En bok med utvalda berättelser av skräckmästaren Edgar Allan Poe som fått titeln Ett fat amontillado.
     Volymen innehåller följande:
     Ett fat amontillado – om hur den förmögne adelsmannen Montresor lockar ner sin ärkefiende Fortunato i en vindlande vinkällare med förevändningen att de ska provsmaka ett nyinkommet fat amontillado, men Montresors egentliga avsikt är att utkräva en gruvlig hämnd.
     Det skvallrande hjärtat – Huvudpersonen försäkrar för läsaren att han inte är galen – hur skulle en galning kunna gå så här slugt till väga? – sedan berättar han om hur han utför det till synes perfekta mordet.
     Levande begravd – handlar om den hemska möjlighet som vi alla någon gång måste ha föreställt oss: tänk att bli begravd fastän man inte är riktigt död, bara skendöd, och så vaknar man upp när man ligger instängd i kistan, djupt nere i jorden.
     William Wilson – irriterar sig på att det finns en annan elev på hans skola som både har samma namn som honom och som anstränger sig för att likna honom så mycket som möjligt. Och imitationen fortsätter också när de har slutat skolan. Jämt besväras han av denna dubbelgångare som gör allt för att lägga hinder i hans väg. Tills en dag...
     Korpen – En man sitter stilla på sitt rum i tunga tankar. En korp flyger in genom fönstret och slår sig ner i rummet. Korpen upprepar det enda den kan säga: "Aldrig mer!" Mannen kan inte låta bli att plåga sig själv genom att ställa fråga efter fråga, fastän han bara kan få detta enda svar.
     Kompositionens filosofi – här delar Poe med sig av sina författarknep och visar hur han gjorde när han skrev Korpen.
     Edgar Allan Poe är en nestor, en gammal mästare som står sig, som man ständigt återvänder till för att avnjuta på nytt.
     För många litterära genrer gäller att Poe gjorde det först: skräcknovellen, detektivberättelsen, science fiction-tanke-språnget. Även hans poesi är oförglömlig.
     Men hans storhet handlar inte bara om pionjärskapet i det genremässiga utan också, och det är det viktigaste, om själva andan, själva personligheten i författarskapet. Poe upplevde rent privat livets mörkaste sidor, han var en både känslig och prövad man, en ivrig stigfinnare på den psykiska törnevandring som kallas livet, en kniven-på-strupen-författare som lika ofta irrade gråtande omkring och famlade efter tröst som han satt koncentrerad på sitt rum och vässade sina skrivverktyg för att kunna frammana ovedersäglig litterär sanning och pränta ner fulländad poetisk skönhet.
     Han föddes 1809 i Boston i Massachusetts i USA. När han bara var tre år dog hans mor Elizabeth, ensamstående skådespelerska med tre barn, i tuberkulos. En affärsman i Richmond, John Allan med fru Frances, tog hand om den föräldralösa pojken och Poe kom att växa upp under förhållandevis goda förhållanden, inte bara materiellt sett. Fostermor var snäll och omtänksam, men med fosterfar kom han aldrig överens. John Allan var en sträng och disciplinerad herre, en hårt arbetande egenföretagare, som inte hade något sinne för fostersonens poetiska och bohemiska läggning. Under ett uppslitande gräl när Poe var 18 kungjorde fosterfar att han aldrig mer ville ha med fostersonen att göra. Han gjorde honom arvlös och tog för alltid sin hand ifrån honom.
     Poe luffade norrut och hamnade i sin födelsestad Boston. Där lärde han känna en ung tryckare, Calvin Thomas, också 18 år, som just startat tryckeri. Thomas tryckte Poes debutbok, Tamerlane and Other Poems, ett häfte på 40 sidor, i en upplaga på 50 exemplar. Idag är bara 12 ex kända, vilket gör "Poes debutbok" till en av antikvariatsvärldens verkliga megarariteter.
     Men vad skulle han leva av? Han kunde vid det här laget omöjligen försörja sig som författare. Den enda utväg han hittade var att ta värvning i armén. Han gick till inskrivningskontoret i Boston och anmälde sig under falskt namn som Edgar A Perry, och ljög om sin ålder, påstod sig vara 22. Korrekt i rullan är dock uppgiften om hans längd, han var 5' 8", dvs 173 cm, vilket var över medellängd på den tiden. Han förlades till att börja med vid artilleriet i Bostons hamn, sen i Charlston i South Carolina.
     I två vändor försökte han hitta en framtid inom armén, första vändan varade två år, andra försöket bestod av ett år på kadettskolan West Point i New York. Men båda försöken slutade i misslyckanden. Poe passade lika illa i armén som han hade passat i fosterfars affärsrörelse. Hans enda håg låg åt författaryrket.
     Han fick tak över huvudet hos sin faster änkan Maria "Muddy" Clemm, som levde med sin dotter Virginia, av Poe för det mesta kallad "Sissy" eller "Sis", alltså Poes kusin, i ett litet hus i Baltimore och försörjde sig på att ta emot resande.
     Muddy och Sissy blev genast stormförtjusta i Poe, trots att släktskvallret varnat för honom, poeten, den dekadente dåren. De formligen trollbands av honom, både mor och dotter, av hans mjuka och behagliga ändå bestämda och självsäkra röst när han deklamerade sina vackra verser, som de kanske inte riktigt förstod men som de lyssnade andäktigt till. Muddy och Sissy hade aldrig fosterfars skeptiska och krassa syn på Poe. Hur mycket han i fortsättningen än misskötte sig förblev han i deras ögon en hjälte.
     Han fick anställning som redaktör på tidskriften Southern Literary Messenger. Han bidrog inte bara med en novell i varje nummer utan skrev också mängder av skarpsinniga recensioner och intressanta notiser. Men den framskjutna positionen som redaktör medförde dessvärre att han alltför ofta måste umgås i muntra kollegors lag där det bjöds på sprit. Poe lyckades aldrig kontrollera sitt drickande. Varje kväll med alkohol blev en kväll i kaos som slutade i medvetslöshet.
     Så fick han höra att släktingar ville ta hand om Sissy och låta henne växa upp hos dem, vilket ju skulle innebära att trion Poe-Sissy-Muddy, hans enda trygghet i tillvaron, skulle splittras. Detta fick bara inte ske, menade Poe, och drev igenom äktenskap mellan honom och Sissy. Hon var då inte ens 14, men Muddy intygade för vigselförrättaren att hennes dotter var 21 för att äktenskapet skulle vara giltigt, och kusinäktenskap var inte olagligt.
     Under det följande decenniet kämpade trion Poe-Sissy-Muddy med att klara av sin vardag så gott det gick. De flyttade till New York City, sen till Philadelphia, sen till New York igen, först till själva city, men där söp Poe för hårt så istället valde de att bo i en stuga norr om city belägen vid nuvarande 192nd Street, det var på den tiden rena landsbygden, och mönstret var hela tiden detsamma: Poe arbetade med sitt skrivande, så mycket hans depressioner medgav, och ansträngde sig för att få sina noveller antagna av tidskrifter, och Muddy skötte allt det praktiska, samtidigt som hon ordnade extrainkomster genom att göra hushållstjänster åt andra. Sissy i sin tur var Poes älskade solstrålen-i-mitt-liv. Hon mognade från söt flicka till ljuv kvinna men redan när hon var 20 märktes det att även hon hade tuberkulos. Hon blev bara svagare och var under allt längre perioder sängliggande.
     1840 publicerade ett New York-förlag 25 av novellerna i bokform under titeln Tales of the Grotesque and Arabesque i två volymer, upplaga 750 ex, vilket innebar ett stort karriärsteg för Poe, men det verkliga genombrottet kom med dikten The Raven som publicerades i tidskriften Evening Mirror i januari 1845 och under de föjande veckorna i fyra andra litterära tidskrifter. Med ens var Poe stor, responsen på The Raven var rejäl, dikten hade mästerverksaura.
     1847 dog Sissy, innan hon fyllt 25. Fastän hennes död var väntad sen länge tog Poe det mycket hårt. Han satt hela nätter i snön vid hennes grav, oförmögen att arbeta, förlamad av skuld. Han kände sig ensamt skyldig till hennes sjukdom och till hennes död och till allt ont som hänt dem.
     Hösten 1849 åkte han söderut i två ärenden, dels för att uppvakta en ungdomsflamma som han på nytt förälskat sig i, Elmira Royster – under de sista åren av sitt liv uppvaktade han en rad kvinnor, emellanåt på det mest överdrivna stalker-vis – och fria till henne, dels för att utföra ett enkelt men välkommet redigeringsjobb som skulle ge 100 dollar i en handvändning. Han anlände till Elmira i Richmond och satte genast igång med att kurtisera henne på sitt typiska febriga frenetiska fanatiska vis och fortsatte med det i tio dagar tills hon utmattad flämtade ja och gick med på att fastställa datum för bröllop. I mellantiden skulle han stöka undan redigeringsjobbet. Han tog ångbåt till Baltimore för att byta till tåg. Men i väntan på tåget gick han en krogrunda i stan och var sen spårlöst försvunnen i flera dygn, tills han hittades nästan medvetslös liggande på några plankor på gatan iförd någon annans kläder. Vad som hade utspelat sig under de där dygnen är än idag ett ouppklarat mysterium för Poeforskarna. Man har spårat upp ett antal nedtecknade redogörelser för Poes sista tid som gjordes av bekanta och folk på plats i Baltimore, men ingen innehåller uppgifter om vad han kan ha gjort de där dygnen han var försvunnen, förutom supit, ingen förklaring finns till att han hittades i fel kläder. En ren gissning är att han bytt kläder med någon för att få något drickbart i mellanskillnad. Han togs till sjukhus där han klarnade något men inte tillräckligt för att kunna tala begripligt. Han yrade osammanhängande och drabbades av delirium tremens. I tre dygn låg han sedan och skrek i mardrömmar och hallucinationer innan han dog, den 7 oktober 1849, 40 år gammal.