Jag kom till Köpenhamn första gången strax efter kriget och
stan har sen dess varit den fasta punkten i mitt snurriga liv.
Ibland tog jag jobb med läskiga italienska makaroniband och
drog runt med dom i hela Europa, men hela tiden längtade
jag efter mina hårdboppande kompisar i stan, och så fort jag
hade tjänat ihop en tusenlapp var jag tillbaka.
Sture Dahlströmsällskapet, c/o Bakhåll, Box 1114, 221 04 Lund, faxnr: 046-12 61 82
Änglar blåser hårt (1961) handlar om Jeb Stark och hans jazzkompisar som
startar i Sverige och ger sej av söderut för att leva och lira.
Köpenhamn, ner över kontinenten, Paris, Spanien, Marocko.
Snabba rinnande resonemang om litteratur och jazz och vad man ska göra av
sitt liv. Det går undan, på ett tiotal sidor kan man resa genom flera
länder, avverka flera jazznätter med bebop-jam och heta diskussioner om den
sanna musiken och presenteras för en hel rad udda personligheter. Det
svänger om alltihop. Framställningen är ledig, melodisk, harmonisk.
Jeb hittar kärleken i vackra Helen och får stadga när irrandet blir
virrigt. Helen är bildkonstnär och lika upptäckslysten som Jeb. Ängalik och
gladögd.
Första sidorna ur: Änglar blåser hårt.
Kongens by är toppen. Toppen av brudar, öl, jobb, jazz
och underbar dansk mat. För att inte tala om killarna i
Danmark, verkligt bra kompisar med massor av humor.
För några år sen, när alla vilda tenortutare började spela
en ny slags musik som wailade bort alla marmorkalla,
smygande och lömska element i jazzen, hängde jag ihop med ett
festligt gäng. Vi höll till hemma hos Jörgen, gängets tenorist,
och dösnacket var i full gång efter en underbar session. Mitt i
rummet stod en låda Tuborg och alla killarna vräkte sej på
golvet, knasiga, lyckliga killar med den nya jazzen bubblande
i ådrorna. Jörgen, gammal kompis till mej, var en lång, ljus
jyllänning med en ständig svans av brudar efter sej, och en
hög med underliga upplevelser bakom sej. Vi brukade kalla
honom Mars-Jesus, ingen av oss betvivlade ett ögonblick att
han hade blivit planterad på vår jord av något underligt
släkte från Out of space. Han totade ihop förnämlig lyrik som
han läste upp till jazzmusik, det värsta var att han själv ville
både läsa och spela samtidigt - en sån session slutade alltid
med kaos. Killen sov aldrig vad jag vet. Jaga brudar, läsa,
spela, fly från tröttsamma brudar, ta tillbaks dom igen,
tröttna spela, spela, en ständig ström av vansinniga situationer
omgav honom. Och som han spelade. Han hade kommit till
stan för några år sen med en rostig Conn-sax i ett brunt
omslagspapper, gått in på ett jazzhak, druckit fem öl, knegat upp
på estraden, spelat tjugo blueschorus och hade sitt första jobb.
Nu låg han på golvet närmast bierkassen och höll låda.
"Grabbar", sa han, "vi kommer ingenstans, vi måste lära
oss lyssna. Spisa Webern, lattja med Stockhausen och Bo
Nilsson, därifrån kommer soundet vi söker. Och från alla
festliga nya jänkar, Monk och några till har varit på väg men
fastnat. Kört fast i jazzen. Jazzens MiKo är farlig för oss
ärligt syftande konstnärer, jazzen tror att den är en liten
begränsad juniorkonstart. I helvete. I jazzen finns dom verkliga
grejorna bara vi lyssnar."
Vi anade inte vem Stockhausen var. Jörgen la på en av sina
nya plattor och vi lyssnade mycket allvarligt och sen sa han
att han inte ville blanda in seriösa element i jazzen, men att
vi måste ha alla spjäll öppna mot dom moderna riktningarna
inom både musik, måleri och litteratur. Och sen sa han
nånting om en kille som hette Huxley och att jazzen var vårt
meskalin och vår port i muren och hela tiden använde han
en massa konstiga ord som "kutig, skrävlande, passiv och
skygg jazz" och vi begrep inte så mycket av det då men så
småningom började vi använda hans ord och kände oss
stöddiga när vi blandade upp vår begränsade musikantvokabulär
med lite "extas, sfärer, visioner", och vi tyckte att det lät bra
och vi tyckte dessutom att vi spelade bättre med Jörgens språk
surrande i våra kupor.
Vi snackade hela natten och sen slocknade vi en efter en
och till slut var bara Jörgen vaken och stod där och höll
föredrag om jazzen som alltid måste vila på den folkliga bluesens
grund och sen gick han över till verkligt hårdtuggade grejor
om swingens gungande nerver som måste finnas i våra läppar
och fingertoppar.