En klassikerpärla i nyöversättning: den otäcka berättelsen om hästhandlaren våldsverkaren Michael Kohlhaas, författad av Heinrich von Kleist.
     Michael Kohlhaas är en berättelse om en hästhandlare som blir lurad och bedragen av en maktfullkomlig furste. Kohlhaas bestämmer sig för att ta lagen i egna händer och ge igen. Det är med andra ord en hämndhistoria, en ryslig hämndhistoria, med en hämndhistorias alla inslag av våld och övervåld. Det originella är att den formuleras på det mest sakliga och lugna språk man kan tänka sig – vilket bara gör effekten av de ohyggliga händelserna starkare.
     Berättelsens författare, Heinrich von Kleist (1777–1811), levde ett kort olyckligt liv. Han var av adelssläkt men utan egendomar och hade lämnat en karriär som militär för författarbanan, men hans verk rönte ingen större uppmärksamhet. När han till sist hade förlorat allt hopp om att komma till rätta med sitt liv tog han in på ett värdshus tillsammans med en väninna som led av en obotlig sjukdom och längtade efter att dö. De skrev avskedsbrev till sina anhöriga. Sedan hördes två skott. Kleist hade skjutit väninnan och därefter sig själv.
     Länge var Kleists författarskap närapå bortglömt, men så återupptäcktes det, bl a av representanter för den moderna litteraturen, t ex av Franz Kafka, som i Kleist såg en föregångare och förebild. Idag räknas Kleists berättelse om hästhandlaren Kohlhaas till världslitteraturens omistliga mästerverk.
     Berättelsen, som utspelas på 1500-talet, inleds med den vardagsnära redogörelsen för hur Kohlhaas färdas med ett koppel unghästar på väg till marknaden.
     Han hejdas av en bom över vägen som inte brukar vara där.
     Det visar sig att den nye slottsherren, Wenzel von Tronka, har infört nya bestämmelser. Det krävs att man uppvisar ett särskilt pass varje gång man reser förbi hans slott. Eftersom Kohlhaas än inte har skaffat sig ett sådant pass måste han lämna två hästar i pant. Sedan får han åka vidare.
     Några veckor senare är han på hemväg och har med sig ett intyg från kurfurstens kansli att det inte behövs något pass. Han begär att få tillbaka sina hästar, men det visar sig att hästarna är vanvårdade, nästan döende. Kohlhaas blir förstås mycket arg men tappar inte besinningen utan samlar sig och kräver lagenlig kompensation, han vill ha ekonomisk ersättning och han kräver att hästarna ska ges omvårdnad så att de återfår sin forna form. Men slottsherrens folk lyssnar inte på honom utan kör bara brutalt iväg honom.
     Kohlhaas försöker under en lång tid på olika vis få upprättelse. Han skickar besvärsskrivelser till överordnade myndigheter, men ingen tar någon notis om hans klagomål.
     Så bestämmer sig hans hustru Lisbeth för att personligen föra fram ett av Kohlhaas brev till den rätta myndighetspersonen, men det fruktansvärda inträffar att hon körs iväg av en vakt som skadar henne så illa att hon dör.
     Då släpper alla spärrar för Kohlhaas, han bestämmer sig för att utkräva sin rätt med våld, och för att hämnas, och det med råge:
     Han samlar sina närmaste, det blir en liten här på trettio man som han beväpnar till tänderna, och sen drar de mot Tronkas slott.
     De kräver att Tronka ska utlämnas. När så inte sker börjar de bränna ner slottet och hugga ihjäl alla de hittar i byggnaderna, skoningslöst, utan pardon. Men de får inte tag i slottsherren, han har lyckats smita genom en hemlig utgång.
     Kohlhaas samlar då ännu fler omkring sig, och det är inte svårt för det finns många som är missnöjda med överheten, och inleder en klappjakt på Tronka, land och rike kring. Kohlhaas mordiska armé drar från stad till stad och bränner och dödar.
     Hur handlingen sedan utvecklas ska inte berättas här för intrigen är spännande och utgången oviss, och det handlar både om vad som är juridiskt och känslomässigt rätt och fel, och om vad gränsen går mellan å ena sida motiverat våld och hjältedåd och å andra sidan hjärtlös ondska. Idag, i tider av terrorism, känns historien om Kohlhaas särskilt giltig, berättelsen blir som en fixeringsbild med våldets eviga problematik i relief. Och så detta med språket: berättarens tonfall, som i många avseenden liknar Kafkas tonfall, är hela tiden så där inibomben sakligt, fastän ohyggligheterna som avhandlas för länge sen nått bristningsgränsen för vad ett sakligt psyke tål.