En cd med Groucho Marx, ett program från hans radioserie
You Bet Your Life.
Inte många svenskar vet att Groucho Marx efter avslutad filmkarriär med Bröderna Marx inledde en framgångsrik bana som programledare i radio. Hans långkörare You Bet Your Life sändes en gång i veckan i amerikansk radio 1947-59, onsdagar klockan 21, över CBS-, senare NBC-nätet, under sponsring av bilmärket DeSoto-Plymouth. För alla oss som bedårats av Bröderna Marx och fascinerats av Grouchos makalösa turboordkonst i filmerna är det extra intressant att höra honom i denna radioserie, eftersom den lyfter fram delvis andra sidor av hans personlighet. I Bröderna Marx-filmerna är Groucho den ohejdbare galenpratkvarnen, som anfaller alla sina medmänniskor med en fullkomligt furiös och ljuvligt absurd svada, som pratar omkull alla inklusive sig själv i en gigantisk kaskad av överdrivna fraser, ord som aldrig når nån vart, bombastiska ordballonger som han själv punkterar och som efterlämnar - intet, resultatet av argumentationen är noll och det är just det som är det ljuvliga i galenskapen. Oförliknelig och numera klassisk filmhumor som träffsäkert beskriver civilisationens väsen. Självklart var filmrollens personlighet en konstruktion, en raceruppvisning i den filosofiska nonsenskonstens velodrom. I radioserien möter vi en person som säkert står närmare Grouchos privata jag. Även här visar Groucho att han har en gudabenådad humor, en fenomenal snabbhet i repliken, men samtidigt märks en stor värme. Han retar sin gäster på ett charmerande sätt, syrligt, men med hjärtat på rätta stället. Alla avsnitt av programserien hade samma uppläggning. Tre par blev i tur och ordning intervjuade av Groucho och fick några enkla frågor i en frågesporttävling med pengar i pris. Varje kväll fanns dessutom ett hemligt ord, t ex "stol", "äpple", "bord", ett enkelt ord, något man stöter på varje dag. Om någon av de tävlande råkade säga det hemliga ordet avbröts programmet av en fanfar från orkestern och den tävlande tilldelades 100 dollar. Om ett par inte vunnit något alls brukade Groucho ge dem en sista självbesvarande fråga så att de åtminstone vann 25 dollar, t ex "Vem ligger begravd i Ulysses Grants grav?" Ingen skulle lämna showen tomhänt. Men det viktiga i programmet var aldrig frågesporten utan Grouchos samtal med de tävlande. Det var seriens skapare John Guedel som hade upptäckt att Groucho hade en exceptionell talang för improviserad radio. Groucho hade gjort flera mindre lyckade försök att framträda i radio med skrivna repliker, det passade honom inget vidare. Däremot var han lysande i oförberedda samtal. Grouchos förmåga till improvisation var seriens själva klo och hela programmet lades upp kring det. De tävlande valdes ut bland många som anmält sig och man vinnlade sig om att välja intressanta personligheter, udda karaktärer, eftersom Groucho inte hade några som helst problem med att matcha ens den mest munvige. Paren var ofta så avigt sammansatta som möjligt, en iransk brottare tävlade tillsammans med en amerikansk student, en 16-årig flicka med en 84-årig herre, en uteliggare tillsammans med en bankdirektörsfru osv. Groucho var helt oförberedd och hade aldrig träffat de tävlande när de kom in på scenen. Allt han behövde göra för att komma igång var att ställa några frågor till dem, varifrån de kom, vad de sysslade med och genast infann sig de roliga ordväxlingarna. Varenda program i serien innehåller massor med genialt fyndiga replikväxlingar, i klass med "Are you married?" – "No, but I haven't given up hope." – "Have you given up Crosby?" Vissa återkommande grepp märks i Grouchos samtalsteknik. Om en tävlande var bilförsäljare till yrket kunde han få frågan hur många gånger han blivit stämd. Liknande frågor ställdes för övrigt även till politiker och tjänstemän på alla nivåer, till alla som hade yrken som kunde innebära ett övertag. Vackra kvinnor kunde räkna med att få åtminstone ett frieri från Groucho under programmets gång. Om en tävlande hade en lite bisarr jargong spelade Groucho gärna straight-man med förvånat tonfall, om en tävlande tvärtom hade lite striktare och torrare framtoning kunde han bli tacksam måltavla för lite av Grouchos förödande Bröderna Marx-komik. Det enda tillrättaläggandet av programmet som gjordes var att det inte sändes direkt utan bandades och klipptes ned. Programmet spelades in inför publik på 60 minuter. Före sändning klipptes bandet ned till under halvtimmen och därmed försvann också alla eventuella longörer och svaga punkter. Idag, ett halvt sekel senare, kan man avnjuta programmen på många vis, som tidsdokument, som Groucho Marx-historik, som tidlöst briljant underhållning. Speltid: 26 minuter.
|