Yoko Ono: Yes Box – en behändig liten låda med intressant innehåll som ger många fina smakprov på Yoko Onos uppfinningsrika konst.
   Yoko Ono framstår allt mer som den största och framför allt roligaste av alla de många konceptuella konstnärerna. Hennes konst är inte alls så där pretentiös och tröttsamt förment djupsinnig som mycken annan konceptkonst utan tvärtom humoristisk, meningsfull och medryckande, den har budskap, den har radikala, optimistiska, livsbejakande budskap som får en att ryckas upp ur vardagsslummern och ifrågasätta sitt eget rutintänkande.
   Många av hennes konstverk består av några enkla föremål och en uppmaning. T ex hennes helvita schackspel – alla spelpjäser är vita och instruktionen lyder: Spela så länge som ni kan hålla reda på era spelpjäser. Man behöver bara tänka ett ögonblick för att inse de intressanta konsekvenserna – efter ett antal drag börjar spelarna fundera och diskutera: är det där din eller min spelpjäs? Det är min, det är jag säker på! Nej, det är min, jag är plötsligt också säker! Hörrudu, försöker du fuska va??? Genast har vardagslivets typiska meningsskiljaktigheter invaderat det annars så väldefinierade spelet schack. Ovisshetens virus angriper schackdatorn. Omvänt frågar man sig om inte alla möjliga andra konflikter i vardagen också beror på att vi inte håller reda på våra spelpjäser.
   Ett annat av hennes verk består av ett vykort med ett hål i och uppmaningen: Titta på himlen genom hålet! Det fungerar verkligen som tankeväckare: när man får kortet i sin hand kan man inte låta bli att gå fram till närmsta fönster och titta på himlen genom hålet och man hajar till, javisstja himlen, ja där är den minsann, och samtidigt förvånas man över att man har följt en konstnärs uppmaning och i nästa sekund börjar man fundera över en hel massa saker, sina egna handlingar, rätt och fel i samhället, ansvar och lek, himlens självklarhet och jordklotet som allt betraktandes startpunkt osv. Med andra ord: ett genialt konceptkonstverk! Och så enkelt!
   Ett Yoko Ono-konstverk kan också bestå av endast en uppmaning, t ex "Draw a map to get lost" eller "Listen to the sound of the Earth turning".
   Hon har också gjort många experimentella filmer, den kanske mest kända är den 80 minuter långa Film No. 4 (Bottoms) som bara visar nakna rumpor. Yoko filmade 365 personers rumpor rakt bakifrån under gång. Man inser strax att alla rumpor är olika, precis som alla ansikten, men fastän rumpor är lika vanliga som ansikten ser man dem väldigt sällan. Effekten av filmen smyger sig på en medan man tittar. Efter en stund blir man som hypnotiserad av dessa nakna pulserande sakliga allvarliga rumpor, det blir som en meditation över livet, över människan-som-hon-är, över civilisationen som gömmer undan så mycket av det naturgivet mänskliga, av ren konvention, bara för att det ska så vara.
   Yoko har numera alltid flera olika utställningar på turné över världen. Den största heter Yes Yoko Ono och är en gigantisk retrospektutställning med hundratals objekt, installationer, aktiviteter, flera non-stop-filmvisningar med mera. En mindre utställning är Remember Love som visas på Kulturhuset i Stockholm 29 maj till 8 augusti i år.
   Yes Box har tillkommit genom ett samarbete mellan Bakhåll och Yoko Ono personligen. Boxen innehåller följande: 1) ett häfte med texter och bilder som presenterar en rad Yoko Ono-konstverk 2) en CD med en intervju med Yoko Ono i vilken hon diskuterar flera av sina verk med Bakhålls Örjan "Peter Glas" Gerhardsson 3) en CD med två låtar från Yokos album Blueprint for a sunrise: It's time for action och I'm not getting enough och 4) ett kort med ett hål i och uppmaningen "Titta på himlen genom hålet!"
   Intervjun gjordes ifjol hemma hos Yoko i New York. Örjan har tidigare intervjuat henne för CDn som följde med hennes bok Grapefruit som utkom på Bakhåll 2001. Detta är en ny intervju som främst fokuserar på verken i hennes största utställning Yes Yoko Ono och även på många andra intressanta spörsmål, t ex japanska svordomar.

Yoko Ono: Yes Box – en låda innehållande ett häfte, två CD-skivor och ett kort. ISBN 91-7742-219-8, BAKCD0345, BAKCD0347.

Grapefruit är Yoko Onos konstnärliga loggbok och huvudnyckeln till hennes konstnärskap. Den är redan en klassiker inom den moderna konsten. Den utkom första gången i en liten upplaga i Japan 1964 och sedan i successivt utökade versioner, den senaste amerikanska upplagan kom 2000. Det är en tjock katalogartad bok med ett myller av inspirerande instruktioner till konstverk, anvisningar som läsaren föreslås följa, sammanlagt flera hundra.
    Yoko Onos galna-geniala grundidé är att 1) konstverken inte behöver utföras av avsändaren/konstnären utan mycket hellre av mottagarna/publiken och att 2) konstverken inte behöver utföras handgripligen utan mycket hellre bara i tankarna. Det är så man kan ta ut svängarna helt och hållet, det är så man kan bli gränslöst kreativ. Själva begreppet konst förvandlas därmed radikalt: istället för traditionella målningar som stilla beskådas av passiva betraktare blir konsten något dynamiskt-föränderligt-oavslutat-växande, konsten blir publikens kreativa tänkande.
    Boken är på många vis totalt utflippad, i bästa 60-talsanda, tokig, överrumplande, oförutsägbar – och samtidigt profilerad, sträv, egensinnig, tydligt präglad av en formande konstnärspersonlighet, av Yoko Ono, denna mångfacetterade österländska-västerländska kvinna, ikon, nutidsmetafor, som alla känner till men få vet särskilt mycket om. För massmedia är Yoko Ono hon som splittrade Beatles, som vilseförde John Lennon, man kommenterar hennes udda sångstil – allt det där är bara ytliga fraser. I själva verket är Yoko Ono en betydelsefull experimenterande internationell konstnär, en självständig, djupsinnig, genomreflekterad systematisk ifrågasättare, en experimentator som varit verksam i decennier och "gjort allt" i konceptkonstväg, en ohejdbar kreatör med uppsjöar av originella ideer. Hennes stora retrospektutställning "Yes Yoko Ono" som just nu turnerar över jordklotet visar med tydlighet hennes väldiga bredd och djup.
    Boken är späckad med överraskande påhitt och annorlunda projekt, allt riktat som uppmaningar till läsaren. Några smakprov:

Skratta en hel vecka.
Hosta ett helt år.
Spela in kroppsljud på band.
Spela in ljudet av en sten som åldras.
Lyssna till ljudet av jorden som snurrar.
Spela in ljudet av din fru som kammar sig, spela in varje dag. Begrav bandet med henne här hon dör.
Skicka det inspelade ljudet av fallande snö till någon som du tycker om.

Helt följdriktig är uppmaningen att bränna boken när man har läst den (och här infogar John Lennon en kommentar: "Det här är den bästa bok jag någonsin har bränt!") Ono gör en liknelse med en stol: Om jag bränner stolen, så försvinner den fysiska stolen men mitt minne av stolen försvinner inte – alltså är föremål i människors tankar på något vis mer beständiga än fysiska föremål. Och likadant är det, menar Yoko, med konstverk – konstverk i tankarna är minst lika giltiga som konstverk som är fysiska föremål.
    Med boken följer en bonus-CD med en intervju med Yoko Ono gjord av Bakhålls Örjan Gerhardsson i Yokos hem på Manhattan i New York, en initierad intervju som på ett ledigt vis presenterar grundtankarna i boken.

Yoko Ono: Grapefruit. ISBN 91-7742-185-X. Dubbelspråkig svensk-engelsk utgåva i översättning av Ulf Claesson. Med intervju-CD.