Vincent Van Gogh En bok som fått titeln Vincent van Gogh: De sista sjuttio dagarna.
   Van Gogh bodde de sista sjuttio dagarna av sitt liv i byn Auvers strax norr om Paris. Han var inne i ett rasande produktivt skede av sitt korta liv. På dessa 70 dagar målade han mer än 70 stora oljemålningar, mer än en stor tavla om dagen.
   Han hade nyligen tagit sig igenom sin värsta psykotiska kris och fick nu uppleva en kort hoppfull tid som slutade tvärt när han ändade allt med en revolverkula den 29 juli 1890.
   Från Auvers skrev han också ett antal mycket intressanta brev, av vilka 24 finns bevarade. 15 är till brodern Theo, sex till systern och modern, ett till Paul Gauguin, ett till värdparet Ginoux som han tidigare hade hyrt av och ett till en konstkritiker Isaäcson. Denna bok innehåller samtliga dessa brev, för första gången i svensk översättning, samt alla skisser och teckningar som ingår i breven. Dessutom återger vi i färg åtta av de oljemålningar som omtalas i breven.
   Van Gogh är idag älskad världen över för sina varma livsbejakande färgstarka oljemålningar men också omtalad för sin trasiga problematiska personlighet. Han drabbades ofta av svåra depressioner och kunde bete sig mycket förvirrat. Han gjorde flera självmordsförsök. I en vansinnesattack skar han av sig en stor bit av vänstra örat och slog in biten i papper och lämnade den som en gåva till en prostituerad. Efter den händelsen hölls han inspärrad på sinnessjukhus i drygt ett år.
   Under hela sitt liv fick han endast sälja en enda tavla, för 400 francs. Han fick aldrig det erkännande han så väl behövde utan tvingades leva med smäleken att hans tavlor av nästan alla betraktades som fullständigt ointressanta. Det ironiska är att hans konstverk i vår tid är världens högst prissatta och byter ägare för astronomiska belopp. Porträttet av doktor Gachet (som återges i färgtryck i denna bok) såldes 1990 för 82,5 miljoner dollar, vilket är världens genom tiderna högsta pris för en tavla.
   Efter måltiden på värdshuset i Auvers på söndagskvällen den 27 juli 1890 tog han staffli och penslar och gick ut på fälten för att måla. Han ställde upp staffliet och började arbeta, men avbröt sig och gick ett stycke längre ut på fältet. Där drog han upp en revolver som han lånat av en av byborna för att skrämma bort kråkor med och sköt sig själv i bröstet. Han föll ihop men reste sig efter ett tag och gick tillbaka till värdshuset. Värdfamiljen tyckte inte att han betedde sig mycket underligare än vanligt när han stapplade genom matsalen och upp på sitt rum och föll i säng, men någon såg blodspår i trappan och rusade in till honom och fick veta vad som hänt. Byns två läkare tillkallades och undersökte skadan. De kom fram till att kulan fanns kvar inne i bröstkorgen, den hade möjligen punkterat lungsäcken, men inga andra vitala organ verkade skadade. De ansåg att det var bättre att avvakta än att genast operera. Brodern Theo tillkallades och anlände under måndagen. Vincent var då svag men vid medvetande. Han dog ett drygt dygn efter skottskadan, under natten till tisdagen den 29 juli 1890 och begravdes dagen därpå i Auvers. Han blev endast 37 år gammal.
   Van Goghs stil som konstnär kan man analysera i det oändliga. Hans inflytande över den moderna konsten har varit och är alltjämt enormt. I sitt sätt att teckna och måla blev han en föregångare för den konstriktning som kom att kallas expressionismen, alltså den uttrycksfulla konsten, som låter teknikaliteter och formalia underordna sig det känslomässiga budskapet.
   Det talas ofta om hans underliga perspektiv, att perspektivlinjerna är skeva, att det ser lite "fel" ut, att människorna har vissa kroppsdelar lite förstorade eller förvridna, som om det var karikatyrteckningar men utan avsikten att skämta. Kunde han måla i korrekta perspektiv? Kunde han teckna mer fotografiskt likt? Om han hade velat? Breven innehåller ofta resonemang om hur han anstränger sig för att göra mer korrekta bilder. Skulle hans konst ha blivit ännu bättre om han hade lärt sig en mer traditionell teknik? Men sådana resonemang leder ingen vart, eller leder fel. Poängen är att han målade och tecknade precis som han gjorde och att just hans målningar och teckningar, just hans bilduttryck, just hans expression, med sina "fel" eller underligheter, har haft denna närmast exempellösa framgång, såväl hos experter som hos allmänhet. Få bilder i den moderna bildens historia har fascinerat så många.

Översättning Ingar Gadd. Efterord Peter Glas. ISBN 91-7742-215-5. Inbunden i hårda pärmar. Klotband.