En s k bonus-cd (som man kan få gratis t ex när man går med i Sture Dahlströmsällskapet) med legenden Josephine Baker. Skivan har fått titeln You're Driving Me Crazy och innehåller 5 fina låtar från hennes tidiga år.     Josephine Baker föddes den 3 juni 1906 i slummen i St. Louis i USA och växte upp under ytterligt fattiga förhållanden. Hon var äldst av fyra syskon, hennes mor var tvätterska, hennes alkoholiserade styvfar för det mesta arbetslös. Det lilla huset de bodde i var ett ruckel tapetserat med tidningspapper. Alla sex sov i samma säng, full med löss. Redan som åttaåring måste hon utföra tunga sysslor åt vita för att bidra till familjens försörjning, tvätta kläder och skura golv från tidig morgon till sen kväll med avbrott för några timmars lagstadgad skolgång. Hennes dröm var att komma bort från alltihop och in i show business.     När hon var 13 rymde hon hemifrån och fick jobb i ett turnerande sällskap, först som passupp och påkläderska, sedan som chorus girl och inhoppare i småroller. Snart upptäcktes hennes både komiska och dansanta talang när hon framförde sina egna clownnummer med ögonen i kors och dansade med gummiliknande kroppsrörelser.     Hon kom till New York och fick anställning i en trupp som skulle till Paris. Under rubriken La Revue Negre sattes deras show upp i oktober 1925 på Théatre des Champs-Elysées ägd av svensken Rolf de Maré. Föreställningen var en revy med diverse svarta kabarénummer, men vad som främst föll den originalitetshungriga Parispubliken i smaken var Josephine Baker – hennes vilda clownakrobatiska avantgardistiska dans. Hon svängde med höfterna och magen och ändan på ett sätt som Paris aldrig tidigare skådat. Det kändes helt nytt, det var fräckt och primitivt, det var sexigt och roligt. I finalnumret var hon dessutom barbröstad med fjädrar och plymer runt midjan. Den berömda banankjolen uppfanns först året därpå.     Succén med La Revue Negre innebar Josephine Bakers blixtsnabba genombrott. Under 20- och 30-talet var hon sedan den stora stjärnan i en lång rad uppsättningar på de legendariska nöjespalatsen i Paris, Folies-Bergeres, Moulin Rouge, Casino de Paris osv. Hon gjorde också flera filmroller, t ex i La Princesse Tam-Tam (1935) och Zou-Zou (1934, mot Jean Gabin) och många skivinspelningar, av vilka vi hör ett urval här.     Hennes sätt att sjunga förmedlar precis samma oemotståndliga stämning som hennes dans. Hon sjunger lätt och svängigt, med utsökt jazzkänsla och glittrande ren röst, hon fraserar och modulerar naturbegåvat skickligt och fördjupar med säkra anslag de enkla texterna. Lekfullt låter hon rösten växla mellan det oskyldigt flickaktiga och det tufft kvinnliga.     När andra världskriget bröt ut värvades hon av den franska motståndsrörelsen och kom att göra stora insatser. Bland annat gav hon ledaren för motståndsrörelsen i Paris, Jacques Abtey, täckmantel som sin manager och förde honom ut ur det ockuperade Paris till Casablanca i Marocko. Under 1940 och 1941 turnerade hon i Frankrike och Spanien och träffade tyskar på ambassadfester, och den information om truppförflyttningar som hon då lyckades inhämta vidareförde hon till motståndsrörelsen med hjälp av osynlig skrift på notpapper. Under senare delen av kriget turnerade hon strapatsartat omkring i jeep i norra Afrika och sjöng för de franska trupperna. Efter kriget dekorerades hon med flera av de högsta utmärkelserna, bl a Hederslegionen, Rosette de la Résistance och Croix de Guerre.     På 50-talet turnerade hon i USA med storslagna shower i New York, Chicago, Boston, Las Vegas osv och blev samtidigt en av medborgarrättsrörelsens absoluta pionjärer. Hon skrev in krav på icke-segregerad publik i sina kontrakt. På många ställen var det första gången någonsin som svarta tillåtits i publiken. I Las Vegas 1951 var hon den första svarta artist som lyckats få hela sin trupp inklusive alla svarta i truppen inkvarterad på lyxhotellet de arbetade på. 1963 medverkade hon i den stora marschen till Washington och höll sitt tal strax innan Martin Luther King höll sitt berömda I have a dream-tal.     Hon kunde av medicinska skäl inte få barn. 1954 började hon istället att tillsammans med sin fjärde make Jo Bouillon adoptera föräldralösa barn under sina resor. Under åren 1954–1962 adopterade hon sammanlagt 12 barn från olika länder och av olika hudfärg. De kom att växa upp på det medeltida slott i Castlenaud-Fayrac i Dordogne i Frankrike som hon köpt och låtit renovera och döpt till Les Milandes. Hon kallade sina barn sin Rainbow Tribe. Hennes vision var att skapa en gemenskap helt utan rasbarriärer. Men trots att hon drog in stora pengar som artist kunde hon inte behålla Les Milandes. Miljonskulderna ökade okontrollerat och hon försattes i konkurs och vräktes under dramatiska former från slottet 1968. Hon fick då ett hus i Monaco av prinsessan Grace dit hon kunde flytta med alla sina barn.     Hon fortsatte att uppträda som stor stjärna i glitter och paljetter i spektakulära shower i decennium efter decennium. Gång på gång gav hon sin stora avskedsföreställning bara för att något år senare göra lika storstilad come back.     Redan 1928 gästade hon Sverige för första gången och återkom sedan många gånger under sin långa karriär, sista gången 1973.     Hennes sista show, Josephine, sattes upp i Paris 1975. Hon dog hastigt den 12 april bara några dagar efter premiären. Hon avled i sömnen av hjärnblödning. Begravningshögtiden i Madeleinekyrkan blev precis som hela hennes liv en storartad föreställning. Det sköts 21-faldig militär salut och väldiga folkmassor kantade kortegevägen genom Paris.     Skivan innehåller följande fem låtar: My Fate Is In Your Hands; Then I'll Be Happy, You're Driving Me Crazy, Les mots d'amour, Brazil. Total speltid 12:36.