Bakhåll Sound Archive En cd med en radiopjäsversion av filmen Casablanca, med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman. Det är inte fråga om ett soundtrack från filmen utan en särskilt producerad radiopjäs som gjordes kort efter filmens premiär, som reklam för filmen. cdn ingår i serien Bakhåll Sound Archive, med intressanta ljudinspelningar från förr återutgivna på cd och förpackade i den särskilda plåtasken.
      En verklig ljudpärla, på många sätt. Dels blixtrar den av Humphrey Bogarts och Ingrid Bergmans karismatiska röster och av filmens många klassiska repliker, dels visar den med bravur hur starkt radiomediet kan fungera. En ljudkonstform, alltså ljud utan bild, återberättar en film och får fram hela filmens värld, hela filmens tillstånd, hela filmens känsla.
      Casablanca har otaliga gånger utnämnts till filmernas film, kanske den mest omtyckta och omtalade av alla filmer genom tiderna. Märkligt att den tillkom under röriga, nästan kaotiska förhållanden. Filmbolaget hade köpt ett manuskript till en pjäs som aldrig satts upp, "Everybody Comes to Rick's", rolltillsättningen hade mycket av slump över sig och när den 59 dagar långa filminspelningen började var manuskriptet inte färdigskrivet. Den avgörande slutscenen var inte ens uttänkt under en stor del av filminspelningen.
      Historien utspelas i Casablanca i Marocko i december 1941, mitt under brinnande världskrig. Casablanca lyder under den tyskövervakade franska Vichy-regimen och har på grund av sitt läge i periferin kommit att fungera som mellanlandning för många som flyr från det naziockuperade Europa. Om man tagit sig till Casablanca och där lyckas köpa stulna eller förfalskade utresehandlingar kan man ta sig vidare med flyg till Amerika via Lissabon.
      I Casablanca driver amerikanen Rick Blaine (Humphrey Bogart) ett café med nattklubb. Naziofficerare finns bland gästerna, men Rick är utåt sett den krasse affärsmannen som inte väljer sida i kriget utan bara driver sitt företag. En kväll stiger ledaren för den internationella motståndsrörelsen in på nattklubben, Victor Laszlo (Paul Henreid) tillsammans med sin hustru Ilsa Lund (Ingrid Bergman). Ilsa känner igen Ricks pianist och ständige följeslagare Sam (Dooley Wilson) och ber honom spela As Time Goes By, "you must remember this, a kiss is still a kiss..." – och Rick störtar in – "I thought I told you never to play that song again!" – men får så syn på Ilsa vid pianot. Stegvis rullas förhistorien upp – Rick och Ilsa har svurit varandra evig kärlek under några omvälvande dygn i Paris för drygt ett år sedan, men när de skulle lämna Paris med tåg tillsammans kom Ilsa aldrig till stationen utan skickade ett meddelande att hon måste bryta förhållandet utan vidare förklaringar. Sam fick handgripligen tvinga upp Rick på tåget.
      Först nu får Rick veta att Ilsa var gift när de lärde känna varandra i Paris, att hennes man var Victor Laszlo som satt fängslad i koncentratiosläger och att anledningen till att hon aldrig kom till stationen var att hennes man lyckats fly och behövde hennes hjälp. Victor och Ilsa har nu rest till Casablanca i hopp om att kunna ta sig till Amerika och Ilsa försöker förmå Rick att ordna stulna utresehandlingar åt dem. Ricks och Ilsas passionerade kärlek är inte att ta miste på, men vägs nu mot andra värden, motståndsrörelsens kamp, lojaliteten, den höga höviska värdigheten. Som en recensent uttryckte det, filmen handlar "not about love, but about nobility". Till filmens storhet hör att de väldiga Sturm und Drang-känslorna tryckts ned i det underspelade, i det svartvitt dämpade, i dimman på flygplatsen, i Bogarts buttra kärvhet som bara hjälpligt kan kan dölja hans godhet och hjälteaura. Och den filmiska helheten – av någon anledning råkade alla bitar falla på plats när filmen kom till, trots sin stressiga tillkomst blev filmen fulländad.
      Filmen hade premiär i november 1942 och blev en omedelbar framgång. Medan den gjorde sitt segertåg på biograferna togs den upp i radioserien Screen Guild Players, den 26 april 1943. Screen Guild-serien med halvtimmes radioversioner av aktuella biofilmer sändes en gång i veckan 1939-52, i nästan alla år över CBS-nätet, i många år med kosmetikaföretaget Lady Esther som sponsor. Serien hade så höga lyssnarsiffror och innebar en sådan rungande PR för en ny film att Hollywoods största stjärnor ställde upp gratis. Pengarna som de skulle fått i gage gick istället till en stiftelse som drev ett ålderdomshem för pensionerade skådespelare.
      Screen Guilds radioversion av Casablanca är en kompakt liten föreställning på knappa halvtimmen, med stämningen från filmen grandiost återskapad och hela berättelsen smidigt framförd i kortversion. Scenväxlingar skapas med ljudeffekter, en speakerröst (Truman Bradley, som var speaker för serien i många år) för oss raskt vidare i handlingen, en musikvinjett skapar på några få sekunder en effektiv ingång i en ny scen. Allt gjort live inför publik, i en enda tagning, med manuellt gjorda ljudeffekter och musiken framförd av en orkester i studion. Det är radiokonsthantverk på toppnivå. Och Bogarts repliker, "I stick my neck out for nobody" "If she can stand it, I can... Play it!" "A wow finish" "I think this is the beginning of a beautiful friendship" och många andra vid det här laget bevingade uttryck glimmar i dimman.

Speltid: 29 minuter.