Jack Kerouac: Järnvägen Jorden.
     Kerouac i berättartoppform berättar om hur han jobbar som bromsare på järnvägen, bor på ett sjabbigt hotell i en smutsig gränd i San Francisco och äter sin frukost på ett sjabbigt café intill. Kvinnor och män av alla slag vimlar omkring honom, käcka studentskor, bedagade horor, välsvidade affärsmän som pendlar mellan sitt hetsade businessjobb och förortens idyllvilla, trötta arbetare med seniga halsar och slitna jackor, och lodisar, universums alla evinnerliga lodisar, slocknade, utslagna änglahjältar. Tusen aspekter på allt men alltihop är life and life only. Gnisslande tågbromsar, den typiska bromsoljedoften, järnvägarjargongen, retsamma jobbarkompisar, tidspressen, bangårdens oändliga grus, det böljande kaliforniska landskapet. Kerouac älskar järnvägen, han har fått den i blodet, järnvägsjorden, järnvägen Jorden.
     Jack Kerouac är en USA-skildrare och människoskildrare (och samtidigt en USA-älskare och människoälskare) av allra högsta, svindlande högsta fakulteten.
     Ingen kan som Kerouac porträttera en lodis på trettio rader, hela ödet, varför det gick snett, hur hopplöst det blev, med alla detaljer inprickade som juveler i en skrothög, hela ironin och smärtan, och alltid återstår en gnutta hopp om förståelse, om upprättelse, segerskärvan finns kvar i förnedringen.
     Ingen kan som Kerouac beskriva en sliten miljö, en sjabbig restaurang där man får en treäggsfrukost för 26 cent, med gröt som luktar nyss tvättad men illa tvättad skjorta, i det ångande köket skymtar kocken, en gammal knarkarkines med hårfläta, och den hårda jäveln i kassan som är så elak mot fyllona.
     Ingen kan som Jack Kerouac berätta om en fyllenatt med missöden och kickar, med cigarrstora jointar och konstig sprit, fyllefilosofin och historierna, lodisriddarnas stolta hymner, drömmarna, den gaggiga svadan, de eviga undanflykterna, de ofantliga visionerna.
     Kerouacs personporträtt är nästan alltid varma och försonliga. Han har en utpräglad blick för det ofördärvade i det fördärvade, och för allas samhörighet med kosmos högre boning oavsett vad livet för tillfället ställt till med.
     Han berättar helt enkelt om sina kompisar.
     Om polske Georgie Varewsky som mönstrar på för kökstjänst på olika fartyg, slavisk, slug, sliten, med vilt flackande blick, en segt kämpande gammal alkis med glesnande hår och nedgångna skor.
     Om Deni Bleu som jobbar som reparatör till sjöss och åker världen runt på väldiga lastfartyg, den store bullrige Deni som alltid skrattar dundrande åt sina egna obegripliga historier, impulsiv och oberäknelig, knegar på skeppet i månader, biter ihop och låter sig hunsas av befälen, stretar ihop sina hett åtrådda dollar, som han sen blixtsnabbt förslösar i hamn, evigt otursförföljde Deni, alltid uppriven och förfördelad, alltid jämrande sig över alla orättvisor som han drabbas av, en gnällspik, men med hjärta. Jack och Deni träffas i San Pedro-hamnen och dricker tillsammans, Jack inser att han har åkt de 500 milen hit till kajen endast för att träffa Deni, inget annat, för en rumlarnatt med Deni, för att han har jävligt kul tillsammans med Deni.
     Han berättar om det hippa livet i New York, om beatnikarnas sätt att fördriva dagen och natten på Manhattan, "att stå i ett gathörn utan att vänta på någon är makt", om poetcaféerna och jazzklubbarna, om alla otåliga nyskapande själar som söker sin uttrycksform.
     Han berättar om sin första resa till Europa, via Marocko, upp till Paris, vidare till England, han blir först inte insläppt av engelska tullen, han ser inte ut som en författare utan som en lodis. Till slut hittar han ett klipp som visar honom tillsammans med Henry Miller. Jaså, Henry Miller, honom stoppade vi häromåret! Han såg också ut som en lodis!
     Kerouac berättar om sig själv och om sitt liv och alla människoöden som korsar hans väg. På ett självklart vis blir det hela tiden litteratur och inte bara privata anteckningar av det. Kerouac är en livets författare, en självklar författare, hans ord, hans röst, hela hans väsen är författarens.
     Hans filosofi om livet, hans religiösa uppfattning är hans egna vision, med inslag av både katolicism och buddhism, han har kommit fram, han har sett, uppnått totaltoleransen, kärlek till gruset modden smutset, Gud-är-allt. Till buddhismens idé om Nirvana gör han tillägget att man inte ska sträva efter Nirvana eftersom man redan är där. Man ska tillbaka in i världen. Det finns inget att förlora, det enda som finns är mer liv att vinna. Man ska sluta grubbla och istället leva. Man ska känna, känna liv, känna kärlek, ge och ta kärlek.
     Novellsamlingen Järnvägen Jorden är Jack Kerouac i abso- lut toppform. Han har aldrig varit bättre. Här finns "hela Kerouac", beatnik-Jack, rumlar-Jack, beskrivande Jack, livsfilosofiske Jack, religiöse Jack, vitalt, jazzrytmiskt, sprudlande av liv och beat och kraft. Boken heter i original Lonsome traveller. Översättning och efterord Per Planhammar.

Jack Kerouac: Järnvägen Jorden. Klotband, sydda ark, högkvalitativt bokpapper, 208 sidor. ISBN 978-91-7742-315-7.