Ofta sitter jag i fönstret på kvällarna när Sebastian är ute. Jag brukar inte följa med. "Ta några öl någonstans, kanske lira lite biljard", hur kul är det? Och när vi går på fester blir vi bara osams. Jag stannar hellre hemma och försöker vara med mig själv. När han kommer hem ska jag inte fråga något, tänker jag alltid. Är det något jag behöver veta så ska han tala om det för mig. Det är ju vad vi har kommit överens om. Det var vad vi bestämde redan innan vi gifte oss, innan han verkligen hade något att tala om.
    Han förstår inte ordet förlåt, säger han. Precis som Charles Manson.
    Jag säger att min sorts kärlek brukar gå sin väg och lämna mig ensam kvar.

Tre motorvägar möts i en triangel utanför vardagsrumsfönstret. Bussar står uppställda på en asfalterad parkeringsplats. Vissa linjer går inte längre än hit. Längre bort myllrar hustak, skorstenar, master, neon, blinkande ljus och träd. Darrande asplöv, bilar och berg. Och mitt i alltihop en upplyst bensinmack, gulglittrande, som utspilld Zingo i skymningen. Moln drar hitåt, bäddar in den ljusa himlen för natten.

Början syns inte, inte slutet heller. Det som syns är delar, stycken, virvlande bitar, delar av en helhet som gått förlorad för länge sedan. Jag betraktar en värld som ständigt förändras, en värld av bitar som Gud skakar och kastar ut. I varje bit ryms ett ögonblick, och varje ögonblick är lika stort som Gud. Det är bara just i nuet som allt håller ihop. Allt jag lämnar bakom mig skingras genast igen, singlar ut i rymden som stjärnstoft och glöd.
    Så när jag sitter här i mitt fönster och tänker försöker jag fånga några av alla dessa stycken. Jag vill foga samman dem till en historia för mig själv att vara i. Jag vill gärna att människorna runt mig ska stanna en stund, att de ska vara hela och inte i delar, de också. Sebastian, Ray, Herta, min familj – de finns någonstans omkring mig, och i mina minnen och drömmar.

Jag sitter på golvet i köket. Han lagar mat. På diskbänken ligger en stor brun papperspåse med grönsaker från hans föräldrars kolonilott.
    – Vet du hur man tränar delfiner? frågar jag.
    – Nej.
    – Bara med belöningar, aldrig straff. Det räcker med att tränaren vänder sig bort ett par minuter så är det straff nog för en delfin.
    Han skalar en stor gul knölig lök. Sedan trollar han fram jordiga morötter ur påsen, bönor och sockerärter.
    – Vad är det här för något?
    Han slänger en grön bukett till mig och jag fångar den. Bladen har en skarp smak, metallisk.
    – Jag vet inte. Någon konstig krydda.
    Det raspande ljudet av potatisskalaren, doften av curry och olivolja. Han skivar morötterna, tyst, lite irriterad: det kokar för mycket eller för lite, kniven är slö, det är som vanligt ont om plats i köket och saker rasar ner. Diskbänken är överfull med tallrikar, tomma läskflaskor, syltburkar, plastpåsar och ett porslinsfat i tre delar som jag inte kunnat kasta: det är ljusblått med guldkant.
    Jag ser på honom, upp mot honom från där jag sitter. Ibland ser jag så tydligt och klart hur långt borta han är. Det finns en sorg mellan oss, som en bro jag aldrig kommer över.
    Han vränger fram bönorna ur sina fodral, knubbiga och ljusgröna. Han häller på vatten och mera kryddor och sist gräddfil.

Medan vi äter, medan jag diskar, medan han duschar, medan jag läser om delfinerna i en broschyr, medan han borstar tänderna, medan jag äter choklad som vi fått av hans mamma, medan han letar efter en ren skjorta blir avståndet mellan oss större och större.
    – Du ville ju inte följa med, säger han.
    – Nej, säger jag. Jag känner ju ingen där.
    – Jag ska inte stanna så länge.
    – Nästa gång kanske jag följer med.
    Mina svaga punkter, lysande som stjärnor i mitt mörker, de är allt jag har. Dit där han ska finns människor som tycker om honom, som tycker om att dansa och prata och dricka med honom, finns kvinnor som är glada och inte så rädda som jag.
    Han smeker mig över håret.
    – Jag älskar dig, det vet du. Jag kommer alltid att älska dig.
    – Hur kan du veta det?
    Han ser in i mina ögon men han har ju inget svar på den frågan. Den sortens frågor är inte viktiga för honom; han begär inga sådana svar av mig. Om han behöver mig så vet han inte ens om det själv. Om han skulle sakna mig så får jag inget veta. Kanske kan jag se någon gång att jag gjort honom ledsen, på blicken han ger mig innan han ser bort igen.

Dammigt kvällsljus, semestrar, rosor i rabatterna. När han har gått står jag på balkongen och tänker på delfinerna. Vi gjorde en utflykt med bilen till Kolmården för att titta på dem. Så fort de satte igång med sina konster började jag gråta. En delfin drog en liten flicka runt bassängen i en båt. En annan delfin gjorde baklängesvolter. En tredje kastade boll med nosen. Jag grät hela tiden. Vi satt längst bak så det var ingen som märkte något.
    Det doftar nyklippt gräs från gården. Kvällen är min egen, att fästa nålar genom, att gräva tunnlar under, att släcka ner och gömma mig i. Två små pojkar samlar ihop gräset och strör ut det på grusgången. Kanske vill de göra ett spår efter sig.
    Jag står kvar och ser skuggorna bli längre. Ljuset gulnar, tonas ner.