Nu återstår
bara att spetsas på pålar. (Ingår i Bakhålls serie:
Kafkas samlade skrifter.) Denna volym innehåller brev från mars 1914
till augusti 1916.
Fascinerande läsning som ger många intressanta inblickar i Kafkas liv,
många nycklar till förståelsen av hans person.
Kafka kunde själv uttrycka starka tvivel på brevet som kommunikationsmedel.
Mot slutet av sitt liv skrev han så här:
"All olycka i mitt liv – jag klagar inte, utan vill endast i största
allmänhet upplysa om ett sakförhållande – härrör, skulle man kunna säga,
från brev eller från möjligheten att skriva brev. Människor har nästan
aldrig bedragit mig, brev däremot alltid, och då inte andras utan mina
egna."
Detta sagt av en brevskrivandets mästare, vars brev är litterärt
formulerade, innehållsrika, nyansrika, djuplodande skildringar av tankar,
känslor, situationer, konflikter, vardagsfunderingar – brev som har allt.
I många av breven i denna volym ger Kafka uttryck för sin vånda inför valet
mellan äktenskap och författarskap, en kombination verkar omöjlig.
Kafka bor i Prag, hans fästmö Felice i Berlin. Båda har anställningar att
sköta, Kafka som tjänsteman på Institutet för arbetarnas
olycksfallsförsäkring, Felice som sekreterare på ett företag som tillverkar
diktafoner, men mycken tid ägnas åt brevskrivande.
Gång på gång ber han Felice om förståelse för sina författarambitioner, men
får ingen respons, tvärtom, med tiden växer snarast ett krav på det
motsatta fram, Felice vill att han ska upphöra med sitt författande.
Hela Kafkas inre ropar efter att få skriva, inget kan stoppa denna drift,
inte ens hans mördande självkritik. Han är övertygad om att han är
misslyckad, både som medmänniska och som författare, men hans brinnande
vilja är ändå att skriva.
Volymen har fått titeln "Nu återstår bara att spetsas på pålar", ett citat
ur Kafkas brev till Grete Bloch den 1 mars 1914. Han syftar på att han
varit i Berlin och träffat Felice, och mötet gjorde deras skriande
kommunikationssvårigheter ännu mer uppenbara.
Kafka och Grete Bloch inleder en flitig brevväxling. Grete försöker inta en
medlande roll mellan Kafka och Felice, hon försöker få Kafka att förstå
Felice bättre. Kafka är frispråkig och avslöjar inför Grete vad han tänker
och känner om förhållandet och han uttrycker så starka tvivel på sin egen
lämplighet som äkta make att Grete till slut anser att hon måste rapportera
om saken till Felice.
När Kafka i mitten av juli 1914 kommer till Berlin tar han som vanligt in
på hotell Askanischer Hof. Där utspelar sig den 12 juli vad han senare i
sin dagbok refererar till som "rättegången på hotellet". Närvarande var
målsäganden Felice, hennes syster Erna och vittnet Grete Bloch. På
försvarets sida satt den åtalade Franz Kafka. Felice högläste särskilt
graverande avsnitt ur breven till Grete, medan Kafka teg. Förlovningen
bröts omgående.
Under hösten hamnade Kafka i ännu en av sina stora skaparperioder, han
arbetade intensivt med romanen Processen, och med bl a novellerna I
straffkolonin och Minnen från Kaldabanan.
I november återupptogs brevväxlingen med Felice och i juli 1916 reste de på
semester tillsammans till Marienbad där de beslutade sig för att förlova
sig på nytt.
För Kafka framstod det som livets högsta mål att gifta sig och bilda
familj. Samtidigt ansåg han detta oförenligt med ett liv som författare.
Felice å sin sida önskade sig en make som gärna fick ha litteraturen som
fritidssyssla, men som först och främst var inriktad på att tjäna pengar
och skapa materiellt välstånd. Intressemotsättningen gav upphov till en
tidvis hård inbördes kamp. "Jag tror inte att det i någon saga har
utkämpats en hårdare och mer förtvivlad strid för en kvinna än den strid
jag inom mig har utkämpat för Dig, från första början, ständigt på nytt,
och kanske för evigt."
Slottet. (Ingår i Bakhålls serie:
Kafkas samlade skrifter.)
Ett av Kafkas mest älskade verk, en fabuleringsfrodig färgstark
historia som uppvisar allt det som är typiskt för Kafka: det gäckande
gåtfulla, det överraskande medryckande, det brutala verklighetsomskakande,
det underligt humoristiska. En tokig historia med bråddjup, både allvarlig
och uppsluppen, och mycket filmisk: bitsk, bildvass.
Det börjar med att den ensamme vandraren K. kommer fram till en avlägsen
by. Det är sent på kvällen och han måste hitta någonstans att övernatta. På
värdshuset får han höra att det är fullt, inte ett rum ledigt, han kan dock
få sova på en halmmadrass i kroglokalen, vilket han tackar ja till. Men han
har inte mer än somnat förrän han väcks av någon som börjar förhöra honom
om han verkligen har grevens tillstånd att vistas i byn, annars måste han
genast ge sig iväg. K. – som inte visste att byn ligger nedanför ett stort
gammalt slott med en maktfullkomlig greve – finner sig snabbt och ljuger
ihop en historia om att han är lantmätare och har skickats efter av greven.
Kan jag kanske få sova vidare nu?
Han räknar med att den lilla nödlögnen ganska snart ska avslöjas men
tvärtom visar det sig att man från slottets sida tycks ha accepterat
påhittet, slottet bekräftar att han är en efterskickad lantmätare. Någon
ordnar till och med så att han får två medhjälpare, Artur och Jeremias, som
ska assistera honom i arbetet. De är lika som bär och komplett imbecilla.
Men det verkar vara mycket svårt att få några besked från byborna i någon
som helst fråga och som läsare undrar man om K. nånsin ska komma i kontakt
med greven eller ens komma i närheten av slottet. Det närmaste han kommer
är att genom ett litet titthål i en dörr få se en skymt av
slottstjänstemannen Klamm, vars älskarinna, Frieda, är servitris på ett
annat av byns värdshus.
För en natt blir Frieda K:s älskarinna. "Jag är med lantmätaren", skriker
hon till Klamm och bankar med sin knutna näve mot dörren.
K. och Frieda älskar på värdshusgolvet bland skräp och utsplillt öl. I
hennes famn känner K. att han går vilse i en trakt "där lockelserna var så
starka att man inte kunde låta bli att gå vidare och villa bort sig ännu
mer".
Bokens hela handling är typisk för Kafka – läsaren drivs oavlåtligt framåt
genom den märkligt vindlande berättelsen, man vänder sida hela tiden med
samma ihållande undran över vad som komma skall. Berättelsen känns underlig
och man kan inte sätta fingret på vad som verkar rimligt och vad som är
orimligt. Textens själva verklighetsdefinition och därmed också läsarens
verklighetsbedömning blir stup i ett omkullknuffad genom alla små oväntade
detaljer och typiska underfundiga kafkavändningar.
En hel värld av läsare har genom åren grubblat över vad romanen
"egentligen" handlar om, vad som avses med att slottet är så svårt att nå
fram till, osv. Hur det än må vara med den saken vet man att Kafka skrev
berättelsen i ohejdbar inspiration och av inre nödvändighet, romanen växte
fram av sin egen kraft. Så tillkom alla de texter som han själv blev mest
nöjd med, eller snarare minst missnöjd med – Kafka utsatte alltid sig själv
för skoningslös, närmast destruktiv självkritik.
Slottet skrevs alltså "linjärt", dvs Kafka skapade handlingen i samma takt
som han skrev ner den. Han följde inte någon på förhand uppgjord plan, och
han hade därför ingen aning om hur boken skulle sluta och hur det skulle gå
för huvudpersonen.
När han började arbeta på romanen, i januari 1922, hade han drygt två år
kvar att leva. Han var hårt märkt av tuberkulosen och hade rest till
vintersportorten Spindelmühle för att försöka stärka hälsan med frisk luft.
I ett brev till vännen Robert Klopstock berättade han att han hade "börjat
skriva lite igen", "men det hjälper föga, det är som att gräva skyddsrum
med naglarna i ett världskrig".
Det är en glädje för Bakhåll att i nyöversättning nu kunna presentera – för
första gången på svenska i en volym – alla avsnitt som finns bevarade av
Kafkas romanprojekt Slottet.
Som vanligt med ett förord om verkets tillkomst av Kafkaexperterna Hans
Blomqvist och Erik Ågren, som också står för översättningen.
Jag har inga litterära intressen
utan består helt av litteratur. (Ingår i Bakhålls serie: Kafkas samlade skrifter.)
Det är den tredje volymen i en svit som innehåller Kafkas samlade brev, i kronologisk
ordning. Denna volym innehåller breven från februari 1913 till februari
1914. Den första volymen hette En bok måste vara som en yxa för det frusna
havet inom oss. Den andra volymen hette Inte ens natten är tillräckligt
mycket natt.
Fascinerande läsning som ger många intressanta inblickar i Kafkas liv,
många nycklar till förståelsen av hans person.
Kafka kunde själv uttrycka starka tvivel på brevet som kommunikationsmedel.
Mot slutet av sitt liv skrev han så här:
"All olycka i mitt liv – jag klagar inte, utan vill endast i största
allmänhet upplysa om ett sakförhållande – härrör, skulle man kunna säga,
från brev eller från möjligheten att skriva brev. Människor har nästan
aldrig bedragit mig, brev däremot alltid, och då inte andras utan mina
egna."
Detta sagt av en brevskrivandets mästare, vars brev är litterärt
formulerade, innehållsrika, nyansrika, djuplodande skildringar av tankar,
känslor, situationer, konflikter, vardagsfunderingar – brev som har allt.
I många av breven i denna volym ger Kafka uttryck för sin vånda inför valet
mellan äktenskap och författarskap, en kombination verkar omöjlig.
Kafka bor i Prag, hans fästmö Felice i Berlin. Båda har anställningar att
sköta, Kafka som tjänsteman på Institutet för arbetarnas
olycksfallsförsäkring, Felice som sekreterare på ett företag som tillverkar
diktafoner, men mycken tid ägnas åt brevskrivande.
Gång på gång ber han Felice om förståelse för sina författarambitioner, men
får ingen respons, tvärtom, med tiden växer snarast ett krav på det
motsatta fram, Felice vill att han ska upphöra med sitt författande.
Hela Kafkas inre ropar efter att få skriva, inget kan stoppa denna drift,
inte ens hans mördande självkritik. Han är övertygad om att han är
misslyckad, både som medmänniska och som författare, men hans brinnande
vilja är ändå att skriva.
"Jag har inga litterära intressen utan består helt av litteratur, jag är
inte och kan inte vara något annat. Häromdagen läste jag i Djävulstrons
historia följande lilla berättelse: 'En munk hade en så ljuvlig röst att
det var en fröjd att lyssna till den. När en präst en dag hört hans ljuva
stämma, sa han: detta är inte en människas utan djävulens röst. Och inför
hela skaran av beundrare uttalade han en besvärjelse över demonen och
lyckades driva ut den, med påföljd att liket (ty det var inte en själ utan
djävulen som gav liv åt denna kropp) genast föll ihop och började stinka.'
Sådant, precis sådant, är förhållandet mellan mig och litteraturen,
bortsett från att min litteratur inte är lika ljuvlig som munkens röst."
Den försvunne. (Ingår i Bakhålls serie: Kafkas samlade skrifter.)
Världen lärde känna boken under titeln Amerika, det namn Kafkas vän
författaren Max Brod valde när han lät publicera den 1927.
När Bakhåll nu kommit till denna volym i vår utgivning av Kafkas samlade
skrifter väljer vi att använda oss av Kafkas egen titel.
Den försvunne är berättelsen om pojken Karl Rossmann som skickas till
Amerika av sina skamsna föräldrar sedan han förförts av en tjänsteflicka
och fått barn med henne. Om hans drömska resa till det gigantiska landet,
om eldaren i maskinrummet på fartyget under överresan, om farbror Jakob,
senatorn, som visar honom New York. Karl får anställning som hisspojke på
ett väldigt hotell med 30 hissar, jobbar 12-timmarsskift i stram kostym och
svetten lackande. Lurendrejarna Robinson och Delamarche drar in honom i
sina skumma affärer. Han blir uppassare åt den feta damen Brunelda. Han får
nytt hopp av en reklamaffisch som utlovar arbete åt alla på den stora
Oklahamateatern och ger sig iväg med tåg över kontinenten.
Berättelsen har av många hyllats som det bästa, det mest färgstarka, det
mest underhållande Kafka skrev. Framställningen är ett paradexempel på den
berömda "kafka-artade" berättarstilen: ett noggrant redogörande, med
tydliga visuella berättelsedetaljer som tränger sig tätt på läsaren,
fascinerande i sin skärpa, i sin originalitet, i sin realism – samtidigt
som en känsla av icke-realism smyger sig på, en känsla av overklighet, av
att det verkliga blir overkligt och det overkliga verkligt.
Inte ens natten är tillräckligt mycket natt. (Ingår i Bakhålls serie: Kafkas samlade skrifter.) Titeln –
som har den underförstådda fortsättningen "...för att man ska
kunna skriva" – är ett citat från ett av breven. Det är den
andra volymen i en svit som innehåller Kafkas samlade brev,
i kronologisk ordning. Denna volym innehåller breven från
november 1912 till januari 1913. Den första volymen hette En
bok måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss och
innehöll brev från 1900 till oktober 1912.
Fascinerande läsning som ger många intressanta inblickar
i Kafkas liv, många nycklar till förståelsen av hans person.
Kafka kunde själv uttrycka starka tvivel på brevet som
kommunikationsmedel. Mot slutet av sitt liv skrev han så här:
"All olycka i mitt liv – jag klagar inte, utan vill endast i
största allmänhet upplysa om ett sakförhållande – härrör,
skulle man kunna säga, från brev eller från möjligheten att
skriva brev. Människor har nästan aldrig bedragit mig, brev
däremot alltid, och då inte andras utan mina egna."
Detta sagt av en brevskrivandets mästare, vars brev är litterärt
formulerade, innehållsrika, nyansrika, djuplodande skildringar av tankar,
känslor, situationer, konflikter, vardagsfunderingar – brev som har allt.
Den aktuella perioden dominerades helt av brevväxlingen
med Felice Bauer, som Kafka träffat en gång hemma hos Max
Brod i augusti 1912.
Kafka bor i Prag, Felice i Berlin. Båda har anställningar att sköta, Kafka
som tjänsteman på Arbetarnas olycksförsäkringsanstalt, Felice som
sekreterare på ett företag som tillverkar diktafoner, men mycken tid ägnas
åt brevskrivande.
Kafkas kärleksbrev är långa och utförliga, och många, ofta
två långa brev per dag, och det är postgång alla dagar i
veckan, även söndag. Felices svarsbrev till Kafka finns inte
bevarade, men även hon skrev många och långa brev.
De träffades inte igen förrän i slutet av mars 1913. I breven till Felice
lämnar Kafka kontinuerligt rapporter om sitt litterära arbete, framför allt
novellen Förvandlingen och romanen Den försvunne som tillkom vid denna tid.
Gång på gång ber han Felice om förståelse för sina författarambitioner, men
får ingen respons, tvärtom, med tiden växer snarast ett krav på det
motsatta fram, Felice vill att han ska upphöra med sitt författande. Kafka
protesterar:
"Skulle jag inte satsa alla mina krafter på det enda område
där jag verkligen känner mig hemma? Vilken hopplös idiot jag
vore om jag inte gjorde det! Det är möjligt att det jag skriver
inte är något värt, men då är det också ställt utom allt tvivel att
inte heller jag är något värd."
Kafka är kär och förtjust, han sjunger Felices lov med hela sin väldiga
formuleringsrepertoar, samtidigt är breven fulla av vånda, han oroar sig,
undrar om hon förstår honom, når breven fram, varför kom det inget brev
idag? Och alla hans övriga våndor, det gäller vilken mat han kan tåla, det
är konflikterna i familjen och på jobbet, det är den oerhörda våndan i
författandet och det ständiga grubblandet över hälsan.
Kafkas och Felices förlovning skulle senare komma att brytas och återupptas
flera gånger. Den avgörande knäcken för deras förhållande kom när Kafkas
sjukdom, lungtuberkulos, konstaterades, hösten 1917. Då först bröts
förlovningen definitivt – eftersom det ansågs som en självklarhet att
Felice inte kunde ingå äktenskap med en sjukling.
Drygt ett år efter den slutgiltigt uppslagna förlovningen gifte sig Felice
med en framgångsrik affärsman. 1936 emigrerade familjen till USA, och sedan
hennes man avlidit året efter inledde hon en egen karriär inom
affärsvärlden. Om sin relation till Kafka var hon mycket förtegen och
nämnde den inte ens för sina barn. Hon dog 1960.
Översättningarna av de i volymen ingående breven till Felice Bauer, vilka
första gången gavs ut på Bakhåll 1997, har reviderats inför publiceringen i
Samlade skrifter. Inga av de övriga breven har tidigare översatts till
svenska.
Som vanligt är texterna utförligt kommenterade av Kafkaexperterna Hans
Blomqvist och Erik Ågren, som också står för översättningarna. De flesta av
breven presenteras här för första gången på svenska.
Dagböcker 1909–november 1911, Dagböcker december 1911–1913 och
Dagböcker december 1914–1923.
(Ingår i Bakhålls serie: Kafkas samlade skrifter.)
De två första av tre volymer som innehåller Kafkas samlade
dagboksanteckningar.
Kafkas sätt att använda sin
dagbok som en blandning av dagbok och litterärt
skissblock gör hans dagböcker till en mycket brokig samling av novell- och
romanutkast, själviakttagelser, reflexioner kring skrivandet och dess
villkor, referat av drömmar, funderingar kring böcker han läst,
teaterpjäser han sett osv.
För Kafka är det aldrig fråga om nonchalanta tankar nedkastade i hast på
papper, utan om det rakt motsatta: varje ord är viktigt, varje formulering
eftertänksam, ofta är tonen förtvivlad, ibland desperat, allt har
tillkommit i en fullkomlig närhet till pennan och pappret, författarens
absoluta uppriktighet strålar med kraft från texten. Man dras in i Kafkas
värld där precis allting i tillvaron, minsta detalj som man i vardagslag
annars knappt lägger märke till, har fått tillbaka sin rätta aura av
gåtfullhet och blivit värd att begrunda.
En bok måste vara som en yxa för det frusna havet
inom oss. (Ingår i Bakhålls serie: Kafkas samlade skrifter.)
Boken är den första i en rad volymer som innehåller Kafkas samlade brev, i
kronologisk ordning. Denna volym innehåller breven från år 1900 till
oktober 1912.
Fascinerande läsning som ger många intressanta inblickar i Kafkas liv,
många nycklar till förståelsen av hans person.
I denna volym möter vi den unge Kafka, som gymnasist,
universitetsstuderande, försäkringstjänsteman och som författare i
vardande.
Många av breven är till den livslånge vännen Max Brod, brev om såväl
vänskapliga ting som om konkreta spörsmål angående publicerandet av Kafkas
tidigaste verk. Här finns också många brev från det första av Kafkas många
kärleksförhållanden–per–brev, brev till Hedwig Weiler. Under denna tid
påbörjade Kafka även det mångåriga kärleksbrevskrivandet till Felice Bauer.
Kafka kunde själv uttrycka starka tvivel på brevet som kommunikationsmedel.
Mot slutet av sitt liv skrev han så här:
"All olycka i mitt liv – jag klagar inte, utan vill endast i största
allmänhet upplysa om ett sakförhållande – härrör, skulle man kunna säga,
från brev eller från möjligheten att skriva brev. Människor har nästan
aldrig bedragit mig, brev däremot alltid, och då inte andras utan mina
egna."
Särskilt greppet att redigera materialet kronologiskt, så att vi får läsa
breven i den ordning de skrevs, gör att läsningen blir att följa Kafka på
nära håll, i vardagen.
Vi får följa hans bryderier och grubblerier, vi får se honom stånga pannan
blodig mot tillvarons murar.
Och om Kafka nånsin bemästrar sitt livskaos gör han det nog först och
främst genom sin förmåga att formulera sig.
Volymens titel – "En bok måste vara som en yxa för det frusna havet inom
oss" – är ett direkt citat ur ett av breven, ett brev till Kafkas vän Oskar
Pollak den 27 januari 1904. Citatet är representativt för Kafkas syn på
litteraturen och skrivandet – det nödvändiga, det absoluta, det
livsavgörande.
För Kafka är resonemangen om litteratur också resonemang om livet, om livet
som det levs och som det borde levas, och hans brev blir lika mycket
privata brev som litterär text, mycket nära knuten till hans verk.
De flesta av breven presenteras här för första gången på svenska.
Processen. (Ingår i Bakhålls serie: Kafkas samlade skrifter.)
Denna nyöversättning innehåller, för första gången på svenska,
samtliga avsnitt som finns bevarade av Kafkas mest berömda
romanprojekt. Processen har översatts till svenska två gånger
tidigare, av Karl Vennberg 1945 och av Ingegärd Martinell 1981,
och dessa översättningar har tryckts om många gånger. Men först i
denna nya Bakhållutgåva har samtliga existerande avsnitt tagits
med och avsnittens inbördes ordningsföljd klarlagts.
"Någon måste ha förtalat Josef K., ty utan att han gjort något
ont blev han häktad en morgon." – så börjar romanen. Vakterna
som kliver in hos K. meddelar koncist att han är häktad och att
processen har inletts, men han får inte veta vad han anklagas
för, bara att han är häktad. Han får gå till banken som vanligt,
fastän han är häktad ska han fortsätta sköta sitt arbete. Under
veckorna som följer försöker han enträget att få klarhet i vad
processen mot honom går ut på, men hans ansträngningar är helt
resultatlösa. Han kallas till en rannsakning i vad som förefaller
vara ett vanligt hyreshus i utkanten av staden. Inför en stor
församling representanter för den okända myndighet som anklagar
honom får han tillfälle att framföra sina protester mot hur han
blir behandlad. Men han får inte heller nu veta vad anklagelserna
går ut på. Han ägnar allt mindre tid åt sitt arbete på banken,
allt mer åt processen. Han avlägger besök i domstolskanslierna
men irrar bara bort sig, han engagerar en sjuklig och
sängliggande gammal advokat till sitt försvar, men får ingen
hjälp. Allt han företar sig verkar tvärtom bara förvärra hans
sak, och processen rullar vidare.
Trots sin delvis skissartade karaktär är boken en av
litteraturhistoriens allra viktigaste och mest omtalade böcker.
Den tillhör de fåtal enskilda böcker som haft massiv påverkan på
all modern litteratur, ja tillochmed på det allmänna medvetandet.
Dessutom är den alltjämt lika outgrundligt intressant och
spännande att läsa!
Till frågan om lagarna innehåller samtliga texter ur Kafkas litterära kvarlåtenskap
skrivna 1920–1924 med undantag för romanen
Slottet och dagböckerna. Allt i nyöversättning. Flera av
texterna utkommer här för första gången på svenska.
(Boken ingår i Bakhålls serie: Kafkas samlade skrifter.)
De flesta av bokens texter har tillkommit under de två sista
av Kafkas sex intensiva skaparperioder, 1920 och 1922/23.
Sedan 1917 led Kafka av lungtuberkulos och han hyste inga
större förhoppningar om att bli frisk. Han var inställd på att
återstoden av sitt liv bära på sjukdomen som ett laddat vapen,
som han uttryckte det. Ändå kunde han periodvis bli mycket
litterärt produktiv. Under en sådan period genomgick han
varje dag samma skapandets metamorfos, först var han sluten
och sammanbiten och gick av och an, sedan satt han i många
långa timmar vid skrivbordet, fullständigt koncentrerad på
skrivandet. Hans sista fästmö, Dora Diamant, har beskrivit
förloppet. Hon levde med Kafka de sista åren och var ofta
närvarande i rummet när han skapade, såg hur han knöt sig
inför uppgiften och hur han efteråt var som förvandlad, lättad,
hur han svävade.
Volymen innehåller en lång rad oerhört intressanta texter
från Kafkas arbetsböcker. Här finns till exempel den korta
suggestiva berättelsen Gäst hos de döda där berättaren strosar
omkring i en snedbelyst gravkapellvärld och småpratar med
vaga gestalter med förbindelser åt båda sidorna. Här finns
märkliga episodhistorier som till exempel när berättaren söker
arbete hos en bergsingenjör, med underliga kärva detaljer
utlagda i torftig exakthet. Här finns mejslade mästerverk som
den kompakta novellen Bilder från försvaret av en gård, en
stram berättelse om soldater på en gårdsplan, med petiga
soldatbestyr och krokig förvriden kasernstämning. Här finns
flera prosastycken på temat gå vilse, t ex när berättaren går
vilse i ett törnesnår i en park och måste klippas fram av
parkpersonalen. Här finns den inträngande rolltexten En hunds
forskningsarbete, som sammansmälter hundpsyke och människopsyke
till bara psyke, i en enda lång glidande kafkagenial
kameraåkning. Här finns den vibrerande täta novellen Boet,
om en underjordisk varelse som frenetiskt bygger på sitt bo av
vindlande gångar, reservutrymmen, flyktvägar, alltid ihärdigt
sysselsatt med att söka en vrå, en trygghet, en plats i tillvaron.
Under byggandet av den kinesiska muren innehåller samtliga texter ur Kafkas litterära kvarlåtenskap skrivna
1916–1919 med undantag för dagböckerna. Allt i nyöversättning. Flera av
texterna utkommer här för första gången på svenska.
(Boken ingår i Bakhålls serie: Kafkas samlade skrifter.)
Många av bokens texter skrev Kafka i ett rum på Alkemistgränden i Prag. Han
hade inte möjlighet att sova där, men kunde komma dit några timmar varje
kväll för att skriva, vilket var en räddning eftersom det var alldeles för
bullrigt i hans bostad. Först i mars 1917 lyckades han hyra en lägenhet som
han kunde både arbeta och bo i. Tidigt en morgon i början av augusti 1917
hostade han blod och läkaren konstaterade att han hade tuberkulos. För
Kafka innebar detta dystra besked i viss mån en befrielse, eftersom det gav
honom en ursäkt att ge upp planerna på äktenskap med Felice Bauer som varit
hans fästmö i fem år. Under de 7 år som följde innan Kafka dog var han i
perioder mer eller mindre sysselsatt med sitt författarskap. En stor del av
texterna i denna volym tillkom i Prag under vintern 1916–17. När
lungtuberkulosen diagnosticerats lämnade Kafka Prag och bodde i åtta
månader hos sin syster Ottla ute på landet. Här författade han många av
aforismerna i boken. Våren 1918 återvände han till Prag och till att börja
med var han så mycket bättre att han kunde arbeta på försäkringsinstitutet
igen. I oktober drabbades han dock av spanska sjukan och svävade under
några dygn mellan liv och död. Han kom åter på benen men var svag och reste
till ett pensionat i bergsbyn Schelesen för att försöka återvinna sin
hälsa. Under sådana omständigheter har bokens texter tillkommit.
Här finns en lång rad mycket märkliga noveller och prosastycken.
Volymen innehåller också många av Kafkas aforismer, underfundiga kärnord
som han skrev i sina skrivhäften.
Och en lång rad andra intressanta texter från Kafkas litteraturverkstad.
I förordet berättas om hur texterna kommit
till, om Kafkas liv under skrivandet av just dessa texter.
Beskrivning av en kamp. Boken innehåller samtliga texter ur Kafkas litterära
kvarlåtenskap skrivna till och med 1915 med undantag för
romanerna Den försvunne och Processen samt dagböckerna. Allt i
nyöversättning. Flera av texterna utkommer här för första
gången på svenska. (Boken
ingår i Bakhålls serie: Kafkas samlade skrifter.)
70 av volymens 208 sidor upptas av Kafkas första större
arbete, den märkliga berättelsen Beskrivning av en kamp som
han började skriva på 1907, när han var 24 år. Det är en på
alla sätt underlig berättelse. Den handlar om två mäns
vandring under en vinternatt i Laurenziberg, men precis som i en
dröm växlar skeendet mellan att å ena sidan vara tydligt,
rimligt, förväntat och å andra sida oöverskådligt, obegripligt,
överraskande. Berättelsen är underlig även i själva sin
uppläggning. Det är som kinesiska askar – en person i berättelsen
börjar berätta en berättelse och i den berättelsen finns också en
person som berättar en berättelse osv. Redan i detta
ungdomsverk märker man det omtalade "drömartade" i Kafkas
berättarkonst, som har så typiska drag, t ex en omständlighet med
skarptecknade visuella detaljer som skänker läsaren en stark
upplevelse av närhet och verklighet – men strax förs
handlingen vidare med en fullkomligt överraskande händelse som
totalt bryter verklighetsnärheten. Eller de många vindlande
resonemangen som börjar snustorrt med självklara
utgångspunkter, och förs vidare steg för steg, strikt och metodiskt,
men strax förlorar sig i fullständiga orimligheter.
Här finns också den lustiga berättelsen Blumfeld, en
gammal ungkarl. En drygt 20-sidig novell om en ordningssam
äldre herre som på dagarna arbetar som tjänsteman på en
linnefabrik. Han sköter bokföringen, betalar ut löner till fabrikens
60 hemsömmerskor, håller ordning på tygerna osv. På
kvällarna kommer han hem till sin ensamma våning, tar på sig sin
nattrock, tänder sin pipa, läser i en fransk tidskrift och smuttar
på ett glas körsbärslikör innan han går och lägger sig. Han
känner sig mycket ensam och har funderat på att skaffa sig en
hund, men avfärdat det eftersom en hund drar in så mycket
smuts. Men en kväll när han kommer hem har han fått en
märklig påhälsning i lägenheten – av två blåvita plastbollar
som oavbrutet hoppar upp och ner och börjar följa honom runt
i lägenheten. Studsandet mattas inte av utan fortsätter
oförtrutet, oförklarligt. Medan Blumfeld sover studsar de under
hans säng. Han kan inte begripa varifrån de kommer och hur
de kan studsa så där. Och Kafka ger oss ingen ledtråd till hur
vi ska uppfatta de mystiska studsande bollarna – men en
mäktig känsla av verklighetskondensering a la Kafka infinner sig
och man läser vidare i förundran.
Och en lång rad andra intressanta texter från Kafkas tidiga
år som författare. Som vanligt är texterna utförligt
kommenterade av Kafkaexperterna Hans Blomqvist och Erik
Ågren, som också står för översättningarna (allt är nyöversatt
för denna volym). I ett efterord redogörs för Max Brods
kontroversiella utgivning av Kafkas litterära kvarlåtenskap.
En svältkonstnär. (Boken
ingår i Bakhålls serie: Kafkas samlade skrifter.)
Den innehåller allt som Kafka själv förde till trycket.
En stor del av Kafkas litterära produktion, t ex de tre
romanerna, utkom postumt. Det var Kafkas vän Max Brod som
förvaltade Kafkas efterlämnade manuskript och skötte
publicerandet. Men faktum är att Kafka själv förde en hel del texter
till trycket medan han ännu levde, de texter han var mest nöjd
med.
Kafka publicerade inte mindre än sju böcker och ett antal
noveller och småtexter i tidskrifter medan han levde. Allt detta
finns samlat i denna bok. Materialet intar en särställning i
författarskapet: Det här är de texter Kafka verkligen ansåg sig
klar med, som han har putsat och slutfört och bestämt sig för
att publicera. Allt övrigt Kafkamaterial som senare utkommit,
t ex romanerna Processen, Slottet, Den försvunne och annat,
kan betecknas som postumt publicerade råmanus.
I boken finns många av Kafkas mest kända texter, t ex
Förvandlingen, Domen, I straffkolonin, En svältkonstnär. Och en
mängd andra noveller. Allt är nyöversatt och försett med
initierade kommentarer av Kafkaexperterna Hans Blomqvist och
Erik Ågren.
En svältkonstnär har faktiskt utkommit tidigare på Bakhåll
i en annan version. För fem år sedan, 1995. I mjuka pärmar.
Då innehöll den inte de texter som Kafka lät publicera i
tidskrifter, utan enbart de texter han lät publicera i bokform. Nu
är den utökad så att allt finns med – allt som Kafka själv förde
till trycket, såväl i böcker som i tidningar och tidskrifter.
Sammanlagt 51 berättelser/texter.
Boken innehåller fantastisk läsning, en flödande rikedom av
litterär genialitet, Kafkas unika stil, Kafkas formidabla precisa
formuleringsförmåga, Kafkas outgrundliga berättande fantasi.
Kafka har så många olika sidor i sin författarpersonlighet
och alla finns representerade här. Här finns den surrealistiske
mardrömmaren Kafka (som t ex i Förvandlingen), här finns
den humoristiske absurde Kafka (som t ex i En svältkonstnär),
här finns den groteske otäcke Kafka (som t ex i En läkare på
landet), här finns den lågmälde Kafka (som t ex i de tidigaste
texterna).
Förvandlingen har kallats världslitteraturens bästa novell.
Nu ger Bakhåll ut den tillsammans med utförligt efterord. Denna volym ingår inte i
Kafkas samlade skrifter utan är fristående.
(Förvandlingen finns även med i En svältkonstnär, se ovan.)
