av och leder in i landet igen.) Alla landets medborgare beter sej styrt och konstlat. Till sist visar det sej att hela diktaturstaten är en filmstudio som isolerat sej från omvärlden och lever sitt eget liv i enlighet med det tjugo år gamla helsjuka tvångsmässiga manuskriptet. En parallell är den möglande symfoniorkestern i Piruett för kannibaler. Sinnebilder för hur konsten inte får vara.




Den store Blondino Första sidorna ur: Den store Blondino (pocket).

Jag skrattar högt i mitt ensamma rum. Mitt skratt skallar mellan väggarna och ekar bort över hustaken där det sjunker och lägger sig tunt och genomskinligt över mina tidigare skratt.
    Utanför mitt fönster dånar den sönderskrivna, söndermålade staden där konstnärerna har suttit i århundraden på sina kalla stolar och väntat. Väntat på vad? Varför detta ständiga väntande? Själv dansar jag i stället för att vänta. En dansande man grubblar inte på döden eller inspirationen, han dansar fortare och fortare tills det börjar brinna i skosulorna, han dansar tills publiken skrikande reser sig ur bänkarna, han dansar tills kristallkronorna i teatern börjar gunga och de små männen i orkesterdiket faller avsvimmade från stolarna, han dansar tills teaterdirektören kommer springande och skriker stoppa den där galna svensken innan han jämnar huset med marken.
    Jag tillbringar en stor del av min tid i logen här på teatern. Här har jag min bekväma säng, mina böcker, mitt klippbord, mina anteckningar, mina filmer och min filmkamera. Väggarna är fulla av skisser och synopsis, arbetskopiorna ringlar sig runt mina fötter samtidigt som jag fyller min anteckningsbok med nya bilder. För tillfället arbetar jag på tre filmer samtidigt.
    Och runt omkring mig har jag verkligheten, dvs Teatern. Tittar man lite närmare på det här etablissemanget upptäcker man snart att det inte bara är en teater utan också ett första klassens horhus. Fransmännen är realister. Bordellverksamheten gör teatern ekonomiskt bärkraftig, horpappan kan med gott samvete kalla sig teaterdirektör och cabareflickorna kalla sig skådespelerskor i stället för luder. Vive la France!
    Just nu redigerar jag en scen som försiggår i ett rum vars geometri ständigt förändras. Ett krympande algebraiskt rum, svävande horhusansikten, borttonande logaritmer, tyngdlösa gjutjärnskvinnor. Jag grimaserar mot mig själv i spegeln, jag går upphetsat över golvet med små skuttande steg, jag tittar snabbt ut genom fönstret och får för mig att jag är någon annanstans, ser mig själv stå och se genom kameran i en inspelningsstudio i New York där jag långsamt och säkert arbetar mig in i ett helt nytt sätt att göra film. Jag känner mig som en utvald, säker på min väg genom en labyrint av försilvrad tid, går tillbaka till klippbordet och fortsätter. Till slut är jag så jävla trött att jag slänger mig på sängen och låter filmen gå av sig själv bakom ögonlocken. Plötsligt känner jag hur huden på mina händer börjar spricka. En stund senare spricker skinnet på benen och på ryggen. Jag är inte särskilt förvånad eftersomjag brukar ömsa skinn en gång i månaden. Jag stiger upp, hänger mig i ena foten från en krok i taket och ser mitt förbrukade psykiska skinn glida av mig och lägga sig i en prasslande transparent hög på golvet. Någon kommer in i rummet och ställer sig och tittar på mig där jag hänger.
    "Vad i helvete håller du nu på med, Fitzenstrahl?"
    Jag visar honom stolt mitt nya skinn som är blankt och skärt och fortfarande en aning fuktigt. Han skakar på huvudet och går. Blind och känslolös och oförstående. En sömngångare som alla de andra. Jag hänger kvar en stund i solen. En tvåbent reptil i en krok i ett tak i Paris. Så snart jag är torr hakar jag loss foten och återgår till mitt arbete. Jag skriver på tre skrivmaskiner. En för filmideer, en för privat korrespondens och en för självbiografiska anteckningar. Det självbiografiska kommer till på lediga stunder, det är mer eller mindre skrivet i flykten, nerknackat i pausen mellan dansframträdanden, filmer, kärlekshistorier och resor. En gång i framtiden kommer dessa anteckningar att bli till stor glädje för forskningen.
    Villan, Rabelais, Celine, Eisenstein, Nijinskij. Och i rakt nedstigande led: F. Eric von Fitzenstrahl, Sweden. Jag känner hur deras ångande blod hettar i mig, hör deras dånande röster mot trumhinnornas insidor, ser deras bildfragment klicka förbi så snart jag sluter ögonen: Eyelid Movies.
    Jag är alltså dansör. Arbetar på ett ställe som heter Cabaréteatern. Jag kallar mig Den Store Blondino.
    Dansjobbet fick jag av en ren tillfällighet: Det klassiska inhoppet. Den manliga delen av teaterns berömda danspar blev plötsligt allvarligt sjuk. Teaterdirektören var i upplösningstillstånd. Jag erbjöd mig att rycka in som ersättare. Förklarade att jag hade sett...