Änglar blåser hårt

Sture Dahlströmsällskapet, c/o Bakhåll, Box 1114, 221 04 Lund, faxnr: 046-12 61 82


Änglar blåser hårt Änglar blåser hårt (1961) handlar om Jeb Stark och hans jazzkompisar som startar i Sverige och ger sej av söderut för att leva och lira. Köpenhamn, ner över kontinenten, Paris, Spanien, Marocko.
   Snabba rinnande resonemang om litteratur och jazz och vad man ska göra av sitt liv. Det går undan, på ett tiotal sidor kan man resa genom flera länder, avverka flera jazznätter med bebop-jam och heta diskussioner om den sanna musiken och presenteras för en hel rad udda personligheter. Det svänger om alltihop. Framställningen är ledig, melodisk, harmonisk.
   Jeb hittar kärleken i vackra Helen och får stadga när irrandet blir virrigt. Helen är bildkonstnär och lika upptäckslysten som Jeb. Ängalik och gladögd.



Första sidorna ur: Änglar blåser hårt.

Jag kom till Köpenhamn första gången strax efter kriget och stan har sen dess varit den fasta punkten i mitt snurriga liv. Ibland tog jag jobb med läskiga italienska makaroniband och drog runt med dom i hela Europa, men hela tiden längtade jag efter mina hårdboppande kompisar i stan, och så fort jag hade tjänat ihop en tusenlapp var jag tillbaka.
    Kongens by är toppen. Toppen av brudar, öl, jobb, jazz och underbar dansk mat. För att inte tala om killarna i Danmark, verkligt bra kompisar med massor av humor. För några år sen, när alla vilda tenortutare började spela en ny slags musik som wailade bort alla marmorkalla, smygande och lömska element i jazzen, hängde jag ihop med ett festligt gäng. Vi höll till hemma hos Jörgen, gängets tenorist, och dösnacket var i full gång efter en underbar session. Mitt i rummet stod en låda Tuborg och alla killarna vräkte sej på golvet, knasiga, lyckliga killar med den nya jazzen bubblande i ådrorna. Jörgen, gammal kompis till mej, var en lång, ljus jyllänning med en ständig svans av brudar efter sej, och en hög med underliga upplevelser bakom sej. Vi brukade kalla honom Mars-Jesus, ingen av oss betvivlade ett ögonblick att han hade blivit planterad på vår jord av något underligt släkte från Out of space. Han totade ihop förnämlig lyrik som han läste upp till jazzmusik, det värsta var att han själv ville både läsa och spela samtidigt - en sån session slutade alltid med kaos. Killen sov aldrig vad jag vet. Jaga brudar, läsa, spela, fly från tröttsamma brudar, ta tillbaks dom igen, tröttna spela, spela, en ständig ström av vansinniga situationer omgav honom. Och som han spelade. Han hade kommit till stan för några år sen med en rostig Conn-sax i ett brunt omslagspapper, gått in på ett jazzhak, druckit fem öl, knegat upp på estraden, spelat tjugo blueschorus och hade sitt första jobb.
    Nu låg han på golvet närmast bierkassen och höll låda.
    "Grabbar", sa han, "vi kommer ingenstans, vi måste lära oss lyssna. Spisa Webern, lattja med Stockhausen och Bo Nilsson, därifrån kommer soundet vi söker. Och från alla festliga nya jänkar, Monk och några till har varit på väg men fastnat. Kört fast i jazzen. Jazzens MiKo är farlig för oss ärligt syftande konstnärer, jazzen tror att den är en liten begränsad juniorkonstart. I helvete. I jazzen finns dom verkliga grejorna bara vi lyssnar."
    Vi anade inte vem Stockhausen var. Jörgen la på en av sina nya plattor och vi lyssnade mycket allvarligt och sen sa han att han inte ville blanda in seriösa element i jazzen, men att vi måste ha alla spjäll öppna mot dom moderna riktningarna inom både musik, måleri och litteratur. Och sen sa han nånting om en kille som hette Huxley och att jazzen var vårt meskalin och vår port i muren och hela tiden använde han en massa konstiga ord som "kutig, skrävlande, passiv och skygg jazz" och vi begrep inte så mycket av det då men så småningom började vi använda hans ord och kände oss stöddiga när vi blandade upp vår begränsade musikantvokabulär med lite "extas, sfärer, visioner", och vi tyckte att det lät bra och vi tyckte dessutom att vi spelade bättre med Jörgens språk surrande i våra kupor.
    Vi snackade hela natten och sen slocknade vi en efter en och till slut var bara Jörgen vaken och stod där och höll föredrag om jazzen som alltid måste vila på den folkliga bluesens grund och sen gick han över till verkligt hårdtuggade grejor om swingens gungande nerver som måste finnas i våra läppar och fingertoppar.