"Ett av de bästa svenska sf-försöken på senare tid." Sven Christer Swahn, Sydsvenska Dagbladet

"Det kunde inte sägas bättre." Sven Rånlund, Göteborgs Posten

"Dekius Lack lyckas på ett hisnande sätt skapa ett samband mellan vår tids snabba, ibland överhettade IT-utveckling och människans ständiga längtan efter en ny, uppgraderad tillvaro." Magnus Thorén, Computer Sweden

Biljard klockan noll i cyber-cyber handlar om livet i cyber-världen. Man tar på sig gummidräkten med sensorer och visiret anslutet till datorn och förflyttas till en helt ny värld, en syntetisk värld, cyberrymden.
      I ett rasande tempo utvecklas hela tiden cybermöjligheterna. Bild och ljud är redan i nivå med vanlig film och TV och den tredimensionella känslan redan nästan perfekt – och förbättringar sker ständigt.
      Huvudpersonen i romanen blir strax cyberbesatt, lever helt och fullt i cyber. Han upptäcker det finns starka aktörer som styr. Den som är inloggad i cyber och till fulländning behärskar systemet kan förstås uppnå mycket mer än den som är okunnig och passiv. Och mest styr förstås programmerarna, som hela tiden förändrar systemet, en ny maktstruktur har uppstått. Och datorprogramkoncernen M-soft håller i systemets trådar. Huvudpersonen kommer den manipulative högste chefen på spåren som håller alla trådar i sin hand.
      Leder cybermöjligheterna i längden till större mänsklig frihet? Romanens svar är i slutändan dystert, boken är mer en dystopi än en utopi, men gör också tydligt att utgången kan vara oviss. Ytterligare en poäng: Den som inte blir tillfreds med den tryckta romanens slut får en internetadress att söka upp med 531 441 alternativa slut!

Några sidor ur Dekius Lack: Biljard klockan noll i cyber-cyber:

Äntligen! En kärleksstund på nätet. Medan August satte igång datorn och loggade in, rev han av sig kostymen och krängde på gummidräkten. Det var den senaste Mp2-dräkten som klarade av ett spektralfält på över 2 000 cpf – det vill säga effektupplösningen var 12 mfpi, lägg därtill åtta separata DMA-kanaler, och tre parallella drivrutiner – och det var inte konstigt att livet på senaste tiden fått en alldeles speciell extra kick. Nu kliade det i underlivet och målet för dagen var lite cybersex. Han funderade en stund på att ta sig till ett cybersex-centrum där allt fanns att köpa. Senaste gången han provade hade han haft orgier på en fotbollsplan med trettio tusen nakna, lyckliga kvinnor. Även om det ibland märktes att kvinnorna rörde sig på ett förprogrammerat sätt så var den sexuella upplevelsen av högsta kvalité. M:softs skickliga programmerare hade till och med, mot en mindre ersättning, modifierat hans kön så det stod upp till näsan på honom. Han hade skuttat omkring vid mittcirkeln och till alla kvinnors lyckliga förfäran valt ut nästa, nästa och nästa offer, och njutningen var justerad och varje impuls i gummidräkten på allra bästa sätt finkalibrerad. "Fasiken vad jag är sugen på porr", tänkte August medan han rättade till dräkten med hjälp av spännremmar och sugmunstycken. Han hade på senare tid upprepade gånger kommit på sig själv med att fundera över de stora existentiella frågorna, som nu till exempel, livets olika existensformer: "Det spelar ingen roll i vilken värld man befinner sej i, man är lika sugen på kvinns ändå."
      Han stannade upp i justeringsproceduren för att lyssna efter ljud. Han hade fru och en tonårsgrabb som han inte ville bli störd av. Även om dörren var ordentligt låst (med ett alldeles nytt translatoriskt Lockhamlås) kändes det lite märkligt ibland att ägna sig åt de rent sexuella aktiviteterna här inne i datorrummet. Han kunde konstigt nog inte bli kvitt den där känslan. Ändå tyckte han sig vara värd lite uppmuntran. Arbetsdagen hade varit lång och innehållslös. Han jobbade med att montera gräsklipparmotorer av märket Briggs & Stratton, han stod vid löpande bandet och skruvade, enda ljusglimten var att han snart även skulle ansvara för kvalitetsbedömning av vissa processmoment: oljefiltrets upphängning och mätning av kåpans akrylnitrilopsvärden.
      Men det var inte det han ville göra. Han ville göra kreativa saker. Han drömde om att bygga en studio i källaren och spela rock tillsammans med sina vänner, men det kändes bara som drömmar. Varje dag kom han hem lika trött – och förgiftad som han sa, förgiftad i sitt andliga sökande efter mening och innehåll i sina existenser – och det enda han orkade med var passen i cyber-cyber. I källaren hängde hans billiga Fender Stratocaster-kopia som ett monument över hans misslyckande. Han skulle aldrig få tid att spela elgitarr. Det visste han.
      Det här med cybersex-centrum var naturligtvis inget han ville offra för mycket tid på. Men som fenomen var det intressant och han hade, ansåg han, en viss skyldighet att hålla sig uppdaterad på området. Det som han upplevt på fotbollsplanen var något helt nytt och han visste att M:soft arbetat flera år med att förfina tekniken innan arrangemanget öppnades. Det skulle de ha en eloge för. Ingenting hade lämnats åt slumpen. M:softs idoga arbete med att bygga upp en bättre värld höll kanske ändå på att lyckas. Men det är klart – ett och annat problem måste först lösas på vägen. Det var August den förste att hålla med om. Han hade – och nu visste han inte riktigt med säkerhet om det verkligen förhöll sig på det viset – känt en viss tomhet i blicken på flickorna som han lägrade där på fotbollsplanen. De hade villigt, och med liv och lust dragit trosorna av sig, till och med hade han spårat en viss upphetsande artificiell klumpighet i deras rörelser, när de ofta i långa led föll baklänges och skrevade med benen och väntade på att han skulle lägga sig över dem i tur och ordning. Men ändå, när han kom riktigt nära kunde det kännas som om det inte var riktigt på riktigt. Han visste att det här bara handlade om en känsla, det var möjligt att det var själva fenomenet cybersex-centrum som fick honom att känna den där lilla tomheten, men ändå. Han hade sina små funderingar. Det kunde ju lika gärna ha med avbrottshantering och vissa konflikter i minneshanteringen att göra. Men det var något han inte hade tid att fördjupa sig i.
      August bestämde sig dock för att genomleva dagen som vanligt i cyber-cyber och sen åka hem och ha sex med sin cyber-cyber-fru i stället. Det kunde vara väl så intressant, och framför allt säkrare. Det hade blivit hårdare tider och som polisman i cyber-cyber måste man föregå med gott exempel. Kanske skulle det bli ett ramaskri om det kom fram att en kommissarie ägnade sig åt dylika grupporgier. Moralen, när det kom till nya saker som till exempel detta cybersex-centrum, var aldrig klar från första början. Det kändes alltid omöjligt att räkna ut vad som skulle vara, eller inte vara, moraliskt acceptabelt att göra. Som sann livsnjutare hade han inte ens själv saken klar för sig. Det var bäst att ligga lågt.
      Hur som helst var han glad att det var dags för att logga in till cyber-cyber. Han la handen på rekognisatorn som godkände inloggningen och aktiverade gummidräkten, pumpade gångarna fulla av luft, utjämnade tryck och temperatur, sen var det bara att dra på cyberhjälmen och köra igång. Inloggningsproceduren väntade på paritetskontroll. Databussens inledande 128-bitars transfereringsprotokoll fick lysdioderna på modemet att lysa i långa vackra rader. Han höjde sin högra arm och inne i hjälmen såg han den artificiella, men exakta kopian, av armen höjas på samma sätt, bara för att stunden senare följa hans rörelse och trycka in OK-knappen i cyberpanelen. Han var igång. Nedräkningen började. Han höll på att träda in i cyber-cyber. Konturerna tog sakta form. Ljudet av den tjutande sirenen blev bara starkare och starkare. Och polisbilens interiör växte fram från en oformlig massa till en bild med perfekt upplösning. Nu kom doften av hans kollegas rakvatten också. Han sträckte på sig och gäspade, och kliade sig i håret och beröringen från hans cyberhänder vidarefördes genom cyberrymden till hans gummidräkt, där mikrosensorerna i sin tur vidarebefordrade impulsen till hans verkliga kropp. Likadant var det med rakvattnet som det SCSI-anslutna luktaggregatet återgav – med all den precision man kan förvänta sig av en BX-processor med trippelanslutna databasflatkablar med vardera sex inbyggda matteprocessorer – inuti hjälmen. Nu var han en ny människa. Äntligen!