Bogsera mej till refugen är en sorgsen, leende bok, snabbt och skickligt
berättad; en svensk vardagskomedi med - jodå - någorlunda lyckligt slut. Som
sådan tillhör den en genre som nästan inte finns i Sverige. Den här romanen
är ett slags post-Hjalmar Söderberg, med kolsyra... Dekius Lacks
attityd gentemot värld och människor manifesteras i ett slags engagerat
överseende, en skamfilad medkänsla. Det är bra.
Carl Erland Andersson (Kvällsposten/Expressen)
Bogsera mej till refugen är en varmt humoristisk roman om Kristoffer och hans
kompisar i Lund, Carsten, Olof, Vanja, och deras tappra
försök att få stil på livet Carstens alla mer eller mindre
bedragaraktiga projekt som alltid går käpprätt åt skogen, Olofs
aldrig erkända konstnärskap, Kristoffers ihärdiga försök att
hitta livets klo och Vanja som visionen av att det goda och
möjliga ändå finns eller har funnits och åter kan dyka upp på
mycket nära håll.
Det bästa, eller det enda, Kristoffer verkligen har är sin
gamla barndomskompisvänskap, att luta sig mot när det blåser
rivande motvind, de gemensamma minnena som ger en känsla
av identitet och lite styrka och läkning åt den efter alla
misslyckanden mer eller mindre söndertrasade jagkänslan.
För tjugofem år sen var Kristoffer en av Lunds första
punkrockare med grönt spretande hår och gick först i
lundapunkarnas demonstrationståg med hemmabyggd megafon.
Idag jobbar han på ett företag som importerar polska
konserverade köttbullar, han sköter inkommande och utgående
fraktsedlar och tullpapper. Hans fru Lena gnäller och hackar
på honom för att han är för håglös och loj. Hon lämnar
honom, lika bra det.
Kristoffer och Carsten och Olof blev ett team redan i
mellanstadiet när Kristoffer och Carsten inte kunde stava till
"chaufför" och "julklappsskjutning" och fröken Persson gav
den lillgamle Olof uppdraget att ge dem specialundervisning.
Men Olof missbrukade förtroendet och lärde dem skriva saker
som "Fröken Perssons stora pattar är som svalor som häckar".
Vanja anslöt till gruppen i högstadiet, hon var också
outsider med taskiga hemförhållanden och dåligt
självförtroende, men med tiden försvann hon ur deras liv när hennes familj
flyttade till Stockholm och för Kristoffer blev det en
återkommande dröm att en gång få återförenas med Vanja, då blir livet
förklarat igen.
Värste losern och mest svekfull är Carsten. Det började
redan när de var sjutton och han inte hade lämnat in deras
vinnande tipskupong. Artontusen kronor gick förlorade. Det
visade sig att han aldrig under spelbolagets två år långa
historia hade lämnat in kupongerna. Han ansåg att han sjäv
hade varit spelarrangör, han tyckte att det var onödigt att
blanda in Tipstjänst. Det blir ju ändå aldrig några storvinster,
resonerade han. De vanliga småvinsterna betalade han ur egen
ficka, ändå tjänade han en rejäl hacka på Kristoffers och Olofs
insatser och hade alltid en massa extra godis som han inte bjöd
på när de såg på Tipsextra.
Carsten startar sex-kontaktförmedling på nätet med adress
www.karlek.com och blir dragen inför rätta för bedrägeri. Inte
för koppleri, för han hade aldrig några tjejer att förmedla. Han
chattade själv med de som tog kontakt och utgav sig för att
vara kvinna sugen på sex och för fortsatt chatt måste man
betala till hans postgiro. Carsten är oförbätterlig, anser både
Olof och Kristoffer, och ingen av dem kan begripa hur han
kan få fortsätta att vara deras vän. Men de följer med honom
till polishuset och stöttar honom i den svåra stunden, och det
är han som formulerar bokens titel:
Sån tur att jag har er två.
Ni är lite korkade men ni är i alla fall mina vänner. Nu har jag
kört i diket och ni hjälper mej, på ert fumliga vis. Ni bogserar
mej till refugen.
Kristoffers envetna ansträngningar för att få fason på livet
ger så småningom utdelning. Först trodde han att han bara
kunde lyckas genom att sänka kraven. För riktigt länge sen
ville han bli bäst i världen i fotboll, när han passerat
14-årsåldern och insett att det inte längre var realistiskt omdirigerade
han målsättningen åt intellektuellare håll och ville istället bli
världsberömd filmregissör - än idag är han tillexempel
innehavare av en videokamera som han visserligen nästan aldrig
använt men i alla fall skaffat. När han insåg att han aldrig
skulle bli regissör hade han en reservplan i bakfickan: att bli
filmkritiker i Ystad Allehanda. När också det visade sig utom
räckhåll gick han in i väggen och drabbades av en av sina
många livskriser. En kris som varade ända till mitten av denna
bok och som får sin upplösning och sitt förklaringsljus från
just precis händelserna i detta skavankiga kompisgäng.
|