Hermann Hesses kortroman Knulp i nyöversättning av Erik
Ågren. Knulp är sinnebilden för den coole vagabonden, gentlemannaluffaren
som tar stunden som den kommer och inte oroar sig för imorron. Hans tvära
kliv åt sidan, bort från ruljangsen, är ett högst medvetet beslut.
Hermann Hesse (18771962, nobelpristagare 1946) är kanske mest känd för
romanerna Stäppvargen och Siddhartha. Bakhåll har tidigare gett ut hans
roman Demian, som vi nu följer upp med hans underbara mångbottnade
underdog-outsider-berättelse Knulp. Boken är bara dryga 100 sidor, men
vilka sidor! Knulp är en kringluffande vagabond, en frihetsälskande vandrare, och han
lyckas ganska bra med sin finmejslade levnadskonst åren går och hans
livsstil består. Han tas emot som en glädjespridare var han än kommer, i
varje by har han en vän han kan övernatta hos, lika gärna som han kan sova
under bar himmel. Officiellt är han gesäll och har gesällbok i innerfickan som kan visas upp
för ordningsmakten. Men sanningen är att han avskyr allt tvång och allt
ordnat arbete, hans mästerskap i den svåra konsten att leva består i att
ständigt vandra vidare. I Knulp har Hesse skapat en märklig figur som troligen innerst inne på
något vis kan tilltala många bara man vågar erkänna det. För visst är det
i det närmaste tabu att bete sig som Knulp? Särskilt i vår tid vägra
delta, alltid ställa sig vid sidan om, helt lugnt strunta i allt som
händer, strunta i vad alla andra påstår är viktigt. Knulp är absolut ingen lodis, han är inte alls försupen, inte på något vis
utslagen eller förstörd, han behöver aldrig stå i dammet på landsvägen och
tigga, men han är obekymrad och oansvarig och konsekvent arbetsskygg. Han
vägrar helt enkelt att växa upp och bli en vanlig knegande knogande
medborgare som de flesta andra. Knulp är hemlös. Men ändå inte. Han har bakvänt nog definierat hela
tillvaron som sitt hem. Det småaktiga ägandet av pengar, ting, bostad får
honom bara att rycka på axlarna. Allt det där är ytligt och oviktigt. Livet
har andra mycket mer betydelsefulla sidor. Är han asocial?
Nej, egentligen inte. För han passar på ett underligt sätt
ändå in i gemenskapen. Han är konstigt nog väldigt omtyckt. Trots att han
gör allting "fel". Han är omtyckt till och med av strävsamma hantverkare
och idoga bönder som arbetar hårt i sitt anletes svett. De gör gärna en
paus i sitt slit för att prata en stund med Knulp. Knulp utstrålar hopp och
frihet, befrielse, han utstrålar oförstört oförfalskat liv. Och oräkneliga är de kvinnor som genast släpper vad de har för händer och
sträcker på sig och rättar till håret och brister ut i ett välkomnande
leende när de ser Knulp komma vandrande. Mer av handlingen ska inte berättas här, för boken blir strax riktigt
spännande och vi vill inte föregripa vad som händer i denna synnerligen
annorlunda berättelse. I likhet med i stort sett alla Hermann Hesses böcker handlar även Knulp om
Hesse själv, i något avseende, om en sida av Hesse, kanske den han skulle
ha blivit om han låtit sitt konstnärsjag ta över helt och låtit sitt lydiga
ansvarskännande medborgarjag skopas ut ordentligt. Det är som med Harry
Haller i Stäppvargen och Josef Knecht i Glaspärlespelet och Emil Sinclair i
Demian, och ja, det är som med i stort sett alla Hermann Hesses
romanfigurer: de är uppfinningsrika originella personligheter som försöker
skapa sina alldeles egna metoder i livet, upptäcka sina egna vägar, hitta
fram till en självständig vinkel på livsbilden. Vad passar just mig? Hur ska jag leva för att känna igen mig själv, för att
känna mig som den jag verkligen är och inte missuppfatta mig själv bara för
att jag försöker vara någon annan, någon som jag egentligen inte är. Boken tillhör den tidiga, mest innerliga delen av Hermann Hesses
författarskap. Hesse fick sitt omedelbara publika genombrott med sin
debutroman, Peter Camenzind, den utkom 1904 när han var 27 år och
framgången medförde att han från denna dag och livet ut kunde försörja sig
på sina böcker. Knulp tillhörde de texter han arbetade på i omgångar, från
1907 och framåt, tills den kom i tryck 1915. Även den blev en
försäljningssuccé. I en rotlös tid med första världskrigets nedbrytande
vansinne som inramning presenterade denna lilla bok lågmälda eviga frågor
om vad som är frihetens kärna, om vad det innebär att försöka vara sig
själv och inte sträva efter att bara bli en kopia av andra.
Hermann Hesse: Knulp. Översättning och efterord
Erik Ågren. ISBN 978-91-7742-293-8. Klotband, sydda ark, högkvalitativt
bokpapper, 128 sidor.
Hermann Hesses romanpärla Demian i nyöversättning av Erik
Ågren och med ett efterord om Hesses liv och verk av Peter Glas. Hermann Hesse (18771962, nobelpristagare 1946) är annars mest känd för
romanerna Siddhartha och Stäppvargen som har tryckts i många upplagor på
svenska, men hans övriga böcker är sedan länge svåra att få tag i. Därför
är det en stor glädje för Bakhåll att få presentera denna spännande och
undersköna bok, ett av Hesses mest briljanta mästerverk. Berättelsen handlar om Emil Sinclair, Hesses alter ego, en bortklemad
överklasspojke som blir upprorisk som tonåring och börjar missköta sina
studier. Han super ner sig och blir alltmer självdestruktiv innan han i
sista stund räddas från undergången. Men en ny fara väntar: Han har nätt
och jämnt uppnått vuxen ålder när han beordras ut i första världskriget,
till fronten i Flandern, rätt ut i kulregnet. Som barn fick Sinclair nästan en chock när han upptäckte att världen var
ond, att verkligheten utanför hemmaidyllen med mamma och pappa och
systrarna inte alls genomsyrades av den vänliga atmosfär som han var van
vid och som han trodde var självklar. Den stora vida världen visade sig
istället vara bullrig, rå, brutal. För att passa in måste man förhärda sig,
man måste bli cynisk. En dag anlände en ny elev till skolan, en pojke som var några år äldre än
de andra. Han utstrålade en sällsam självsäkerhet, han var uppenbart mycket
mognare än alla de andra men han gjorde inget för att glänsa, han försökte
snarare tona ner sin överlägsenhet. Han var som en förklädd prins bland
bondpojkar som anstränger sig för att passa in. Hans namn var Max Demian. Flera gånger korsas Sinclairs och Demians vägar, i skolan och senare, och i
det avgörande ögonblicket vid fronten i Flandern... Vi ska inte avslöja mer av handlingen i förväg. Demian är en hisnande
roman, händelserna är bråddjupa, det handlar om att ta livet på allvar, om
att hitta sin egen väg en bok helt i Hesses anda. Hermann Hesse föddes 1877 som tysk men blev senare schweizisk medborgare
och levde huvuddelen av sitt liv i Schweiz. Hans egen skolgång avbröts
redan i gymnasiet när han drabbades av ett psykiskt sammanbrott följt av en
långvarig depression. Han försökte ta sitt liv. Föräldrarna ansträngde sig
för att få honom att återuppta studierna genom att skicka honom till olika
hälsohem och alternativskolor men inget hjälpte. Ändå brann han för boklig bildning under förutsättning att han fick
skaffa sig bildningen helt på egen hand. Under några år arbetade han i
bokhandel, först i Tübingen, sen i Basel, och levde som excentrisk ungkarl
och besatt boknörd, han läste kolossalt mycket, han slukade klassikerna,
och bestämde sig för att bli författare. Redan hans första roman, Peter Camenzind, blev en succé, både konstnärligt
och kommersiellt, den sålde snabbt i mer än 50 000 exemplar och Hesse
tilldelades Bauernfelderpriset. Från och med romandebuten vid 27 års ålder
och livet ut kunde han försörja sig enbart på sin penna. Samma år som debutromanen skrevs, 1903, gifte han sig med Maria "Mia"
Bernoulli. Med Mia fick han tre söner Bruno, Heiner och Martin. 1916
drabbades Mia av den första i en svit av psykoser. Hesse mäktade inte med
att ensam ta hand om sönerna utan placerade ut dem hos släktingar och
återgick till ungkarlslivet. Han hamnade i en ny depression som liknade
hans kollaps i gymnasiet. Krisen var så svår att han fruktade för sitt liv.
Men på kurorten Sonnmatt fick han behandling baserad på C G Jungs
psykoanalytiska teorier och gjorde omedelbara framsteg. Hela Jungs
teoribild fick i fortsättningen stor inverkan på Hesses författarskap. Krisen utmynnade i romanen Siddhartha (1922), om en indisk ynglings sökande
efter livets mening. Siddhartha studerar skrifterna, mediterar djupt,
plågar sig med askes men tycker inte att han når någon vart. Han uppsöker
Buddha för att få råd men får höra att han måste hitta livsvägen helt på
egen hand. Han ger sig ut i världen, förälskar sig i kurtisanen Kamala,
förlorar sig i flärd och njutning, går ner sig i synd, gör allt för att
krossa sin egen inbilskhet. Till sist hittar han en meningsfull livsuppgift
som färjkarl över en flod. Floden är den ständigt föränderliga men ändå
eviga världsordningen, världsandningen, tillvaron själv, det eviga leendet. Också Hesses nästa allvarliga psykiska kris gav litterärt resultat, i form
av romanen Stäppvargen (1927). Den handlar om hur Hesses alter ego Harry
Haller, en ensamstående bildad herre som strax ska fylla 50, en dag
upplever hela sin livssituation som absurd. Han känner sig kluven i två
personer, en anpassad borgerlig och en upprorisk rebellisk, och nu vill den
upproriska sidan av honom ta över men det verkar samtidigt omöjligt. Han
vandrar ensam och olycklig omkring i staden på nätterna som ett irrande
vilddjur, som en stäppvarg. På en krog träffar han den vackra Hermine som
rycker in honom i nöjeslivets virvlar och lär honom att dansa. Hon lämnar
honom vidare till Maria som lär honom att ge sig hän sexuellt och till
jazzmusikern Pablo som förser honom med sinnesutvidgande droger. Till sist
hamnar han på den magiska teatern där han går från rum till rum och
upplever det ena personlighetsupplösande äventyret efter det andra han
upplever sig själv som terrorist, som sexatlet, som mördare, som dödsdömd
och han inser att allt han gör på den magiska teatern, alla roller han
ikläder sig, hämtas från hans egen själ, från hans inre oändliga repertoar
av personligheter. Innan Stäppvargen skrevs hade Hesse ett kortvarigt misslyckat äktenskap med
en sångerska, Ruth Wenger, men därefter hittade han äntligen sin rätta
livspartner. Hon hette Ninon Dolbin, konsthistoriker, intellektuell på
precis hans eget vis. Hon var 32 när de började umgås, Hesse var 50. Innan
dess hade de korresponderat i åratal, ända sedan Ninon i sina tidiga tonår
började skriva beundrarbrev till honom. De gifte sig och flyttade till en
pampig villa som döptes till Casa Hesse i Montagnola i Schweiz med
hänförande utsikt över Alperna. Under en tioårsperiod 193242 tillkom hans sista storverk, romanen
Glaspärlespelet, som utspelar sig i framtiden, ungefär år 2400, i den
utopiska kulturstaten Kastalien. Bokens huvudperson, Josef Knecht är ledare
av en elitistisk orden och stormästare i glaspärlespelet, ett spel som
innesluter alla vetenskapsgrenar och alla kulturyttringar, allt som
människoanden kan omfatta. Men efter 20 år som ledare abdikerar han för att
finna något annat, i det enkla livet. Skrivandet av Glaspärlespelet inleddes kort innan Hitler kom till makten
1933 och fortgick alltmedan Tyskland systematiskt laddade upp sin
krigsapparat och tände världsbranden. 1942, när det tyska vansinnet hade
nått sin största utbredning och ondskan vädrade världsherravälde var boken
färdigskriven. Den publicerades i Schweiz 1943, men i Tyskland först efter
kriget. Boken var i alla avseenden krigets motsats, den handlade om en
framtida värld där krigskulturens utvecklingsstadium sedan länge passerats.
Bakhåll: Hermann Hesse: Demian. Nyöversättning av
Erik Ågren. Efterord om Hesses liv och verk av Peter Glas. Klotband, sydda
ark, kvalitetspapper. ISBN 10: 91-7742-248-1; ISBN 13: 978-91-7742-248-8.
|