Flatland En bok av dadaismens primus motor Tristan Tzara med titeln Dada är allt!
     När första världskriget rasade som värst befann sig ett antal konstnärer, författare och andra skönandar i komfortabel bombskugga i Zürich i Schweiz som genom sin neutralitetspolitik lyckades stå utanför kriget.
     Inte bara skönandar förresten, också mer råbarkade intellektuella som den kommande ryske diktatorn Lenin hade letat sig till Zürich. Lenin höll hov på precis samma gata som dadaisterna. På Spiegelgasse nr 14 satt Lenin med sina mannar och planerade ryska revolutionen, på Spiegelgasse nr 1 anordnade Hugo Ball Cabaret Voltaires soaréer där dada föddes.
     Tristan Tzara (med dopnamnet Samuel Rosenstock) hade 1915 som 19-årig student kommit till Zürich från sitt hemland Rumänien för att studera filosofi och matematik vid universitetet. Han hade redan under skoltiden i Bukarest publicerat dikter både på rumänska och franska. I Zürich lärde han känna de konstnärer och författare som skulle bli hans dadakompanjoner – Hugo Ball, Emmy Hennings, Hans Arp, Richard Huelsenbeck mfl.
     Det var den tyske poeten och senare religionsfilosofen Hugo Ball som hade åtagit sig att ordna en modernistisk samlingsplats. Han hade hittat en passande lokal och i februari 1916 invigde han klubben Cabaret Voltaire. Genom en tidningsnotis kallade han samman likasinnade för en svit konst- och litteraturaftnar. Dada-soaréerna, som aftnarna kom att kallas, blev mycket spektakulära och stökiga tillställningar i en ny, uppsluppen och totalt respektlös anda. Det var performance art långt innan begreppet performance art fanns. Med diverse olika metoder lät man slumpen medverka i skapandet. Det var extrema experimentella sketcher med futuristiska dräkter och kubistiska gester, det var antimusik och ljuddikter, det var bildkollage och orytmiska danser. Ett paradnummer var de så kallade simultandikterna när flera röster läste poesi samtidigt så att det var garanterat omöjligt för lyssnarna att lyssna på vanligt vis.
     Dessutom mässades med hög röst rykande nyformulerade programförklaringar, hårdkokta manifest om hur viktigt det var att riva ner alla gamla försoffade strukturer i kulturen och i samhället, man ropade "dada", men var noga med att poäng tera att dada inte var någon ny konst- eller litteraturrörelse, dada var nämligen ett uppror mot allt, även mot tanken att själv vara någon maktfaktor eller rörelse.
     Tristan Tzara blev dadas främste banérförare. Det var han som formulerade de flesta och mest utrerade manifesten och angav tonen i diskussionerna och tog initiativet till tidskriften Dada. Genom publikationerna blev dada känt även i Paris och personer som André Breton fick upp ögonen för vilket kolossalt intressant kaos som bubblade och fräste i Zürich. Breton inledde en brevväxling med Tzara och började verka för att denne skulle komma till Paris och förlösa den latenta dadastämningen även där.
     I januari 1920 flyttade Tzara till Paris. Genast fick den parisiska dadarevolten upp farten med namn som – förutom Tzara och Breton – Francis Picabia, Marcel Duchamp, Paul Eluard, Max Ernst och Georges Ribemont-Dessaignes. Det hölls dadaistiska aftnar i samma vansinniga anda som i Zürich, dadamanifest författades, dadaistiska konstutställningar öppnades, dadatidskrifter publicerades. Ett nytt roligt inslag var "fjärilarna" – olikfärgade papperslappar som klistrades upp på husväggar runtom i Paris med obegripliga men ändå provokativa budskap som "Dada är allt!", "Har ni hört den här: Håll käften!", "Dada har aldrig rätt!"
     Dadarevolten blev kortlivad. Inte alla inblandade höll med Tzara om att dada är som skönast när den enbart är eruptiv, att den förlorar mycket av sin vackra egenart om den börjar utfärda förhållningsorder och domdera om hur folk ska bete sig. 1921 iscensatte Breton spektaklet "Rättegången mot Maurice Barrès", en parisisk kulturpersonlighet som dadaisterna betraktade som brackig översittare. Olika dadaister spelade roller som åklagare, försvarare, domare, vittnen, medan Barrès i sin frånvaro spelades av en docka. Breton fastställde domen: 20 års arbetsläger, kanske välförtjänt, men för Tzara kändes alltihop fel. Tzara avskydde tanken att dada skulle döma och mästra, han ville inte att dada skulle utvecklas till ännu en form av förtryck.
     Motsättningarna mellan Tzara och Breton blev allt större och mycket på grund av denna konflikt gick luften ur dadarörelsen. Breton vill politisera dada och disciplinera rebellskapet, Tzara hävdade att det var just oordningen och odisciplinen som var det bästa med dada. 1922 förklarade Breton dada nedlagt och började istället intressera sig för surrealismen. Tzara fortsatte att kalla sig dadaist och publicerade ytterligare en volym med dadamanifest 1924, men dadas tid som intensivt och ohanterligt samhällsfenomen var då över.
     Kanske är det just dadas hastiga blomning och förtidiga död som gör att så mycket som dadaisterna producerade känns evigt fräscht. Volymen som nu kommer på Bakhåll innehåller ett axplock ur Tristan Tzaras galna och vackra dadadiktning som lika mycket kännetecknas av känslig närvaro och ömhet ("Jag fördriver tiden med att räkna solstrålarna och hårstråna på dina ord", "Kom ska jag lägga mina glömskor på ditt sår...") som av beslutsamma bakutsparkar ("Kasta näven i balkongens ansikte! Åktur i åska, te eller bensin? Det är mig fullkomligt dada!").

Tristan Tzara: Dada är allt! ISBN 91-7742-225-2. Översättning av Ingar Gadd och Ylva Lindberg. Efterord av Peter Glas.