Jack Kerouacs roman Big Sur i översättning av Ulf Claësson och med efterord av Christian Ekvall.
     Big Sur är den roman av Kerouac som går djupast ner i självavslöjandet av Kerouacs egen personlighet och av myten Kerouac och framförallt: av alkoholisten Kerouac. Det är en av världslitteraturens mest skakande och mest lysande spritskildringar, skriven av ett författargeni som befinner sig mitt i spritdemonens dödsomfamning, insnärjd i okontrollerbara paranoida ideer, riden av delirium tremens, kämpande för att behålla sitt förstånd, kämpande för att behålla sina bilder, sina minnen, sina tankar, sin själ, kämpande för sitt liv.
     Kerouac fick ett dundrande genombrott med romanen On the road 1957. I ett slag blev han precis det han hade drömt om att bli: en berömd författare, omskriven, omtalad, ständigt tillfrågad, inbjuden, omsvärmad, kallad geni och myt och legend i sin livstid osv. Men genast flydde han in i spriten. De 12 år han hade kvar att leva ägnade han i stort sett åt att låta spriten bryta ner honom. Han kunde fortsätta att publicera en bok om året eftersom han hade drivor av manus liggande, men han skrev endast ett fåtal helt nya böcker. Bland dessa Big Sur, hans gripande skildring av spritens roll i hans liv och hans försök att hitta fram till en identitet genom spritdimman.
     Boken handlar om hur Kerouac kommer till San Francisco och söker upp City Lights-förläggaren Lawrence Ferlinghetti för att få låna Ferlinghettis stuga i Big Sur, i ett försök att komma bort från ruljangsen och hitta lugn och ro i naturen. Först fumlar han bort de storstilade tillnyktringsplanerna och hamnar på en bar med en skock nya kompisar och vaknar på golvet i ett skid-row-hotell och har missat avfärden till stugan. Men sen tar han sig i kragen och kommer iväg.
     I första vändan är han ensam i stugan i två veckor, ett litet enkelt brädskjul utan el och utan glasfönster, bara brädluckor för fönsteröppningarna. Fotogenlampa och vedkamin. Utanför brusar bäcken mot Stilla havet. Bixby Canyon skjuter in som en fjord i den dramatiska kaliforniska kusten. Stupande sluttningar. Vägar som vindlar. Ett vrak av en bil som störtat ner för många år sen ligger uppochner i sanden och rostar bort. Kerouac ensam och i gång med sina bestyr, nästan präktig i sin omsorg om sovsäcken och konservburkarna, matar fåglarna, hittar naturens tecken, kommer verkligen bort från det urbana livet för ett tag. Men tankemaskinen börjar mala och han känner att han måste tillbaka till stan.
     Han söker upp Neal Cassady som har kommit ut efter två år i fängelse för marijuanainnehav och bor i Los Gatos med fru och barn och jobbar som bildäcksregummerare. Jack och Neal drar iväg, Neal kör, on the road again with old Cody.
     Cassady tycker att Kerouac behöver en kvinna och för samman honom med sin älskarinna, i romanen: Billie, i verkligheten: Jackie Gibson, enligt det gamla mönstret för relationen mellan Jack och Neal, de delade på allt, inklusive sina kvinnor. Billie blir Kerouacs nya heta kärlek. Hon är en ung vacker sexig blondin, verbal, bubblande av positiv livsfilosofi och icke-krävande kärlek och ger allt till Jack, de tänder på varandra på alla cylindrar.
     Kerouac och Billie åker ut till Big Sur-stugan tillsammans med ett annat par, poeten Lew Welch och hans kvinna. Allt verkar till att börja med underbart, vänner, natur, samtal, mat – men Kerouac anfäktas allt mer av alkoholens mörka ande. Sen åratal tillbaka är han dålig på att äta, han dricker mest sött desertvin, tokajer, han äter knappt alls, den enda näringen i hans blod är sockret från tokajern. Han börjar hallucinera. En sömnlös natt i stugan blir ett kosmiskt drama inom och utom Kerouac. Helvetessyner, änglar och djävlar slåss om honom, paranoida fantasier om hur vännerna konspirerar mot honom med en listig detaljerad plan för att ta kål på honom, i en drömsyn ser han korset lysa på en kulle, han hoppas på räddning men dras bara djupare ner.
     Efter Big Sur-dramat hade Kerouac en kort nyktrare period, men återföll snart, han löste aldrig problemet med spriten eftersom han aldrig löste problemet med sin egen person och sin syn på sig själv. Romanen Big Sur skrev han ett år efter händelserna, i sin systers hus i Florida i oktober 1961, på tio dygn på en pappersrulle som fick slingra genom skrivmaskinen. Kerouac var redan i unga år känd för sin otroliga minneskapacitet, han kallades Memory Babe, han kunde återge långa samtal replik för replik åratal efter samtalet och det får man i högsta grad prov på i denna bok. Han må ha varit full men registrerade gjorde han. Och gestaltningen av intrycken, dvs det som är litteraturen, är fullkomligt fantastisk, magisk, genial, en ordorganism växer fram på boksidan, snacka om levande litteratur, snacka om spontaneous prose, snacka om livets litteratur. Paradoxalt då att han var inne på en käpprak färd neråt, att hans tid var räknad. Han dog 8 år senare, 1969, bara 47 år gammal, utan att ha tagit sig ut ur spritgreppet annat än under korta perioder.

Jack Kerouacs roman Big Sur. Översättning Ulf Claësson. Efterord Christian Ekvall. 224 sidor. Högkvalitetspapper, sydda ark, hårda pärmar, tygrygg. ISBN 978-91-7742-324-9.