En skiva med jazzlegenden altsaxofonisten Charlie Parker med titeln Birdman.       Charlie "Bird" Parker (1920–1955) växte upp i Kansas City intill nattklubbskvarteren. Som liten grabb höll han till bakom scenen när stjärnor som Lester Young spelade. Musikerna gav honom smeknamnet Yardbird eller Bird, han var lillkillen, koltrasten på bakgården. Redan 1935, när han var femton, började han få småjobb i olika band. 1940 fick han sitt första stora proffsengagemang, i Jay McShanns orkester som han turnerade med 40–42. 1942 kom han till New York och fick jobb såväl i storband (Earl Hines, Billy Ecksteins) som i små sättningar för spelningar på småklubbarna. 1944–45 jammade han ofta med Dizzy Gillespie på den lilla klubben Three Deuces på 52nd Street i New York. Febriga sessions med de båda ekvilibristerna. Dizzy gjorde snabba improviserade figurer med trumpeten, Bird svarade blixtsnabbt ännu mer oväntat med saxen. I långa dialoger överträffade de varandra i nyupptäckter och expressivitet. Bebopen skapades.       Bird levde bohemliv i New York, ur hand-i-mun, på nätterna jammade han på klubbar, på dagarna sov han i soffan hos bekanta, och fastnade i heroinmissbruk.       Som person var Bird en rastlös, evigt hungrig livsnjutare, en lirare, otämjd, ansvarslös, med en omättlig aptit på kickar. Han kunde snacka till sig ständiga smålån som aldrig betalades tillbaka, skämta och skoja och snacka jargong, imponera med fingerfärdighetstrick, rulla en cigarett med en hand, stjäla ens plånbok utan att man märkte det. Han åt kopiöst, drack kopiöst. Han var 175 cm lång och vägde 100 kilo. Av någon anledning gjorde heroinet honom aldrig utmärglad och orkeslös, tvärtom behöll han även under heroinpåverkan sin enorma aptit på mat och sprit och sex.       Som musiker var han geniet som gjorde allt på sitt eget sätt, den stora förnyaren. Han upprepade sig aldrig. Varje solo, varje gång en låt spelades, var unikt, varje tagning vid en inspelningssession helt olik den föregående.       I december 1945 reste han tillsammans med bl a Dizzy till Kalifornien för ett längre engagemang. I mars 1946 var han hårt nerkörd av heroinmissbruket. Efter ett intermezzo på hotellrummet när madrassen började brinna och slagsmål utbröt mellan Bird och instormande poliser dömdes han som psykfall till sluten vård på Camarillo State Hospital i Kalifornien. När hans vänner efter sju månader lyckades få ut honom var han avgiftad och vital och när han återvände till New York 1947 spelade han åter på topp.       Bird spelade även en del i Europa: 1949 i Paris, 1951 några spelningar i Tyskland, framför allt gjorde han en veckolång turné i Sverige i november 1950, med spelningar i Stockholm, Göteborg, Malmö, Lund, Helsingborg, och även i Köpenhamn. Sverigebesöket var en av höjdpunkterna i hans karriär, vart han kom möttes han av horder av extremt jazzkunniga beundrare, välviljan flödade över honom. Man gjorde allt för att övertala honom att flytta till Europa, man föreslog Paris, Stockholm, Köpenhamn, det hade kanske räddat honom från den säkra undergång som väntade honom i USA.       1951 flyttade han ihop med Chan Richardson i en lägenhet i East Village i New York med ambitionen att klara ett familjeliv. Han hade genom åren lämnat tre fruar, Rebecca Ruffing, Geraldine Scott och Doris Sydnor. Med Chan fick han dottern Pree och sonen Baird. Han älskade Chan och barnen, ändå fungerade hans liv allt sämre. Han förlorade sitt cabaret card, sitt tillstånd att spela på nattklubbar, hans viktigaste spelställen, på grund av drogmissbruket. Han försökte sluta, men återföll ständigt.       Sista året var nattsvart. Hans 3-åriga dotter som hade varit sjuklig sen hon föddes dog, till stor sorg för Bird. Han lämnade Chan och drog omkring i New York, gjorde skandalspelningar, sov där det föll sig. Sista dagarna sökte han upp en förmögen jazzvän, baronessan Nica Koenigswarter och föll ihop i hennes soffa. Han hade då skrumplever, blödande magsår och lunginflammation. Hans sista skratt var åt Tommy Dorsey Show på TV, en jonglör skämtjonglerade med tegelstenar. Bird reste sig upp, storskrattade och föll död ner, troligen av hjärtattack. Läkaren som tillkallades uppskattade hans ålder till mellan 50 och 60. I själva verket var han inte fyllda 35.       Bakhålls exklusivt producerade Charlie Parker-cd innehåller 15 juvelspår, bl a 4 spår från den legendariska inspelningen i november 1945 med Bird, Dizzy Gillespie, Miles Davis och Max Roach: Meandering, Billie's bounce, Now's the time och Koko. Och 4 spår från en annan lika omtalad inspelning från mars 1946 med bl a Bird och Miles Davis: Moose the mooche, Yardbird suite, Ornithology och Night in Tunisia. cd:n avslutas med ett särskilt ovanligt spår – den till dags dato tidigaste kända inspelningen med Bird, från 1940: Honeysuckle rose och Body and soul.